söndag, maj 08, 2016

Björnungen

- Du behöver ta hand om ditt inre barn!
- Tror inte det. Däremot behöver du trampa ur ditt hobbypsykologiska träsk, sluta pilla dig själv och andra i naveln och höja blicken. Därute finns en spännande värld som väntar på att upptäckas. Du kommer må så mycket bättre! Ha så mycket roligare och bli så mycket klokare. Läs nationalekonomi. Hur spännande som helst. Eller statskunskap. Eller astronomi. Sätt dig in i hur världen DÄRUTE fungerar och gör en insats.

Sådär kunde det låta. Mest i min inre dialog. Två viktiga röster. Den utåtriktade, nyktra och nyfikna rösten har gagnat mig väl. Men den andra - den lena, lite sliskiga rösten som pratar om mitt inre barn och ser på mig med mild och medlidsam blick - den har jag många gånger hånat. Ibland har den sliskiga rösten materialiserat sig som en person därute. Oftast som en kvinna men inte alltid. Ibland också som en impotent velourman. Jag har sällan varit elak mot dem som uppenbarligen velat mig väl. Men i mitt huvud har jag kunnat läsa lusen av dem. Jag har noterat att de själva brottats med personliga problem. (Varför skulle de inte?) Och så har jag i mitt stilla sinne tänkt
- Du kan ju börja med att ta hand om ditt eget jävla inre barn! Som by the way säker är en mes. En sorglig lipsill. Ta hand om det innan du pratar med mig om mitt inre barn.
Dessutom, har jag tänkt, är jag faktiskt inte så säker på att det inre barnet är något mer än ett koncept. Någonting att dalta med. Var skulle i så fall gränsen gå mellan Björn och Björnungen. Och om det nu finns två av mig. Hur kan jag då veta att jag är den vuxna. Då kanske jag är Björnungen. Och i så fall blir ju hela konceptet meningslöst.

Borrar man ned sig i det här så handlar det såklart om identitet. Om navet kring vilket allt annat kretsar. Eller frånvaron av ett sådant nav. DEEP SHIT. Svettigt. Viktigt. Något man gott kan skjuta upp till en annan dag. Men frågan brann i mig. Från tidig ålder. Vem ÄR jag. EGENTLIGEN????
Jag närmade mig identitetsfrågan som en vanlig fråga. Släppte loss de ivrigt dreglande tankehundarna. Gläfs, gläfs. Vovv, Vovv. Tuggade mig igenom det sedvanliga smörgåsbordet med personlighetstyper, först mumsade jag lite på Hippokrates gamla temperamentstyper, där jag var en flegmatiker (trög och slemmig typ) med inslag av koleriker (eld), sedan astrologi, Lejon, följt av Enneagram, nr. 5 (forskaren), följt av Myers Briggs, INTJ (vetenskapsmannen) följt av diverse andra mer eller mindre skojiga typer och blandtyper, epitet och attribut, roller, perspektiv och en oändlig rad med mer eller mindre bräckliga modeller och koncept.

När tankehundarna tröttnat på den vanliga dieten började det dyka upp nya och spännande smaker. Ena året en buddhistisk godbit som kallas Anatta (icke-jag) Vovv Vovv. Ett annat år en metod från Advaita filosofin - Neti Neti. Gläfs, Gläfs. Jag kan inte vara något av det jag upplever. Jag upplever min kropp, alltså kan jag inte vara den. Jag upplever mina tankar och känslor, alltså kan jag inte vara dem. Gläfs, gläfs. Jag kan inte vara något objekt, hur subtilt den än är. Jag är Subjektet. Självet. Vovv Vovv. Som blir ett objekt så fort jag sätter ord på det. Gläfs, Gläfs. Alltså är jag något ordlöst. Vovv, Vovv. Mysteriet. Stillheten. Vilket också är koncept. Objekt. Gläfs, Gläfs.

Och en dag.
En dag tröttnar man. På riktigt. Orkar inte en tanke till. Då blir det stilla.
Alltså stilla på riktigt. Då lyssnar man på ett sätt som man aldrig tidigare har lyssnat. Och då ...

... då börjar det brännas.

Det finns en vers i Psaltaren 46 som lyder:

" ... Bli stilla och vet att jag är Gud ..."

Det finns många hänvisningar i alla traditioner som pekar på stillheten.

Min erfarenhet är att stillheten kommer som eviga ögonblick utan varken början eller slut. Så när den kommer känns det som att den alltid har varit här.

Men livet tycks inte vara så intresserat av att jag skall sitta där i stillhet och njuta mer än ett evigt ögonblick åt gången. Rätt vad det är brakar livet in och rör om. Får mig att möta andra människor. Rör upp reaktioner i mig. Starka känslor: Överge mig inte! Se mig! Hör på mig! Jag vill ha en sån! JAG VILL HA EN SÅN!! Det skriker i mig. Jag VILL, jag VILL, jag VILL. Men ingen lyssnar. De andra håller bara på med sitt eget. Se mig! Här ÄR jag! Men de tittar på någon annan. Lyssnar på någon annan. Jag är värdelös. Ensam. Övergiven.
Det är vad som händer under ytan. Nere i mörkret. I de stilla oändliga djupen. Men uppe på ytan. Uppe i ljuset är jag medveten om är något helt annat. Något hårt och knutet i bröstet. En kyla. Ett hån. Spända muskler. Ironi. Elaka skratt. Idioter. Folk är idioter. Är det inte uppenbart. Jag är ett UFO. Kommer från en planet där människor kommit mycket längre i sin utveckling. Varför hamnade jag här bland en massa Neandertalare? Snart kommer dom och hämtar mig. De mina. De som förstår mig. Jag är så ensam här....
... och där är cirkeln sluten. Tillbaka ner i djupet. Jag är ensam. Övergiven.

Och här är det igen. Det inre barnet. De vuxna bara pratar om sina konstiga saker. Som egentligen inte intresserar mig. Fattar inte hur någon kan vara intresserad av sånt. Jag vill ju bara få känna mig fantastisk. Sådär som jag kände mig när pappa såg på mig med sina glada bruna ögon och sade att min teckning var jättefin. Att jag målar väldigt fint.

För ett tag sedan lyssnade jag på en intervju med Alexander Bard där han gjorde sig lustig på mänsklighetens bekostnad. Han ansåg att vi behöver växa upp och sluta bete oss som barn. Bard tyckte sig se hur nästan all mänsklig strävan drivs av ett infantilt bekräftelsebehov.
- Titta pappa, titta, titta, (liten pipig och uppjagad stämma) titta vad jag har målat! (pappa, titta då) men pappa tittar inte. Pappa läser tidningen. Pappa tycker att det ser ut som ännu en idiotisk streckgubbe för pappa är trött och orkar inte bry sig just nu.
- Jaja, den var fin. (frånvarande, oengagerad röst)
- Men, men ... ajajaj, det gör så ont i det lilla barnet. Så förbannat jävla ont. Igår såg pappa min teckning. Såg den på riktigt. Såg att jag lagt ner min själ i den. Att den var min. Och han älskade den så som han älskar mig. Pappas ögon lyste igår men idag är dom släckta. Kalla. Döda. Jag känner mig övergiven. Vad gör jag för fel. Jag måste rita en ny teckning. En finare. Kanske ser han den då. Kanske ger han mig kärlek då.

Jag minns att jag skrattade. Rått och länge. Bard lyckades frammana en bild av att vi genom hela livet projicerar vår pappa eller mamma på den ena figuren efter den andra. Det spelar inte så stor roll om det är mamma eller pappa som berömmer våra teckningar. Båda kan ge kärlek. Både kan skapa den där strålande, outsägligt vackert lysande stunden av nåd, då vi får bada i kärlek. Och både mammor och pappor har dåliga dagar då de drar tillbaka sina nådegåvor. Då de upphör att vara generösa och gudalika varelser som skänker kärlek. Grejen är den att minnet av dessa magiska stunder av närvaro och kärlek stannar kvar hela livet. Så när vi blir vuxna försöker vi gång på gång återskapa den stunden. Med våra lärare i skolan, med vår partner, framför allt med vår partner, med våra chefer, med våra terapeuter, med alla. Faktiskt med alla vi möter. Djupt inom oss längtar i efter att den där stunden, då vi badade i strålande kärlek med en annan människa, skall komma tillbaka.
Så vi ritar, teckning efter teckning, som vi visar upp. I alla möjliga och omöjliga situationer.

Kanske ville Bard visa på att vi inte behöver leva med en känsla av brist. Att vi inte behöver kämpa med att suga ut droppar av kärlek ur varenda människa vi möter. Att vi kan vakna upp och inse att kärleken finns inom oss. Det spelar faktiskt ingen roll vad Bard tror eller inte tror. Det spelar ingen roll om han är en uppblåst fjant eller inte. Det spelar ingen roll om jag själv är en uppblåst fjant eller inte. Det som spelar roll är att jag inte längre kan skratta hånfullt åt människans längtan efter kärlek och närvaro i mänskliga möten. För jag känner den i mig själv. Denna avgrundsdjupa längtan. Och jag anar att den kärlek och närvaro jag längtar efter finns här. I mig. När jag stannar upp och blir stilla. När jag sitter på min kudde och mediterar. Då är allt här. ALLT.

Men jag lever också mitt liv i relationer, och där sätts jag på prov. Där jag får jag möjlighet att manifestera det jag vet då jag sitter i meditation. Det är inget enkelt prov. Det är ett vidunderligt äventyr. En hisnande resa. Och det finns fina råd man kan ha med sig som hjälp på vägen. För ett tag sedan lyssnade jag på en vän, en vis man, som sade att det i varje möte med en annan människa handlar om att ta hand om de reaktioner som mötet väcker i mig. Speciellt de obehagliga reaktionerna. För jag kan ta hand om dem. Idag kan jag det. Det kunde jag inte när jag var fem år. Tio år. Femton år. Faktum är att jag fortfarande har mycket lära på den punkten.
Men som barn kan man verkligen inte ta hand om sina reaktioner. Då är man på riktigt utlämnad åt andra människor. Det enda man kan göra då när det gör ont är att skrika och gråta. Och det är vad vi vuxna också ägnar oss åt nästan hela tiden. Vi skriker och gråter med vuxen, kontrollerad röst och vuxna svåra ord. Vi manipulerar och intrigerar. Saboterar och attackerar. Vi skvallrar och hugger varandra i ryggen. Allt i ett försök att manipulera vår omgivning så att vi skall slippa känna de obehagliga känslorna. Eller så missbrukar vi. Eller så flyr vi på alla möjliga och omöjliga sätt.
Allt medan den där obehagliga känslan står och väntar. Otåligt.
- Se mig, säger den med ivrig och pipig röst. "Håna mig inte. Det är bara rädda människor som hånar och du behöver inte vara rädd. Då behöver inte säga men Gud så gulligt. Halledudane då. Snyft Snyft. Du behöver inte avfärda mig för jag är Björnungen. Vill du ge mig en riktig kram? Du behöver inte vara rädd för jag är du. Vi är en och samma. En-samma tillsammans. Glöm aldrig det.

Så visst, det stämmer. Det finns inte två av oss. En vuxen och ett inre barn. Men så länge vi hånar och avfärdar våra jobbiga och starka känslor skapar vi illusionen av att det finns två av oss. Så vi får börja där. I splittringen som vi själva skapat i våra huvud. Och då kan ordet inre barn vara hjälpsamt. Tills det inte längre är det. För djupt inom oss vet vi att vi är hela. Att vi är en.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1