måndag, maj 02, 2016

Under fluffet viskar verkligheten

Kvällspromenad. En ljum vårvind smeker mitt ansikte. I mina ögon blandas mjukt mörker med varmt gult ljus från höghusens många fönster. De nybyggda höghusen vid Valsta Torg. Förort. Utanförskap. Fattigdom. Hur skall det gå med integrationen av alla dessa människor? Några timmar tidigare läste jag en orolig artikel på det temat. En av många. Nu gäller det att våra makthavare tar sitt ansvar. Det krävs många och tuffa åtgärder. Snarast. Annars ...
... annars blir det inte bra ... annars blir det dålig ... oroligt ... grogrund för extremism ... svårt att säga hur eller när det kommer sluta ...

"This is the way the World ends
This is the way the World ends
This is the way the World ends
Not with a bang but a whimper."

Slutstrofen ur T.S. Elliots dikt Hollow Men kommer till mig. Mjukt och viskande. Något öppnar sig sakta inom mig. Jag svänger av mot Valsta Torg och närmar mig det ena höghuset. Det lyser i en av lägenheterna på andra våningen. De har inte hunnit få upp gardinerna ännu. Där inne går någon omkring och pysslar. Antagligen någon som måste lära sig svenska, lära sig vår kultur, lära sig hitta ett arbete och lära sig bli något. För man måste bli något. Något mer än en belastning för sammhället. Det är viktigt. Där inne går alltså en belastning för samhället och pysslar.
För några timmar sedan undrade jag med artikelförfattaren varför våra högsta beslutsfattare smiter undan sitt ansvar för dessa belastningar som belastar oss skattebetalare genom att lyfta bidrag för att gå omkring och pyssla i nybyggda statligt subventionerade hyresrätter på Valsta Torg. Inte konstigt att välbärgade Sigtuna stad vill kapa alla band till fula kusin Märsta och hennes missbildade barn Valsta. Låt fula kusin Märsta bli en egen kommun säger vältränade och solbrända Sigtuna.

Men när jag går där på Valsta Torg händer något. Inte bara i mig utan i hela Valsta. I hela Sigtuna kommun. I hela Stockholms län. I hela världen. Det händer inte plötsligt. Not with a bang ... inte heller med en snyftning. Det händer som en mjuk viskning. Ett klart lugnt sprider sig. Det blir väldigt stilla. Någon ropar till och en bil rivstartar på parkeringen men det blir bara till en våg i stillheten. Ingenting kan störa detta klara lugn.
- Ja, just det, hör jag mig själv tänka. Hur kunde jag glömma? Allt är redan omhändertaget.

Allt är redan omhändertaget.

Det är inte en insikt som skakar om. Det är hågkomst som enkel och självklar sprider sig genom kroppen. Börjar i magen och går vidare upp mot hjärtat. Tankarna lägger sig till ro och njuter. Jakten på de ansvariga upphör. All oro upphör. Människan som går där inne i lägenheten på andra våningen behöver inte bli något. Hon lever inte i något utanförskap. Hon lever i mig. I min verklighet. I min värld.
- Min värld. Det finns bara en värld viskar verkligheten till mig. En värld och en verkligheten där mörkret nu är mjukt och vårluften ljummen. Och den världen finns hitom alla mina idéer om utanförskap och integration och samhällsansvar och individuellt ansvar och kulturer och memer och integrationspolitiska utmaningar och kommunala utvecklingsplaner och budgetångest på individ, kommunal, landstings, stats, EU och Tellusnivå.

Har du fluffat färdigt nu Björn, hörs en tanke. Ska vi prata realpolitik nu? Nej, vi ska prata om verkligheten. Det är den så kallade realpolitiken som är fluffet. Det är budgetångesten och de integrationspolitiska utmaningarna som är fluffet. Allt som är drivet av oro är fluff.

Djupt inom oss finns en annan drivkraft. Längtan efter att minnas. Och denna längtan yttrar sig ofta som en önskan om att få rota oss i världen. Förbinda oss med moder jord. Med stjärnorna. Med vinden och gräset och havet och djuren på marken och fåglarna och våra bröder och systrar. Och för att möjliggöra det viskar verkligheten till oss med jämna mellanrum. Den vill få oss att stanna upp och känna suget. För där finns något i mörkret som suger ner oss i djupet. Ner i mörkret. Ner i jorden där rötterna skall bildas. Så att vi som människor kan suga upp näring och växa oss starka. Så att vi kan få sträcka oss upp mot himlen. Växa och få gröna blad. Och blommor. Och bära frukt.

Att rota sig betyder att minnas att vi redan är rotade. Att bära frukt är att minnas att vi redan bär frukt. Människan som går där inne i lägenheten på andra våningen är redan hel. Hon blommar redan. Bär redan frukt. Har redan djupa rötter ned i myllan. Hon har inte tappat kontakten med alltet och stjärnorna. Hon strålar klarare och starkare än alla stjärnor på himlavalvet där hon går och pysslar i sin nya hyreslägenhet på Valsta torg. Kanske har hon bara som jag tillfälligt glömt bort det. Kanske undrar hon också hur hon skall kunna bli en del av det här. Bli något i världen. Något annat än en belastning. Kanske har hon också tillfälligt glömt bort att hon redan är allt. Att hon aldrig kan bli något i den här världen då hon redan är världen.

Jag skiter högaktningsfullt i de integrationspolitiska utmaningarna och Sigtuna kommuns budget. Allt är redan integrerat. Det har aldrig varit desintegrerat. Den enda utmaningen vi står inför är att minnas det. Att minnas att budgeten är ett enda stort plus. Ett oändligt överflöd. Det är realpolitik för mig. Allt annat är fluff.

Om du som jag kan få sådana här glimtar av världens ofattbara skönhet så vet du hur du skall lyssna till det jag just skrivit. Då hör du att jag också högaktar de människor som sitter inne på Sigtuna kommun och biter på naglarna då de ser de stigande underskotten i budgeten. Hur de svettas då de får in rapport på rapport om sjunkande resultat i skolorna. Och så vidare. Och så vidare. Deras arbete är inte förgäves. Ingenting är förgäves. Jag känner med dom. Det är faktiskt därför jag skriver som jag gör. För att bekymmersrynkorna ändå kommer slätas ut en vacker dag. Varför inte minnas redan nu. Jag menar inte att håna de som bekymrar sig. Jag hoppas innerligt att du hör det. Jag vill bara sätta ord på den förvåning jag själv känner då jag minns.

Oj, jag behöver inte bära livet på mina axlar. Jag ÄR livet. Jag får sätta ned min börda och dansa en stund. Och förföras av skönheten. Den förvånande och förbluffande skönhet som finns där mitt framför ögonen på oss var vi än befinner oss. Jag vet att realpolitiken också är förförande på ett förfärande sätt. Realpolitiken får oss att känna oss förfärligt vuxna och viktiga. Tänk att det är vi som bär ansvaret för våra barns framtid på våra axlar. Dessa känslor är också förförande. Men de är inte de enda. Och att kalla allt som inte är realpolitik för fluff är att blunda för verkligheten. Därför vill jag ibland vända på steken. Men jag gör antagligen bara det jag är ämnad att göra. Uppenbarligen är jag inte ämnad att sitta på ett kontor inne på Sigtuna kommun och svettas över siffror. Hade jag varit ämnad till det så hade jag gjort det. Just nu är jag ämnad att skriva om hågkomsten. Att allt redan är helt. Att allt redan är omhändertaget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1