lördag, juli 23, 2016

En frälsare är född - och hans namn är Sat Shree

Vi har alla en herde inom oss. Eller en kung. Vi kan alla ta emot budskap från änglar. Vi kan alla se stjärnor och tyda dem. Om cocktailen av signalsubstanser i hjärnan är den rätta. Om bara hjärtat är mukt och vidöppet.

Nu har det hänt.
Igen.
Ryktet går i de nyandliga kretsarna. Satsangfolkets djungeltelegraf är i gång. En frälsare är född och han kommer snart till Sverige. Sat Shree heter han och ryktet förtäljer att han knäckt koden. Hans hängivna lärljungar vittnar om att han kan visa oss  vägen HEM. Om vi bara tar oss tid och lyssnar till hans lära. Nu är det han som har nyckeln till "The Gateless Gate". "Kom och sitt vid hans fötter" säger de ivrigt. Låt ditt hjärta dricka nektar från hans mun.

Det som händer i mig när jag nås av detta budskap förvånar mig. Förbryllar mig. Får mina ögon att tåras och mitt hjärta att mjukna. Jag noterar att jag - trots den (snudd på) raljerande tonen i början av denna text - är beyond att ifrågasätta människans sökande efter Gud i form av en Guru. Jag är själv benådad med en Guru. Han är en man som - en gång för alla - väckt den bottenlösa tilliten i mitt hjärta. I djupaste mening inte genom något han gjort eller sagt. Bara genom att finnas. Hans var där när evigheten en gång nuddade vid mitt hjärta på ett sätt som gjorde att jag för alltid - paradoxalt nog - kommer prata om mitt liv som före och efter november 2004. För mig räcker det att han var där när det hände. Det som - när det har hänt - visar sig aldrig ha hänt ... eftersom det då visar sig att ingenting någonsin har hänt. I alla fall inte som vi föreställer oss det.

Jag hör av mig till honom ibland. Ganska sällan faktiskt. Men det räcker att veta att han finns där - och samtidigt HÄR i mitt hjärta. Jag ser hans ansikte framför mig just nu. Hör hans röst inom mig. Minns hans kroppsspråk. Det får mig att smälta på ett sätt som - såvitt jag vet - är fritt från homoerotiska undertoner. Det är bara en genomljuvlig igenkänningsmättad hemkomstmagi. Det sistnämnda är extremt svårt att förklara för den som inte upplevt den sortens kärlek. Hur skall jag kunna förklara något jag själv inte begriper. Men allt måste heller inte förklaras. Alla måste tack och lov inte förstå. What a RELIEF när den insikten landar.

Det som fascinerar mig är att jag för närvarande inte känner mig nyfiken på denne nye frälsare. Att det känns så handlar nog bara om mig själv och säger ingenting om varken Sat Shree eller någon annan. Kanske kommer någon eller några landa i den bottenlösa tilliten när de möter honom. Faktum är att jag håller det för mycket troligt.

Det finns de som säger att man kan behöva olika nycklar på sin väg HEM. Att det finns flera olika dörrar som måste öppnas. Flera "Gateless Gates". För den som säger så är det så. Uppenbarligen. Tills det inte är så längre.
Om man jämför vägen HEM med vägen till mästerskap inom till exempel trolleri eller fiolspel kan man absolut behöva olika mästare på olika nivåer. Då kan det vara så att jag nu befinner mig på en nivå där tillit är det viktigaste. Tills det inte är det längre. Who can tell? Kanske Sat Shree?

För mig spelar det just nu mindre roll vad en andlig lärare har att säga. Hur mycket hans blick än påminner mig om det HEM jag aldrig lämnat och hur ymnigt hans röst än dryper av evighet . Allt jag vill göra är att lyssna till min älskade när hon viskar till mig - vem är du Björn? Jag vill vila i hennes blick och tillsammans med henne lyssna in i det bottenlösa hjärta som är pulsen i det bultande och gnistrande multiversum som är vår kärlek. TIllsammans med henne vill jag falla rakt in i det ordlösa vetande som aldrig inte varit här.

Tillbaka till tilliten. Vad är tillit? Det kan handla om Sat Shree. Vår nye frälsare. Vad skall vi tänka och tro om honom?
I tilliten ser det ut såhär. Om det är Sat Shree som är vår väg så kommer det bli så oavsett hur mycket vi stretar emot. Därför spelar det ingen roll vad jag tänker om honom. Ska jag anmäla mig till träffen i Linköping i början av september?
Det kommer visa sig. Jag behöver inte veta det.

Men hur skall man kunna leva utan att veta? Måste man inte planera? Hur kan man våga lita på att det blir som det skall bli utan att tänka ut vad som blir bäst?
Vi kommer till en punkt när vi inser att frågan inte är om vi skall planera eller inte planera. Inte heller handlar det om att våga eller inte våga. Det handlar bara om en sak: Att se att det som skall hända kommer att hända. No matter what. Tilliten föds när det oundvikliga första gången nuddar vid vårt hjärta.
Så var det när jag mötte min älskade. Då var det som att det oundvikliga tog min hand för att aldrig mer släppa taget. 
Det fina är att tillit smittar. Kanske har Sat Shree en blick som är vidöppen för det bråddjup som är den bottenlösa tilliten. En blick som påminner om min älskades blick. En blick som får mig att bara vilja falla och falla och falla.
Om så är fallet kan det räcka med att möta Sat Shrees blick en enda gång för att minnas. Minnas att samma tillit finns också i vårt eget hjärta.
Då är det klart.
Då är vi hemma.
Då spelar det ingen roll vad han säger.
Då kan vi köpa hans bok och läsa den tills den faller sönder och kolla på hans youtubeklipp arton miljoner gånger utan att det tillför annat än ljuva påminnelser om det vi redan vet.
Det är så det fungerar. Det är min erfarenhet.

Sammanfattningsvis. Det finns inget äventyr här på jorden som är större än utforskandet av den bottenlösa tilliten. Nya horisonter av evigheten kan öppna sig i vår älskades famn men de kan också öppna sig när vi sitter vid Sat Shrees fötter i Linköping i början av september. Det kommer bli som det måste bli. Allt är oundvikligt.
Men bara allt.

För de allra flesta går livet ut på att låtsas något annat. Tills vi tröttnar på det. För det är som Robert Burns säger i "To a Mouse" - The best-laid palns of mice and men often go awry.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1