torsdag, juli 21, 2016

Låt oss vara för mycket

Kvällsluften är rå och tränger in genom tältduken. Jag har därför satt mig i bilen för att skriva. Mellan trädstammarna ser jag hur himlen nu är orangerosa efter att ha blivit kysst av havet där borta vid horisonten. Nu dånar stillheten här inne i bilen.

Något besynnerligt övermannar mig och jag sträcker inte längre ut mig i tiden. Borta är den välbekanta och självklara känslan av att ha det förflutna bakom mig och framtiden framför mig. Istället strömmar förflutet och framtid in mot mig och jag blir till en virvel. En mörk virvel av tid som söker sig inåt och nedåt i existensens svarta hjärta. Världen och tiden är inte längre något jag förhåller mig till. Ingenting kommer längre till mig. Allt strömmar istället ut ur mig.

Först som rök. Som en drömdimma breder det ut sig. Världen och tiden. Språket och lusten. Begäret och den djupa, förtärande längtan som är den älskande människans adelsmärke. Det hela börjar ta form. Få skarpa konturer. Här är det nu äntligen. Tidens och separationens välsigande paradis. Tiden är född och längtan får äntligen skrika ut sin hunger och sin törst.

I evigheters evigheter har evigheten drömt om att få bli tid. I sin fullbordan och sin frid har enheten drömt om att få bli separation.
Och nu är alla drömmar uppfyllda.

Äntligen kokar blodet. Äntligen hugger det i tarmarna. Äntligen får människan vara människa.

Havets råa fukt tränger in i bilen nu. Jag tar på mig en varm tröja som jag hittar i baksätet. Det är enkelt. Det är vackert att frysa och fullkomligt ljuvligt att få finna en varm tröja.

Men det är inte allt igenom enkelt att vara människa. Frälsningen prackas på oss från alla håll och kanter. Vi kan få ditt blod att svalna. Dina tarmar att domna att snällt kura ihop sig för att somna. Vi kan överlämna dig till den sista vilan. När du är redo.
Nej tack. I evigheters evigheter har jag varit frälst. Nu vill jag vara människa. Nu vill jag få längta tills jag är redo att krypa ur skinnet och älska besinningslöst tills jag ser stjärnor.

Nu fryser nästippen. Sovsäckens värme lockar. Men jag måste först få säga detta. Det är förunderligt att vara människa. Det sägs att många inom den så kallade andligheten fått alltihopa om bakfoten. Att vi i vår enfald tror att vi är mänskliga varelser som söker andliga upplevelser, när vi i själva verket är andliga varelser som söker mänskliga upplevelser. Javisst är det en klyscha men den är vacker och klingar sant i mitt hjärta.
Men lika sant och viktigt är det att komma ihåg varifrån vi kommer. Vi behöver inte grubbla över vad som händer efter döden. Efter döden kommer det att bli som före födelsen. Och vi har alla varit före födelsen. Vi har det i oss. Vi kan ana det i oss själva och i varandra. Om vi stannar upp en sekund och lyssnar. En svag klang. Nästan ohörbar. Men den finns där. Liksom doften av evighet. Så subtil att den bara smeker förbi. Den går inte att fånga. Men varför skall vi sörja det? Låt oss istället gripa tag i den vi älskar allra mest. Ge oss hän med hull och hår. För vi är bara här några få år. I väntan på att klockan slår. Och döden framför oss står.

Så låt oss rimma också.
Låt oss rimma lite för mycket.
Låt oss vara lite för mycket.
Eller varför inte mycket för mycket?
Jo för fan!
Låt oss vara MYCKET för mycket. Upplevelsen av att vara människa ÄR för mycket. För alla. Det är för vackert. För intensivt. För överväldigande smärtsamt, sorgligt, tragiskt, komiskt, märkligt, förunderligt förbryllande mystiskt.
Upplevelsen av att vara människa golvar oss alla förr eller senare. Och då kommer vi minnas. Så enkelt är det. Och så svårt. Och så stort.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1