måndag, september 05, 2016

Ernst Kirchsteiger är ironins baneman

Att äga den musikaliska förfining som krävs för att avkoda Alban Bergs atonala tolvtonsspråk i "Dem Andenken eines Engels" när mitt högmod. Men jag kan också kliva ned och njuta valda bitar av den populärkultur som omger mig. Året är 1996. Jag är 27 år gammal. På TV visas Nile City. 
"Jag är ledsen, säger Pelle (Robert Gustafsson) och börjar gråta som ett barn i studion där han intervjuas av Glenn Killing (Henrik Schyffert).
"Det har hänt en olycka. Markus andas inte", säger Pelle, en rödhårig pojke i pagefrisyr och berättar att han skulle bada sin älskade hamster Markus. Han hade schamponerat honom och ställt honom på badkarskanten när hans mamma ropade från köket. Då tog Pelle med sig Markus, gick ut i köket och där råkade han tappa Markus i mixern. Sedan kom han åt mixerknappen och mixern startade. 
När han kommit så långt i sin historia bryter Pelle ihop totalt och kan knappt prata men lyckas hulka fram att "Det kom blod ur Markus." 
Pelles (Robert Gustafssons) oförställda, förtvivlade gråt är hjärtskärande och får mitt skratt och bubbla som den bruna, stinkande sörjan i en kloakledning. Det är gift i skrattet för jag anar vad som komma skall. Pelle är inte ledsen på riktigt. Han ville egentligen döda Markus. Han när en obetvinglig och förnekad lust att tortera och döda alla små söta djur. 

Så är det med det ljusa och det goda tänker jag och känner mig vuxen. Jag sträcker malligt på mig där jag sitter i soffan och fingrar lite på den guldmedalj i värdenihilism jag nålat fast på min tröja. Den oinitierade skulle felaktigt kunna tolka sketchen som att godheten är en tunn fernissa som hjälpligt lyckas dölja människans sanna natur. Som är ond och primitiv. Men vår sanna natur är varken ond eller primitiv. Vi har ingen sann natur. Varken ljus eller mörker existerar. Varken gott eller ont. Allt det där hör hemma i sagans värld. Gud är död. Moralismen är död. Idealismen är död. Med Berlinmurens fall några år tidigare föll den sista stora utopin. En sant upplyst människa kan inte göra annat än hånle åt alltings kalla tomhet. Och njuta lite vemodigt åt Alban Bergs "Dem Andenken eines Engels". För också det melodiska och harmoniska har dött. Kvar finns bara ... ja, vad finns kvar. Björns hånleende högmod. Ett hånleende han delade med en hel generation. Den ironiska generationen. Generation x. 
Nåja. Visst fanns där godhet och ljus också på nittiotalet. Visst såg vi regnbågar då också. Visst kunde vi säga att regnbågen var vacker. Det kunde vi absolut. Men inte utan ett stänk av ironi. I alla fall inte jag. 

För en tid sedan hörde jag en av min dotters kusiner berätta att det blivit populärt i hennes skola att bära t-shirts med tryck av Ernst Kirchsteiger. Denne, i den ironiska generationens ögon, vidrigt helylle-präktiga, barfota-mysiga, känslokladdande pedofil-ulv i fårakläder. 
Jag minns hur jag, liksom de flesta män i den ironiska generationen, med förfärad fascination hatade Ernst när han första gången dök upp i TV-rutan i Sommartorpet. 
"På riktigt?" frågade jag min dotters kusin. Hon försäkrade att han blivit populär på riktigt. Att det inte handlade om ironi. I alla fall inte på ett sätt som jag förstod. Min hjärna jobbade febrilt med att försöka räkna ut vad det här handlade om. Kunde det vara så enkelt som att varje generation måste provocera sina föräldrar? Att gilla någon som mamma och pappa hatar är ett enkelt och bra recept.

Med tiden har jag börjat ana att det handlar om en djupare kulturell strömning. Det började när jag såg Henrik Schyfferts show "The 90's - Ett försvarstal" där han gör upp med det ironiska gift han var med om att sprida under 90-talet. Bland annat som Glenn Killing i Nile City. När jag för några år sedan såg tv-serien Derek föll en annan pusselbit på plats. Om Henrik Schyffert bidrog till att injicera ironins cyniska gift i den svenska folksjälen, gjorde Ricky Gervais samma sak i Storbritannien bland annat genom att skapa och spela rollen som David Brent i tv-serien The Office. 
Med skapandet av Derek har Gervais gjort något mycket vackert. Något på riktigt rakt igenom vackert och gott. Serien utspelar sig på ett ålderdomshem och karaktären Derek är en förståndshandikappad man med ett ovanligt gott hjärta som arbetar där med bidrag från kommunen. Han älskar människor och djur och hans godhet smälter ned allt som är hårt och kallt i mig. Som många andra kände jag först att gestaltningen av Derek är rolig och snudd på problematisk därför att den ligger på gränsen till lyteskomik men efter några avsnitt smälter också dessa förbehåll bort. Kvar finns bara ren och pur godhet. 
Såhär säger Gervais själv om karaktären Derek:

"I mean that if Derek was real, I would love him as a person. He gets to me. I could well up thinking about how sweet he is. He's us before we get burdened by what other people think of us. He doesn't have to second guess what the right thing is: he does it intuitively. He has no burden of duty other than asking: "What can I do that will make this person feel better?"
- So it's not a traditional sitcom then…
- I've left behind the veil of irony. This is more sincere, more straight down the line. The characters are exactly what you think they are, which makes it more dramatic because it's a show about kindness. ..."

Notera att han säger att han lämnat ironins slöjor bakom sig. Omedelbara och oförställda känslouttryck är skrämmande för människor som räddhågset skyddar sina svultna och frusna hjärtan. Jag vet vad jag pratar om. Det var därför Pelles oförställda förtvivlan i sketchen med hamstern var så befriande för mig då jag var 27 år. Pelle var inte ledsen på riktigt. Ingenting var på riktigt. Ingenting betydde något. Jag behövde alltså inte svara an på någonting. Med andra ord - ironin befriade mig från allt ansvar. Det var vad jag hoppades. Att slippa svara an och möta livet och andra människor på riktigt. För det är läskigt. Läskigt som fan.

Igår var jag ledig och ägnade dagen åt att höra Ernst Kirchsteiger läsa sin egen bok "Lyckan i det lilla". Av någon märklig anledning har jag sparat mina ironiska glasögon och kan ibland ta dem på mig, bara för att komma ihåg hur det kändes. Men jag kan när som helst ta dem av mig. Under lyssnandet kunde jag liksom växla. På och av med de ironiska glasögonen. Sättet på vilket Ernst uttrycker sig är oförställt. Genom hela boken står han där, barfota och sin sköna bomullsskjorta och blottar sin strupe. Jag kunde när som helst ha sänkt ned mina ironiska tänder i hans kött och sugit hans blod. Men jag gjorde det inte. Varför? Det är den stora frågan. Jag vill tro att jag liksom hela min generation, företrädd av bland andra Henrik Schyffert och Ricky Gervais, håller på att törsta ihjäl. Jag vill tro att jag har återupptäckt den godhetens och ljusets nektar ur vilken regnbågsfärgade enhörning glatt skuttar fram för att bli pussade på nosen. Och jag är FUCKING seriös när jag skriver det här. Det är en förbannat jävla vacker planet vi lever på och människovarandet DRYPER av magi. På riktigt. Våra hjärtan skapades för att brista. Om och om igen. Så är det i sanning. Hånleenden skapades för att falla till marken som vissna löv. Cynismens iskyla skapades för att kunna smälta bort så att vi återigen kan få fira vårens återkomst. Våren är här nu i det kulturella kretsloppet. Nu är tiden mogen för präster som Ernst Kirchsteiger att träda fram och predika ljusets återkomst. Ja, han ville bli präst när han var ung. Tack gode Gud för att han inte blev präst. Tack Gode Gud för att han får komma till de breda folklagren genom tv-rutan och förkunna att mörkret och ondskan också får vara med - som en liten nypa muskot i köttfärssåsen... Men bara som en nypa. 
Såhär lyder bokens slutrader:

"Jag tänker att man inte ska försöka överdramatisera livet utan se det mer som en rolig grej. Försöka tänka att man ska vara rätt nöjd med att man fick en möjlighet att skutta runt på den här jordskorpan ett tag. Vi måste förvalta det liv vi är satta att leva och då och då vara lite tacksamma att vi får göra det vi gör. Rycka på axlarna och smila lite mer. Det lilla betyder ofta det stora.
Jag tror att man blir en bättre människa med åren. Jag gör mitt livs resa nu och den kommer inte att pågå för alltid. Men nu tänker jag fortsätta att dansa, skratta och älska.
Ta hand om dig!
Var rädda om varandra!
Ta någon i handen och visa försiktigt vägen till den ljusa sidan."

På riktigt gott folk. Ernst har talat och vad finns att tillägga? 
Tack Ernst. Jag för upp handen mot munnen och känner i mina mungipor. Stryker där. Undersöker noggrant om där finns rester av ett hånleende. Nej, det är rent nu. Jag är naken och redo att börja leva mitt liv utan att gömma mig bakom ironins slöjor. Redo att klättra ned från högmodets kalla och ensamma berg. Redo att med Ernst ord "dansa, skratta och älska". 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1