lördag, september 17, 2016

Guppeliguppande ness-NESS

Våra övertygelser håller oss flytande på livets avgrundsdjupa ocean. Vi guppar omkring över den mörka avgrunden i ranka små jollar som är byggda av våra djupaste övertygelser och vår heligaste fåfänga.
Det är mörkt när vi tittar ned i djupet. Vad som finns där nere i avgrunden är höljt i dunkel och går inte att lysa upp med förnuftet. Det händer att det dyker upp en och annan galen människa som sjunkit en bit och kommit upp till ytan igen. Ibland tar vi mod till oss och frågar vad som fanns där nere? Har vi (o)tur kan den galna människan hitta ord som får oss att ana. Det tycker vi är spännande där vi sitter i våra jollar och guppar. 
Guppeligupp. "Hm, intressant."

Om den galna människan är ärlig säger hon som det är. Det som finns där nere i djupet är inte ett dugg jävla intressant. Det troliga är att det får ditt blod att koka och ditt hjärta att slitas upp som magen på en antilop under lejonets käftar. 
"Hm, intressant". Guppeligupp. 
"Som jag sade, FUCK intressant", säger den galna människan. "Kom hit ska jag guppeliguppa dig raka vägen in i evighetens rytande mörker." 
Men den guppeliguppande människan låter sig inte skrämmas så lätt. "Den stackarn är galen" konstaterar hon trött. "Glömt ta sina mediciner. Vi behöver verkligen en ny psykiatrireform i landet pösmyndigt kulturrelativiserande kräk-genusproblematiserande bajs-normkritiserande snurresprätt-querteoretiserande postkolonialt fåntratts-identitetspolitiserande blahablaha-träsk / sverige. 

Varför säger vi att djupdykaren är galen? 
Det är enkelt. För att tala klartext så finns det inte några människor som sitter i några jollar på ytan av livets rytande ocean. Det finns bara jollar. Vi - i betydelsen pösmyndigt nonsensbabblande normala idioter - ÄR våra övertygelser. Guppande övertygelsejollar. Torra och fyllda med luft. Det är det torra och luftfyllda som får oss att pruttande flyta fram över ytan. Ända tills vi börjar ta in vatten. Och här mina vänner, det är här det stora äventyret kan börja. NÄR VI FÖRSTA GÅNGEN TAR IN VATTEN. Livets vatten. Då mjuknar våra övertygelser. Blir blöta och geggiga. Kroknar och sjunker ihop. Löser upp sig och blandas med livets vatten. 

En människa med alla sina övertygelser intakta är definitivt torr bakom öronen. Hon är helt enkelt en torr människa. En guppande övertygelsejolle fylld med luft. Till synes stark och sund. Rör sig med lätthet genom låtsasvärldarna. En spröd liten konstruktion av knastertorra mentala strukturer. Sorgligt nog är hon ingenting mer än det. Där finns inget liv. Ingen juice. Ingen smak av havets evighetsdrypande sälta. Ögon som små torrlagda dammar. Ljusa, luftiga och lagom. Intet spår av källans mörka språng. Rösten liten, raspig och gäll. Intet spår av evighetens mörka dån. Gott så. 

Men rätt vad det är blir hon nedstänkt av livet. Något kroknar och sjunker ihop. Nu är hon illa ute. Mer vatten läcker in. Mer liv. Mer lust. Mer kaos. Fler övertygelser säckar ihop och snart forsar livets vatten in för att lystet leta upp allt som ännu är torrt och sprött. Bara för att dränka det. Förlösa det genom att förgöra det. Döpa det i lust. Välsigna det i blod. Offra det i fruktbar förundran. I förbluffad förnyelse. I förfärad förälskelse. I förädlad förfining och frustande frosseri. Och snart hörs ett rop - FY FAN VAD DET ÄR FANTASTISKT ATT FÅ FINNAS!
Nere ifrån djupet hörs det galna ropet. Det stiger upp till ytan som en Tsunami och skrämmer vettet ur alla guppeliguppande övertygelsejollar som nu spärrar upp sina torrlagda ögon samtidigt som de förfasar sig med sina raspigt gälla och grunda röster. 

Allt levande är galet. Förnuftiga människor existerar inte på riktigt. Livet är galet sexigt, extravagant och irrationellt. Livet är ett utbrott av lyx och djävulskt sakral underhållning i form av vettlös dyrkan av alltings fucking-amazingNESS. fucking-incredibleNESS och fucking-unbelievableNESS. 
Livet är en mörk mässa där allting nessar ner sig i sitt eget mest drypande nessness. Djupare och djupare i ness-nessighetens ness-ness forever AMEN...

... nejdå, livet är inte hysteriskt. Det är beyond hysteriskt. Beyond extatiskt. Beyond too-fucking-much-NESS. 

Förnuftiga människor är som zombies som med osexiga rörelser gräver sig fram genom torrhetens uppblåsta låtsasdröm. Hackigt och ryckigt. Hetsigt och klumpigt. Fult och futtigt. Förnuftiga människor är ingenting att bry sig om. 
Ja, jag vet. Det verkar jätteläskigt att förarga dessa armeer av förnuftiga zombies. Vi skrämmer upp varandra med filmer om zombies, normer och ramar. Men allt detta är som spökhistorier. Vi kan coola ned oss genom att påminna oss om fakta. Det som inte är galet är med största säkerhet dött. 

Är det viktigt att värna sina övertygelser? 
Såhär ser jag det. Det är viktigt att värna rätten att frossa i dem. Låt oss kavla upp ärmarna och sluka dem hela. Inte bara plocka lite lamt med köttet. Nej för fan, övertygelser ska slukas med päls, klor, hjärna, ögon, inälvor och ben. Vartenda ben ska sugas rent, endast de största ska spottas ut. Resten ska sväljas för att sedan skitas ut på den gigantiska komposthög som kallas kulturhistorien där de får ligga med maskarna i mörkret och en dag bli till en ny övertygelse. Kanske en stjärnögd liten ism av något slag. Samma skit i nya kläder alltså. Jag älskar övertygelser. Det är därför jag frossar i dem. Men att förvara dem i glasburkar med formalin. Nej tack! Får det vara ett litet glas kulturkonservatism till kaffet? Ja tack för fan! Den slinker ned den också. 

Vad händer när man behandlar övertygelser på detta i mångas ögon respektlösa sätt? Så länge man sparkar och kränger runt som jag gör just nu händer inte så mycket. Då blir det hela mest ett reaktivt brottande där allt som produceras är lite härligt doftande svett, några blåtiror och en och annan blodsdroppe. 
Men jag gillar att brottas och för övrigt kan jag just nu inte komma på något bättre sätt att gestalta den ikonoklastiskt anarkistiska process som föregår det stora äventyret då övertygelsejollen börjar ta in vatten varpå övertygelserna kroknar för att lösa upp sig i livets bottenlöst djupa mysterium. 

Vad blir kvar när jollen löst upp sig? Livet såklart!
Ja krångligare än så är det inte. Och det märkliga är att livet ofta väljer att återigen uppstå som en person. Som en samling övertygelser. Denna gång mindre rigida. Mer saftiga. Tänk att det finns något som heter saftiga övertygelser. Ja det gör det faktiskt. Övertygelser som kan torna upp sig som jättelika vågor på havet. Som en del av havet. Som en del i det stora skeendet. Organiskt. Levande. Ena ögonblicket där. I nästa ögonblick förvunnet. 
Och ändå, ändå finns där något personligt. En doft av något unikt. En doft av somebody. Ett somebody-NESS. En själ kanske. Något som funnits där hela tiden. Också när övertygelsejollen guppeliguppade runt på ytan. Ett guppeliguppande ness-ness. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1