söndag, oktober 02, 2016

Sockerkorn på Guds smöriga underläpp

Vi sitter i Guds kök och pratar medan eftermiddagssolen sakta sjunker ned bakom trädkronorna.
- Det ÄR verkligen svårt med relationer, säger jag och suckar. 
- Tell me about it! säger Gud ointresserat medan hon sitter och målar sina tånaglar. 
- Jag menar, relationer är det mest berikande, dränerande, frustrerande och extatiska som finns på hela jävla jorden och i himlarna och beyond. Relationer är trygghet, ångest, status, djup mening och ett utforskande och ett speglande i evighet amen och please, pretty please, dear God, ge mig det jävla receptet på den magiska oljan som får relationerna att fungera utan att det gnisslar och kärvar så förbannat att öronen blöder.
Gud tittar upp från sina tånaglar och ser på mig med ögon som glittrar och suger. 
- Please, säger jag, kan du inte ge mig något? Jag fattar att du roas av showen, men kom igen, tröttnar inte du också på vårt idiotiska krånglande? Kan du inte ge oss lite respit? 
Men Gud börjar skratta. Hennes skratt tar över henne helt och hållet och hon kiknar, ramlar ned från stolen och rullar runt på golvet. 
- What!? Säger jag efter en stund, vad är det som är så himla roligt? Vi lider ju, ser du inte det?
- Muahahaha, Gud brister ut i en ny skrattattack och börjar hosta där hon ligger på golvet. Hon harklar sig och försöker säga något men snart är hon igång igen och skrattar så saliven sprutar. 
Nu blir jag sur. På riktigt. 
- Jag får väl isolera mig då, säger jag. Skita i att ha relationer. Bli en folkilsken gubbe och skaffa en galen hund som håller besökare på behörigt avstånd. 
Gud tittar på mig och fortsätter glittra med ögonen. 
- Jag kan handla allt jag behöver på nätet. Strunta i att gå till doktorn och tandläkaren. Man kan köpa löständer på nätet också har jag läst. Man kan säkert hitta en sida där det står hur man drar ut sina tänder själv. Och dig, säger jag till Gud, dig har jag definitivt tröttnat på. Du är den mest empatistörda dåre jag någonsin stött på. Du kan ligga kvar där och skratta. Nu skiter jag i det här. Fattar du det? Jag reser mig upp och går med bestämda steg mot dörren.
När jag precis skall stänga dörren bakom mig hör jag Guds röst. 
- Vänta lite Björn, sätt dig ner och drick en kopp te med mig. Jag skall ge dig en grej. Ok?
Hon fyller på vattenkokaren under kranen, tar fram en påse med kardemummabullar ur frysen som hon värmer i mikron medan hon tar fram en påse med valnötste, två stora gula koppar och två tekulor. 
- Ok, säger hon när teet står och drar i kopparna. Vad är ditt problem? Ett leende leker i hennes mungipor och hon tittar på mig med öppen, vidjävlaöppen blick. Himlen öppnar sig i mitt hjärta. Jag vill försvinna in i hennes ljus. Jag stönar tyst inom mig. Min kropp blir lättare och lättare. 
- Haur du ett probläääeeeeeeeem, säger hon med tillgjord röst och skånska tungrotsärr medan hon nafsar lite på kardemummabullen som dryper av smör. Hennes läppar blir glansiga av smöret och min blick dras till några små sockerkorn som glittrar som diamanter på hennes underläpp. 
- Vill du slicka bort dem, frågor hon och putar med läpparna.
Jag byter ställning på stolen. Stramar upp mig och funderar på var mitt problem är. 
- Jo, det är så att jag har en vän och det känns inte riktigt bra med honom. Det finns en massa fnurror på tråden som vi behöver reda ut. 
- Å vad trevligt. En vän. Är han snygg? Hennes ögon glittrar okynnigt. 
- Eh, jo, han är en fin människa. Snygg, jag vet inte. Jo, det är han väl. 
- Men var är han? Jag ser honom inte. Gud fnittrar förtjust medan hon ser sig om i rummet. Hon går in i sovrummet och tittar. "Han är inte här heller" ropar hon. "Ahaa, han kanske gömmer sig på toaletten, utbrister hon triumferande när hon kommer tillbaka. Ska vi vänta på att han blir klar där inne?
Jag suckar uppgivet men kan inte hålla tillbaka ett litet, litet leende. 
- Jag dealar bara med saker som jag kan ta på, säger hon, lutar sig fram och lägger sin vackra hand på mitt lår. Jag gillar problem av kött och blod. Problem med varma muskler och känslig hud. Problem man kan sätta tänderna i. Hon låter sin tunga med en långsam rörelse slicka upp några av sockerkornen. 
- Resten sparar jag till dig, säger hon och hennes röst är nu lenare än smöret på hennes underläpp 
- Vänta nu, vad är det här, säger jag och försöker resa mig upp men mina benmuskler vill inte lyda mig. Min tunga vill forma fler ord. Jag vill fråga vad hon håller på med men tungan vill nu bara en sak. Den vill till sockerkornen på hennes underläpp. 
Hon reser sig plötsligt upp.
- Men var ÄR han, säger hon nu med sträng röst. Har han DÖTT där inne på toaletten!? Jag har inte tid med problem som inte är här. Om jag blir sugen på det någon gång kan jag läsa en jävla roman. Men jag har tröttnat på romaner. Som jag sade. Jag gillar allt jag kan ta på. Allt jag kan smeka. Allt jag kan leka med, suga och nafsa på. Bita i. FÖR HELVETE MÄNNISKA, ge mig något att bita i! Hon spänner blicken i mig. Har du något riktigt att komma med? Något verkligt?
- Ok, jo, jag fattar, eller ja, alltså, stammar jag fram, det kanske är så att det bara finns i mitt huvud, men det plågar mig. Tankar må vara overkliga men de är förbannat jobbiga ändå. De får det att knyta sig i magen på mig. Jag krampar runt dem fast de inte är verkliga. 
Hon mjuknar i kroppen. Låter den stora sidensjalen hon varit insvept i falla till marken och sätter sig gränsle över mig på köksstolen. 
- Här är jag, viskar hon i mitt öra. Jag finns på riktigt. Se mig, känn mig, hör mig, smaka mig, lukta mig. Det här är vår stund på jorden. Nu är hennes röst klar och melodisk. Hon håller mitt huvud mellan sina händer. Ser mig djupt i ögonen. Hon för upp pekfingret till munnen. Här, säger hon. Här är de. Sockerkornen. De är dina. På ett villkor. 
Jag sitter orörlig på stolen. Bultande orörlig förtrollning.
- Vad är villkoret, viskar jag.
- Att du följer med mig på en resa. Ta min hand. 
Jag tar hennes hand. Den är mjuk och varm men hennes grepp är förbluffande fast. 
Tillsammans ger vi oss av in i mitt inre universum. Neuronen glöder som galaxhopar där inne. Vi befinner oss i djupaste rymden. Oändligheten omger oss på alla håll och kanter. Hon viskar något obegripligt och plötsligt ser jag väven. Otaliga, spindelvävstunna trådar som hänger ihop i ett bedövande vackert mönster utan början eller slut. Där, viskar hon. Där är din tråd. Jag ser en blåskimrande tråd som glittrar i ljuset från stjärnorna. Och där, säger hon och pekar, där är din vän. Jag ser att hans tråd är förbunden med min och den glimmar i en svagt ljusgrön nyans. 
- Kan du visa mig fnurran, frågar hon. 
Jag tittar förundrat på mig och min vän där vi skimrar som spindelvävstunna trådar i stjärnljuset. 
- Jag ser ingen fnurra, säger jag. 
- Nej, och det är för att det inte finns någon, svarar hon och plötsligt är vi tillbaka i köket. Hennes nakna kropp i min famn. 
- Och där, säger hon och pekar på sin underläpp. Där är dina sockerkorn. 
Det blåser upp till storm. Det river och sliter i seglen. Sockerkornen blir till skummande vågtoppar höga som jävla skyskrapor och jag rider dem raka vägen in i hennes vrålande hjärta. Tiden imploderar och evigheten breder ut sig som ett hav av intighet som sjudande av lust tornar upp sig i en våg så hög att den slickar stjärnorna. Allt blir en drypande käft av lust som slukar galaxhopar som vore de sockerkorn på Guds smöriga underläpp. 

Nästa dag träffar jag min vän på ett fik och vi dricker kaffe medan han matar sin ettårige son med nappflaskan. Våra blickar är klara. Kan du räcka mig en servett frågar min vän när den lille krabaten kräkts upp vällingen. Jag räcker honom en servett och han torkar rent så gott det går. Det är egentligen ganska enkelt att vara människa. Vi pratar om väder och svampplockning när lukten av bajsblöja når våra näsor. Dags att byta blöja säger han. Ett enkelt konstaterande. Det är aldrig svårare än så. Gör det säger jag så köper två kladdkakor med vispgrädde till oss under tiden. Jag bjuder. Gärna säger han, ler och försvinner in på toaletten. 

2 kommentarer:

  1. Mästerlig skrivkonst som alltid. Hoppas det ordnar sig med din vän.
    Stefan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Stefan!
      Tack för din kommentar! Roligt att du uppskattade min text! Det ordnade sig bra med min vän :)
      Kram Björn

      Radera

UA-3343870-1