söndag, november 13, 2016

Mättnaden är inte slutet. Den är början.

Orden har nu dansat några varv till och gårdagens text om budskapsmättnadens välsignelse har bytt till en ny rosa kostym med tillhörande purpurfärgad, juvelbeströdd slips, och vinkar nu till mig från en ny plats i mysteriets hjärta.

Alla visa, djupsinnigt kärleksfulla budskap visar sig nu vara överflödigt överflödande lyx. Extremt överflödande som jordgubbar i champagne.
Vi behöver dem inte.
Så känns det fortfarande.

Men att vara mätt kan låta tråkigt. Ord är magi. Mätt låter som blä, jag åt för många köttbullar. Jag erkänner. Tråkigt ord. Gäsp. Rap. Ska sova nu. Godnatt.
Nej jäklar, nu ska vi leka. För att det är oemotståndligt roligt. Oemotståndligt berusande.
Jag tror utifrån egen erfarenhet att det bara finns ett sant tillstånd som vi människor kan existera i. Och det är ett tillstånd av mindblowing abundance. Att jag har ögon att se med. Att jag kan se färger! Jesus Christ! Rött, grönt, purpur och askgrått. Och mer och mer och mer. Färgnyanser utan ände! Varifrån kommer alla dessa färger? Varifrån kommer jordgubbssmaken? Hur kan det finnas så många smaker!? Vad har jag gjort för att förtjäna denna tripparnas tripp med alla dessa myriader av sinnesintryck. Känslan av våt, kall snö i stövlarna. Ljudet av pulkan som krossar ett universum av snöstjärnor när den susar ned genom vintergatan på planeten jordens jublande dans genom existensen.

Känslan av att något saknas är en ond dröm. Men, det går att vakna upp ur denna obegripligt märkliga bristdröm! Det är allas födslorätt att vakna. Att yrvaket slå upp sina ögon och drunkna i förundran.... att inte vilja göra något annat än fira  och gråta lyckotårar av ljuvaste tacksamhet ...
Sedär, en jordgubbe i champagne från budskapsbufféns dignande överflöd. Serverad med en slev fluffigt mjuk bourbonvaniljkräm. Men, och det är just detta som är poängen, det finns inga läckerheter från budskapsbuffén som kan skringra bristdrömmens dimmor. Ingenting från buffén kan väcka oss. Inte så länge vår hunger kommer från bristdrömmens illusoriskt gnagande låtsas-sår.

Att bli mätt är inte slutet på vår resa. Det är bara början. Början på ett omättligt behov av att fira. En rasande begär efter att förundras och lovsjunga. Att överflöda allt det överflöd som inte längre kan härbärgeras i ett hjärta som brister upp mer och mer för varje andetag. Hur kan det finnas så mycket luft att andas? Hur kan hjärtat slå? Hur kan någon förstå, att det inte finns något mer vi behöver få.
Att allt är givet.
Att vi är välsignat.

Sedär, cirkeln är sluten. Den här texten kunde inte sluta på något annat vis än den gjorde igår. Men idag slutar den med ett löfte om att mättnadens välsignelse inte är slutet utan början. Början på ett vaket liv i tacksägelse och förundran.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1