onsdag, december 07, 2016

Svart Lucia och postkolonial skam

Jag vill skriva om Åhléns val av Lucia utan att fokus ska hamna på min förmåga att jonglera med andra människors åsikter. Istället vill jag blottlägga vad som innerst inne rör sig i mig då jag ser bilden på den mörkhyade pojken som fått äran att posera som Lucia på Åhléns facebooksida. Dock kan jag inte bortse ifrån att mitt tänkande och kännande självklart sugs in det offentliga samtalets strömvirvlar.

När jag nu sitter här framför datorn i färd med att formulera något som känns sant blir min första tanke  - Björn, du måste ta ställning för eller emot näthatet. För eller emot rasismen. Den andra tanken säger att det är under min intellektuella värdighet. Jag behöver inte deklarera för någon att jag kan se det uppenbara. Jag förstår att Åhléns nu säger sig vara stolta över att deras luciabild väckt debatt och  fått stå för “alla barns rättigheter att vara och uttrycka sig precis som de vill - som lucia, stjärngosse eller pepparkaka oavsett kön, hårlängd, hudfärg eller bakgrund.”

Sedan tar nyfikenheten över. Människans psyke är oerhört komplext och djupt. Att tro att det som syns på ytan är hela sanningen är bekvämt men relativt ointressant. Så vad rör sig under ytan då vi tar ställning för eller emot det lämpliga i att en mörkhyad pojke poserar som Lucia? Den frågan är min utgångspunkt och intresserar mig mycket mer än frågor om ifall vi har rätt eller fel, är goda eller onda, politiskt korrekta eller inte.

Jag är i grunden optimistiskt lagd och tycker mig med ledning av historien se att människan i det stora perspektivet utvecklas mot allt djupare självkännedom. Att vi, som Åhléns kommunikationsavdelning slår fast, lär oss att se vad våra medmänniskor är bakom det uppenbara som kön, hårlängd, hudfärg eller bakgrund. Ett vaket medvetande som nyfiket tittar ut genom ögon som kan vara blåa, grå, gröna eller bruna.
Jag tycker att vi som stammar från de forna kolonialmakterna och är söner och döttrar till slavhandlare kan ge oss själva en rejäl klapp på axeln. Jag vet att många tycker att vi fortfarande, många generationer senare, bör skämmas ögonen ur oss, men hur länge skall vi ägna oss åt det? Har inte skammen för länge sedan gjort vad den skulle? Till slut lärde vi oss faktiskt, visserligen med kniven på strupen, tack vare slavarnas egen heroiska befrielsekamp, se det absurda i att behandla våra mörkhyade bröder och systrar som boskap. Det gick inte över en natt. Det var en olidligt långsam kognitiv och empatisk utvecklingprocess som var smärtsam inte bara för slavarna utan också för slavägarna.

Och nu då, var står vi i Sverige år 2016? Varför finns det så förhållandevis många vita, kränkta, lönnfeta, lågutbildade glesbygdsmän och kvinnor som säger sig äcklas av bilden på den mörkhyade luciapojken? Varför finns det så många vita, privilegierade, högutbildade, vältränade innerstadsmän och kvinnor som oreserverat och, som jag misstänker, oreflekterat jublar åt bilden av en svart pojklucia?
Varför finns det så få, som liksom jag, inte kan låta bli att se den skam som driver både hatare och hat-hatare att likt blodiglar bita sig fast i denna och liknande symbolfrågor på ett sätt som är pinsamt onyanserat. Bägge lägren slåss med självrättfärdigt patos och självrättfärdigheten, ja den kommer alltid som ett brev på posten då man famlar sig fram i världen med hjälp av grunda och gungiga verklighetskartor.

Vi kan sluta skämmas nu för vad slavhandlarna gjorde, för de visste inte bättre. Jag vet att det är svårt att förlåta. Jag vet att det är frestande att tro att människor handlar mot bättre vetande. Men tyvärr är det aldrig så. Vi gör alltid vårt bästa. Alltid. Jag vet att det är frestande att vara extra extra snäll när vi drivs av dåligt samvete. Och att det är svårt att släppa tanken på arvssynden. Men vi har ingen skuld i det som spelade ut sig under kolonialismen. Det är dags att vi tar in det nu. Djupt i våra hjärtan.

Det är också viktigt att se att vi har mycket kvar att lära oss. Absolut. Och det är oerhört uppmuntrande att ibland vända sig tillbaka till historien och se att vi faktiskt har lärt oss något. Och när vi gör det tror jag att vi äntligen kan sluta krampa kring den här sortens symbolfrågor och gå vidare. För ärligt talat, det här börjar bli väldigt, väldigt tjatigt. Vi har ju redan insett att hudfärg och kön inte är det primära när vi möter våra medmänniskor. Därför finns det ingen anledning att varken håna eller hylla bilden på en svart luciapojke. Han bara är. Jättesöt faktiskt.

lördag, december 03, 2016

Blodsdansen och mirakelblicken

De vet vem du är. De vet vad du går för. Du kan inte göra någonting som kan överraska dem. För de är dina släktingar. Ditt blod. Din tribe.
Vissa känner sig trygga i släktens varma famn. Andra får svårt att andas. Hur känns det för dig?
Blodsbandens makt är stor. Snön ligger vit på taken. Inte ens tomten är vaken. För alla vet ju vem tomten är. Det är det som känns så tryggt.
Är detta ett problem för dig? Eller för mig? Eller för människor vi känner?

I vissa nyandliga kretsar pratas det idag om att vara vaken. Lite på samma sätt som kristna pratar om att vara frälst. Men vad innebär det egentligen att vara vaken?

Såhär ser jag på saken. När man är vaken är man frälst, inte bara från sin egen historia, utan också från andras. När man är vaken vet man inte vilka ens släktingar är. Jo det är klart man vet att kusin vitamin jobbar som personlig tränare. Att hon älskar bergsklättring och californiska zinfandelviner. Att hon alltid börjar gäspa när morbror tråkmåns börjar prata fastighetspriser i innerstan. Men vem är hon egentligen? På riktigt? Det har man ingen om. På riktigt. Man är clueless.

För att gå vidare i det här behöver vi penetrera den springande punkten i detta. Vad innebär det att vara på riktigt? Är man inte på riktigt när man hjälper andra med deras träning, klättrar i berg, njuter goda viner eller gäspar när det pratas fastighetspriser?

Jag vågar mig på att svara nej. Allt det där, alla ens preferenser och aversioner, är ren och skär betingning. På sätt och vis ganska ospännande. Allt det där har sin förklaring. Orsak verkan. Basic input output. Som datorns BIOS. Och det är här själen kommer in. Ja, jag väljer att använda just det begreppet. Kanske ett något mossigt begrepp sprunget ur en dualistisk syn på människan som bestående av kropp och själ. Men jag gillar det för det hjälper mig att få syn på just det i kusin vitamin som inte är betingat.

Kusin vitamins själ är ett mysterium för mig därför att den är obetingad. Inte bara dess essens utan också varför den valt att färdas i just den kroppen. En kropp som gillar att klättra i berg. En kropp som gillar en viss sorts viner. Varför?
Det kan kännas konstigt att se människan på det här viset. Som en själ som färdas omkring på jorden i en kropp. Men för mig är det inte konstigt. För mig är det djupt intuitivt.
Konstigt blir det först om man, som många andligt orienterade människor gör, kopplar på en esoterisk karta och använder sig av den för att förklara bort miraklet. Något i stil med att vi alla, som själar, är på en resa genom tiden där vi genom många olika inkarnationer samlar på oss erfarenheter som skall få vår själ att mogna till fulländning. Det är i och för sig en vacker karta och jag lämnar det öppet huruvida den är riktig eller inte. Det är inte den springande punkten. För mig handlar det om miraklet. Ett mirakel kan per definition inte förklaras. Miraklet tar vid där våra kognitiva kartor tar slut.

Shit, hörni, kära släktingar och vänner. Här är vi.

HÄR ÄR VI

Kan ni fatta!? Här sitter vi och stoppar in saker i munnen och andas och låter luft strömma upp ur luftstrupen, luft som vi sedan med hjälp av stämband, tunga och läppar formar till ljud. Ljud som sedan får oss att nicka eller skratta eller gråta eller gäspa. De ljud som morbror tråkmåns producerar får kusin vitamin att gäspa. HOLY SHIT! Om inte det är ett mirakel så vet inte jag vad ett mirakel är.

Och det här handlar om en blick. Mirakelblicken. Jag skrev om den i ett inlägg för lite drygt ett år sedan http://bjornclausen.blogspot.se/2015/11/mirakelblicken.html
Den blicken är vad allt handlar om för mig. Den blicken är vår frälsning.

Frågan är nu om mirakelblicken kan hjälpa dig när du sitter på släktmiddagen och känner att du får svårt att andas. För att ALLT känns som betingning som spelar ut sig. Som att alla är små hjul i släktens urverk. Tick tack. Hur går det på jobbet? Tick tack. Vi har bokat en resa till Thailand i januari. Tick tack. Häromdagen gjorde vi ett långkok på fläskkarré och det var så gott. SÅ GOTT. Tick tack. Såg nu förresten när A sjöng B i Så Mycket Bättre? Tick tack. Det här vinet var verkligen gott. Tick tack. Tick fucking tack. Varför kan inte bara alla hålla käften och gå ut och titta på stjärnhimlen tillsammans?
Hjälper mirakelblicken i de lägena?
Allt du kan göra är att pröva. Kusin vitamin kanske börjar skruva på sig. Morbror tråkmåns kanske blänger tillbaka och undrar om han har fått vispgrädde i skägget. Jag vet inte. Jag tycker att du skall pröva.

fredag, december 02, 2016

Underhållningsångest

När dagen är slut och allt är tyst och lugnt, vad ska vi göra då? Hur skall vi förbereda oss för att träda in i drömmarnas land? Våra kära streamingtjänster, Netflix och gänget, har svaret:
Underhållningsångest!
Där serveras annat också, men framför allt dukas det upp massor av snyggt packeterad ångest som vi kan mata våra egon med. Eller våra smärtkroppar, som Eckhart Tolle skulle säga. Nej, det här är inte en gnäll-text som handlar om stora, stygga mediamonstret. Jag vill gå djupare än så. Jag vill gå till mig själv. Jag vill gå djupt. Jag vill penetrera det här så ärligt jag kan i mig själv.
För en tid sedan mumsade jag i mig en svensk tv-serie där alla, jo, ta mig fan, varenda karaktär, gick runt och dröp av ångest. Alla var rädda för alla. Alla misstänkte alla. Vänner misstänkte varandra. Syskon misstänkte varandra. Föräldrar misstänkte sina barn. Barn misstänkte sina föräldrar. Det var förfärligt. Några av karaktärerna talade norska och jag kom på mig själv med att säga. Dette här är en GRUSOM fortelling! Helt forferderlig!

Människor dog till höger och vänster. Blev de inte skjutna fick de cancer. Dog de inte så blev de sinnessjuka. Det hela var som en gestaltning av Edvard Munchs skriet. Och det pågick avsnitt efter avsnitt. Nyligen kom en andra säsong och i marknadsföringen hävdade man att NU ÄR HON TILLBAKA! (hjältinnan, hon som hade mest ångest av alla) Äntligen fortsätter eländet! Eländigare än någonsin. Inte med de orden men så kändes det i min mage. Jag sögs in. Ibland ruskade jag på mig och undrade vad i hela helvete jag höll på med. Jag menar, det händer ju att man drömmer mardrömmar. Det händer alla. Men varför vänta tills vi somnat om vi kan få vår mardröm redan innan vi knutit på oss nattmössan?

Ja, vad höll jag på med? Vad var det som ville matas? Ordet smärtkropp kom upp. Det är Tolles teori om mänskligt lidande. Det finns såklart många andra teorier. Med Jungs ord kanske det handlar om att vi vill lära känna vår skugga. Men nej, låt oss lämna andras teorier därhän. Jag vill veta vad som är sant för mig. Handlade det om att jag var uttråkad? Eller om att jag kände rädsla och oro och ville se att andra kan ha det mycket värre?
Jag tror inte att detta är något personligt. Jag tror att det är som med vädret. Det drar över oss. Ångestmolnen tornar upp sig på vår gemensamma himmel. Manusförfattare och filmindustrin gestaltar det åt oss. Så att det får en form. Så att det blir en berättelse vi kan begripa. Och i allt detta är det upp till mig att lyssna. Verkligen lyssna med hela mitt väsen. Med varje cell i min kropp. Vad är min djupaste längtan? För att kunna höra min djupaste längtan måste jag stänga av min dator och bli stilla. Tända en brasa och se lågorna slicka vedkubbarna. Känna värmen komma emot mig. Titta ut genom fönstret och se mörkret därute.

Plötsligt blir det alldeles stilla. Jag får följa andetaget. Hela vägen ut. Känna hur det landar i magen. I denna kropp finns en punkt som är alldeles stilla. Och ur den punkten väller den upp - längtan efter att fylla lungorna med luft. Längtan efter att se på mina nära och kära med varma ögon. Där är ni. Vi är här tillsammans. Och tillsammans kan vi se vilken dans som vecklar ut sig. En hand sträcker sig fram mot min älskades panna. Stryker undan en hårslinga. Du är det vackraste som finns. Alla jag någonsin rört vid. Ni är här i mig. Vi är här tillsammans. Låt oss se vilken dans vi vill dansa. Ska vi göra varm choklad? Ja, låt oss!
Så gulligt det kan bli. Ingen behöver skutas. Ingen behöver torteras. Inte nu.
Och inte nu.
Och inte nu.
Det sprakar om grankubben i brasan. Det här kan se gulligt ut. Men det är något med ordet gulligt som gör mig nyfiken. Det indikerar att livet egentligen är något annat. Att vi alla har demoner inom oss som vänder och vrider sig i väntan på blodbadet.

Nu skall jag predika. Jag måste få göra det. För det här är min hjärtefråga just nu. Det är sant att det inte finns några demoner. Det finns bara tankar. Tänk om jag blir bedragen. Tänk om någon försöker lura mig. Tänk om de andra bara kunde vara på ett annat sätt. Vara som jag vill. Göra som jag vill. Tänk om jag inte har någon kontroll. Tänk om allt går åt helvete. Jag måste vara på min vakt.

Och för att återgå till mardröms-ångest-serien, den otroligt populära, som nu är inne på sin andra säsong. Att ha tillit kan stå oss dyrt. Vem som helst kan skada oss. Närsomhelst. Vi MÅSTE vara på vår vakt. Hela tiden.
Det gestaltades också på ett bra sätt i serien. Ibland sänkte sig lugnet. Föräldern kramade sina barn. Äntligen fick de njuta av en lugn stund tillsammans. Men det varade inte mer än en halv minut. Rätt vad det var så knackade det på dörren. Ingen rast och ingen ro. Som exempel kan jag nämna en gång när hjältinnan skulle fälla ned markiserna. Plötsligt får man se sonens hundvalp ramla ned framför hennes ögon. Hängd. Död. Med en lapp om halsen. Ett hot. Det kan komma när som helst. Vi MÅSTE vara på vår vakt.

Och DET kära vänner, DET är en lögn. Vi måste inte vara på vår vakt. Inte nu.
Och inte nu.
Och inte nu.
För just nu sitter vi här. Och allt är ... det är som det är. Och i vårt huvud pilar tankarna fram och tillbaka. Tankarna är inga demoner. Tankarna har ingen verklig makt över oss. Det är vi som ger dem makt. Genom att tro på dem. Genom att glömma att de aldrig är något mer än tankar. För vi är här. I varje andetag. Vilandes. Omhändertagna. Oändligt omhuldade. Älskade bortom vett och sans.

Nu börjar en ny dag. Jag skall stänga ned datorn nu och göra kaffe och bre mackor. Och jag skall se på dem och minnas att vi är här tillsammans. Och att det är ett mirakel. Bara så. Det räcker. Sedan kan jag bara nyfiket se vilken dans som vecklar ut sig utifrån det. I tillit. För tillit är det enda vi har. Det enda som verkligen betyder något.
UA-3343870-1