onsdag, december 07, 2016

Svart Lucia och postkolonial skam

Jag vill skriva om Åhléns val av Lucia utan att fokus ska hamna på min förmåga att jonglera med andra människors åsikter. Istället vill jag blottlägga vad som innerst inne rör sig i mig då jag ser bilden på den mörkhyade pojken som fått äran att posera som Lucia på Åhléns facebooksida. Dock kan jag inte bortse ifrån att mitt tänkande och kännande självklart sugs in det offentliga samtalets strömvirvlar.

När jag nu sitter här framför datorn i färd med att formulera något som känns sant blir min första tanke  - Björn, du måste ta ställning för eller emot näthatet. För eller emot rasismen. Den andra tanken säger att det är under min intellektuella värdighet. Jag behöver inte deklarera för någon att jag kan se det uppenbara. Jag förstår att Åhléns nu säger sig vara stolta över att deras luciabild väckt debatt och  fått stå för “alla barns rättigheter att vara och uttrycka sig precis som de vill - som lucia, stjärngosse eller pepparkaka oavsett kön, hårlängd, hudfärg eller bakgrund.”

Sedan tar nyfikenheten över. Människans psyke är oerhört komplext och djupt. Att tro att det som syns på ytan är hela sanningen är bekvämt men relativt ointressant. Så vad rör sig under ytan då vi tar ställning för eller emot det lämpliga i att en mörkhyad pojke poserar som Lucia? Den frågan är min utgångspunkt och intresserar mig mycket mer än frågor om ifall vi har rätt eller fel, är goda eller onda, politiskt korrekta eller inte.

Jag är i grunden optimistiskt lagd och tycker mig med ledning av historien se att människan i det stora perspektivet utvecklas mot allt djupare självkännedom. Att vi, som Åhléns kommunikationsavdelning slår fast, lär oss att se vad våra medmänniskor är bakom det uppenbara som kön, hårlängd, hudfärg eller bakgrund. Ett vaket medvetande som nyfiket tittar ut genom ögon som kan vara blåa, grå, gröna eller bruna.
Jag tycker att vi som stammar från de forna kolonialmakterna och är söner och döttrar till slavhandlare kan ge oss själva en rejäl klapp på axeln. Jag vet att många tycker att vi fortfarande, många generationer senare, bör skämmas ögonen ur oss, men hur länge skall vi ägna oss åt det? Har inte skammen för länge sedan gjort vad den skulle? Till slut lärde vi oss faktiskt, visserligen med kniven på strupen, tack vare slavarnas egen heroiska befrielsekamp, se det absurda i att behandla våra mörkhyade bröder och systrar som boskap. Det gick inte över en natt. Det var en olidligt långsam kognitiv och empatisk utvecklingprocess som var smärtsam inte bara för slavarna utan också för slavägarna.

Och nu då, var står vi i Sverige år 2016? Varför finns det så förhållandevis många vita, kränkta, lönnfeta, lågutbildade glesbygdsmän och kvinnor som säger sig äcklas av bilden på den mörkhyade luciapojken? Varför finns det så många vita, privilegierade, högutbildade, vältränade innerstadsmän och kvinnor som oreserverat och, som jag misstänker, oreflekterat jublar åt bilden av en svart pojklucia?
Varför finns det så få, som liksom jag, inte kan låta bli att se den skam som driver både hatare och hat-hatare att likt blodiglar bita sig fast i denna och liknande symbolfrågor på ett sätt som är pinsamt onyanserat. Bägge lägren slåss med självrättfärdigt patos och självrättfärdigheten, ja den kommer alltid som ett brev på posten då man famlar sig fram i världen med hjälp av grunda och gungiga verklighetskartor.

Vi kan sluta skämmas nu för vad slavhandlarna gjorde, för de visste inte bättre. Jag vet att det är svårt att förlåta. Jag vet att det är frestande att tro att människor handlar mot bättre vetande. Men tyvärr är det aldrig så. Vi gör alltid vårt bästa. Alltid. Jag vet att det är frestande att vara extra extra snäll när vi drivs av dåligt samvete. Och att det är svårt att släppa tanken på arvssynden. Men vi har ingen skuld i det som spelade ut sig under kolonialismen. Det är dags att vi tar in det nu. Djupt i våra hjärtan.

Det är också viktigt att se att vi har mycket kvar att lära oss. Absolut. Och det är oerhört uppmuntrande att ibland vända sig tillbaka till historien och se att vi faktiskt har lärt oss något. Och när vi gör det tror jag att vi äntligen kan sluta krampa kring den här sortens symbolfrågor och gå vidare. För ärligt talat, det här börjar bli väldigt, väldigt tjatigt. Vi har ju redan insett att hudfärg och kön inte är det primära när vi möter våra medmänniskor. Därför finns det ingen anledning att varken håna eller hylla bilden på en svart luciapojke. Han bara är. Jättesöt faktiskt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1