fredag, december 02, 2016

Underhållningsångest

När dagen är slut och allt är tyst och lugnt, vad ska vi göra då? Hur skall vi förbereda oss för att träda in i drömmarnas land? Våra kära streamingtjänster, Netflix och gänget, har svaret:
Underhållningsångest!
Där serveras annat också, men framför allt dukas det upp massor av snyggt packeterad ångest som vi kan mata våra egon med. Eller våra smärtkroppar, som Eckhart Tolle skulle säga. Nej, det här är inte en gnäll-text som handlar om stora, stygga mediamonstret. Jag vill gå djupare än så. Jag vill gå till mig själv. Jag vill gå djupt. Jag vill penetrera det här så ärligt jag kan i mig själv.
För en tid sedan mumsade jag i mig en svensk tv-serie där alla, jo, ta mig fan, varenda karaktär, gick runt och dröp av ångest. Alla var rädda för alla. Alla misstänkte alla. Vänner misstänkte varandra. Syskon misstänkte varandra. Föräldrar misstänkte sina barn. Barn misstänkte sina föräldrar. Det var förfärligt. Några av karaktärerna talade norska och jag kom på mig själv med att säga. Dette här är en GRUSOM fortelling! Helt forferderlig!

Människor dog till höger och vänster. Blev de inte skjutna fick de cancer. Dog de inte så blev de sinnessjuka. Det hela var som en gestaltning av Edvard Munchs skriet. Och det pågick avsnitt efter avsnitt. Nyligen kom en andra säsong och i marknadsföringen hävdade man att NU ÄR HON TILLBAKA! (hjältinnan, hon som hade mest ångest av alla) Äntligen fortsätter eländet! Eländigare än någonsin. Inte med de orden men så kändes det i min mage. Jag sögs in. Ibland ruskade jag på mig och undrade vad i hela helvete jag höll på med. Jag menar, det händer ju att man drömmer mardrömmar. Det händer alla. Men varför vänta tills vi somnat om vi kan få vår mardröm redan innan vi knutit på oss nattmössan?

Ja, vad höll jag på med? Vad var det som ville matas? Ordet smärtkropp kom upp. Det är Tolles teori om mänskligt lidande. Det finns såklart många andra teorier. Med Jungs ord kanske det handlar om att vi vill lära känna vår skugga. Men nej, låt oss lämna andras teorier därhän. Jag vill veta vad som är sant för mig. Handlade det om att jag var uttråkad? Eller om att jag kände rädsla och oro och ville se att andra kan ha det mycket värre?
Jag tror inte att detta är något personligt. Jag tror att det är som med vädret. Det drar över oss. Ångestmolnen tornar upp sig på vår gemensamma himmel. Manusförfattare och filmindustrin gestaltar det åt oss. Så att det får en form. Så att det blir en berättelse vi kan begripa. Och i allt detta är det upp till mig att lyssna. Verkligen lyssna med hela mitt väsen. Med varje cell i min kropp. Vad är min djupaste längtan? För att kunna höra min djupaste längtan måste jag stänga av min dator och bli stilla. Tända en brasa och se lågorna slicka vedkubbarna. Känna värmen komma emot mig. Titta ut genom fönstret och se mörkret därute.

Plötsligt blir det alldeles stilla. Jag får följa andetaget. Hela vägen ut. Känna hur det landar i magen. I denna kropp finns en punkt som är alldeles stilla. Och ur den punkten väller den upp - längtan efter att fylla lungorna med luft. Längtan efter att se på mina nära och kära med varma ögon. Där är ni. Vi är här tillsammans. Och tillsammans kan vi se vilken dans som vecklar ut sig. En hand sträcker sig fram mot min älskades panna. Stryker undan en hårslinga. Du är det vackraste som finns. Alla jag någonsin rört vid. Ni är här i mig. Vi är här tillsammans. Låt oss se vilken dans vi vill dansa. Ska vi göra varm choklad? Ja, låt oss!
Så gulligt det kan bli. Ingen behöver skutas. Ingen behöver torteras. Inte nu.
Och inte nu.
Och inte nu.
Det sprakar om grankubben i brasan. Det här kan se gulligt ut. Men det är något med ordet gulligt som gör mig nyfiken. Det indikerar att livet egentligen är något annat. Att vi alla har demoner inom oss som vänder och vrider sig i väntan på blodbadet.

Nu skall jag predika. Jag måste få göra det. För det här är min hjärtefråga just nu. Det är sant att det inte finns några demoner. Det finns bara tankar. Tänk om jag blir bedragen. Tänk om någon försöker lura mig. Tänk om de andra bara kunde vara på ett annat sätt. Vara som jag vill. Göra som jag vill. Tänk om jag inte har någon kontroll. Tänk om allt går åt helvete. Jag måste vara på min vakt.

Och för att återgå till mardröms-ångest-serien, den otroligt populära, som nu är inne på sin andra säsong. Att ha tillit kan stå oss dyrt. Vem som helst kan skada oss. Närsomhelst. Vi MÅSTE vara på vår vakt. Hela tiden.
Det gestaltades också på ett bra sätt i serien. Ibland sänkte sig lugnet. Föräldern kramade sina barn. Äntligen fick de njuta av en lugn stund tillsammans. Men det varade inte mer än en halv minut. Rätt vad det var så knackade det på dörren. Ingen rast och ingen ro. Som exempel kan jag nämna en gång när hjältinnan skulle fälla ned markiserna. Plötsligt får man se sonens hundvalp ramla ned framför hennes ögon. Hängd. Död. Med en lapp om halsen. Ett hot. Det kan komma när som helst. Vi MÅSTE vara på vår vakt.

Och DET kära vänner, DET är en lögn. Vi måste inte vara på vår vakt. Inte nu.
Och inte nu.
Och inte nu.
För just nu sitter vi här. Och allt är ... det är som det är. Och i vårt huvud pilar tankarna fram och tillbaka. Tankarna är inga demoner. Tankarna har ingen verklig makt över oss. Det är vi som ger dem makt. Genom att tro på dem. Genom att glömma att de aldrig är något mer än tankar. För vi är här. I varje andetag. Vilandes. Omhändertagna. Oändligt omhuldade. Älskade bortom vett och sans.

Nu börjar en ny dag. Jag skall stänga ned datorn nu och göra kaffe och bre mackor. Och jag skall se på dem och minnas att vi är här tillsammans. Och att det är ett mirakel. Bara så. Det räcker. Sedan kan jag bara nyfiket se vilken dans som vecklar ut sig utifrån det. I tillit. För tillit är det enda vi har. Det enda som verkligen betyder något.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1