fredag, januari 13, 2017

Självcensur

Vad är självcensur?
Jag kommer in i ett rum med andra människor. Här inne i mitt huvud är jag. Där ute i rummet är de andra. Så tänker jag ibland. Sedan tänker jag att jag kan välja vad skall visa upp. Välja vad jag skall dölja. Jag skall le. Jag skall säga något trevligt. Godmorgon! Hur mår ni idag? Och så skall jag le. 
Jag inser att det är ganska vanligt att tänka så. Så gör de flesta människor. Och vi tycker att det fungerar ganska bra. Vi mår bra, säger de andra och ler tillbaka. Hur mår du? Jo tack, jag mår bra. Svarar jag. Och sedan utbyter vi trevligheter. Det är liksom så det fungerar. Tror vi. 

Vi är så jävla lurade. Vi lurar oss själva och varandra. Redan innan jag sagt ett ord har jag avslöjat allt om mig själv. Min kropp är som en öppen bok. Alltid. Det är din också. Redan innan jag producerat ett lagom vänligt leende har min kropp berättat allt om vilka känslor och tankar som rör sig i mig. Vi vill inte tro att det fungerar så. Vi vill lura oss själva och varandra. Men innerst inne vet vi att det inte fungerar. Vi vill kunna dölja det vi tror är dåligt. Vi vill kunna visa upp det vi tror är bra. Vi vill kunna luras. 

Det handlar om vår tro på språket. Det talade språket och kroppsspråket. Den kommer en tid i alla barns liv då de lär sig ljuga. Jag tror att det är vanligare hos pojkar men jag vet inte. Min pappa har hundra miljoner kronor på banken. Har han? Det är väl ingenting. Min pappa har hundra miljarders miljoner kronor på banken. Så lät det ofta när jag gick i lågstadiet. Killar emellan. Minns inte vad tjejerna pratade om. Men den typen av samtal var vanliga mellan oss killar. Det är så det börjar. Sedan inser vi att andra kan syna våra bluffar om de är för uppenbara. Med åren blir bluffarna mer och mer subtila. Men känslan består. Tron på språket. Men vi är så lurade! 

Ofta är vi så uppsnurrade i våra egna subtila lögner att vi inte lägger märke till andras. Det är därför det hela kan fortgå. Men så fort vi slutar försöka lura oss själva så börjar vi lägga märke till andras lögner. 
Egentligen är det busenkelt att se rakt igenom andra människors fasader. Det är löjligt enkelt att vara som vi är och fruktansvärt komplicerat och ansträngande att försöka vara något annat. På samma sätt är det löjligt enkelt att se vilka andra människor egentligen är och fruktansvärt komplicerat och ansträngande att försöka förhålla sig till vilka de försöker vara. 
Så vad händer om vi slutar tramsa och förställa oss?

På ett sätt blir livet väldigt enkelt. Det handlar bara om att sluta lägga någon större vikt vid vad andra säger. Ganska snabbt lägger vi då märke till den där skorrande tonen som uppstår när andra försöker lura oss. Då är det bara att strunta i den tonen och lyssna till det som klingar rent. Och det som klingar rent behöver vi inte leta efter. Det finns där i hela rummet. Som en doft. Just det. Det handlar om en doft. På det sättet är vi som hundar. Men sanningen om andra människor är inte något vi känner med vår näsa. Vi känner den med hela vårt väsen. Den är så jävla uppenbar. När en människa kommer in i rummet vet vi allt om henne redan innan hon hunnit säga något. Redan innan hon hunnit producera ett leende. Det är läskigt hur snabbt det går. 

När vi börjat få kläm på det här med andra människors doft blir frågan om självcensur ointressant. Då blir självcensur lika barnsligt löjlig som småpojkars lögner och överdrifter då de berättar om hur rika och starka deras pappor är. Min pappa kan lyfta en hel bil. Jaha! Gulligt. 
Tack jag mår bra. Jaha! Gulligt. 
Det betyder plötsligt ingenting vad vi säger till varandra. Det är bara ett barnsligt spel. Onödigt. 

Det som däremot börjar betyda något är när andra försöker vara autentiska. Då blir vi intresserade. Det som börjar betyda något är att själv försöka vara autentisk. Då blir orden återigen intressanta. När orden börjar närma sig den där omedelbara och omisskännliga doften av autenticitet. Då kan orden börja tjäna ett verkligt syfte. 

onsdag, januari 11, 2017

Hägringar och framtidsdrömmar

Kapitel 1

Min panna var sällan slät. Spänd och orolig kämpade jag mig fram genom veckorna. Mot en bättre framtid. Och det var jag mot världen. Jag mot andra människor. Gud vad besvärligt allt var. Men snart skulle det bli fredag igen. En flaska vin skulle vi ha och en god köttbit med bearnaisesås och klyftpotatis. Jag såg fram emot ljudet då korken gick ur flaskan och det kluckande ljudet då vinet började rinna ned i glaset. Det var av avslappning. Jag kände det redan då jag förde glaset mot läpparna. Hur kroppen mjuknade och blev snäll och sinnet lade sig till rätta i en fluffig bädd av fredagsfrid. Sedan somnade jag i soffan halvvägs in i filmen med magen full av mysmat. 
Sedan började det om igen. 
Tills det inte gjorde det längre. 

Kapitel 2
Det kom en tid då jag fick känna mig mjuk och fluffig veckans alla dagar. Utan vin. Utan matkoma. 
Vad hände?
Det gick upp för mig att jag inte var på väg någonstans. Det låter kanske jättekonstigt men så kändes det. Det gick upp för mig att framtiden ... denna mytiska tid som ingen någonsin varit i ... faktiskt inte existerade. Att den aldrig existerat. Att den aldrig skulle komma att existera. Att den varit en hägring. Jag insåg att nuet, det enda som existerar, inte var en transportsträcka mot någonting utan ... ja, vad var nuet?
Det var en fråga jag brukade grubbla på tidigare. Då min panna sällan var slät. Då tänkte jag att nuet var som ett gränssnitt mellan dåtid och framtid. Och det var svårt att greppa. För det skulle ju betyda att nuet var något väldigt tunt. Nästan som ingenting. Och det innebar ju att det aldrig var nu. Aldrig nu. Aldrig då. För det förflutna var ju för alltid försvunnet och framtiden infann sig aldrig. Den fanns alltid där framme någonstans. Som en hägring. Så vad fanns egentligen? Ingenting? Jag grubblade och grubblade.

Men en dag för drygt tolv år sedan försvann alla grubbel. Min panna blev slät. Min kropp blev mjuk och mitt sinne fluffigt. Det var inte längre jag mot världen. Allt var detta mysterium som vi kan kalla nu. 
När jag tänkte tillbaka på hur jag i så många år strävat mot framtida mål började jag skratta. Det hela framstod som ett stort skämt. Eller som en ond dröm som jag nu vaknat upp ur. Och lättnaden var berusande. 

Jag såg mig fascinerat omkring. Nästan alla jag kände fortsatte att drömma framtidsdrömmen. De fortsatte längta efter något. Något som aldrig skulle komma. Jag kände en överväldigande ömhet när jag såg deras strävan och deras bekymrade miner. Jag ville gå fram till människor och säga, - Älskade vän, du behöver inte kämpa så förtvivlat. Faktum är att du inte behöver kämpa alls. Allt är redan... Det ÄR ...redan ... 
Det bara är. 
Som det är. 

Jag möttes av blanka miner. Oförstående blickar. - Förstår du inte? undrade jag. Sedan insåg jag. Såklart du inte förstår, du sitter fast i en ond dröm. Men du kan vakna upp. Nu. Bara nu. Inte sedan. Allt du behöver göra är att stanna upp ett ögonblick. 

Men ingen stannade upp. Eller så stannade de upp ett ögonblick men somnade sedan om. - Jag vet, svarade de, det handlar om att vara här och nu, men jag måste bara ... ja, det var alltid något som måste göras först. Som måste hända först. 
Vad jag hörde dem säga var - låt mig bara lida lite till. Det verkade som att människor älskade sitt lidande. Kanske för att det var det enda de kände till. Lidandet var deras liv. Deras passion. Faktum är att passion betyder lidande. 
De längtade. Efter fredag, vin och mysmat. De längtade efter ett bättre liv. De längtade efter något. Oklart vad. Bara bättre, större, roligare, vackrare, meningsfullare, djupare, klarare och så vidare.

Men min längtan var över. Jag hade vaknat och vakenheten berusade mig med sin sötma. 

Kapitel 3
Och så hände det sig för fem år sedan att allt förändrades igen. Jag förstod varför vi människor längtar. Jag förstod det med min hjärna, mina muskler, mina inälvor och mitt skelett. Vi är här för att vi längtade efter att komma hit. Med allt vad det innebär. Vi längtade också efter att längta. Vi längtade efter att drömma tidens dröm. Vi längtade efter att känna oss som ensamma små varelser i en stor farlig värld. Vi längtade efter att känna oss som små hjälplösa offer. Eller som stora, mäktiga drakar. 
Vi kommer från överflöd för att få uppleva brist. 
Vi kommer från evigheten för att få uppleva tiden
Vi kommer från enhet för att få uppleva separation

Vi kommer från insikten om att allt är som det skall vara för att få uppleva att ingenting är riktigt som det skall vara. 
Vi har glömt varifrån vi kommer för att vi längtade efter att få glömma. Det är som när vi ser en bra film. Om vi tänker att "det här är bara film" så är det ingen bra film. Vi vill glömma att det är en film. Det är det vi betalar pengar för. 
Vi kom hit för att vi längtade efter att tro på framtiden. Och nu får vi göra det. Tiden känns verklig. Som att framtiden verkligen är där framme någonstans och väntar på oss. Och det är precis så vi vill ha det. Med all oro och ångest som det innebär. Och allt hopp och känsla av mening. Vi har fått precis de vi längtat efter. 

Och när vi är mätta kan vi alltid lämna bristen, tiden och separationen. Överflödet, evigheten och enheten finns alltid här och väntar på oss.

UA-3343870-1