tisdag, februari 21, 2017

Livets tråd.

I många år fnyste jag lite åt människor som menade att livets stora drama är en kamp mellan gott och ont, ljus och mörker. Det lät så sagolikt naivt och barnsligt. Ja faktiskt sagolikt. Drakar som skall bekämpas. Onda trollkarlar och häxor. Äh, kom igen, väx upp!
Det fanns en speciell kategori så kallade andliga människor som pratade om sig själva som ljusets krigare. Töntar tänkte jag. Gud så pinsamt.

Hur ser jag då på allt detta sagolika drama idag?
Jag tror inte att ondskan försöker bekämpa mörkret. Jag tror inte heller att ljuset behöver bekämpa ondskan. Det tror det handlar om vakenhet. Det som kallas för ondska är det sätt på vilka drömmen om separation manifesterar sig. Att sakna förmågan att se tråden som väver denna bländande magnifika väv som kallas livet. Att inte kunna se att allt är vävt av samma tråd.

Det finns inga onda trådar eller mörka trådar. Det finns oändligt många färger i väven. Javisst. Men inga mörka eller onda trådar. Allt är vävt av samma tråd. Ja, jag vill sjunga det mantrat om och om igen.
Mörkret består av oförmågan att se. Mörket är en dröm om separation. Ja jag vet, jag upprepar mig. För det som är vävt av samma tråd som jag kan ju aldrig hota mig. Det som är vävt av samma tråd som jag kan aldrig vara högre eller lägre än jag. Det ÄR jag i en annan form. Och i det seendet försvinner rädslan och avundsjukan och känslan av ensamhet och svek och viljan att äga och binda och allt annat smärtsamt. För allt hänger redan ihop.

Jag slås av det någon naiva tilltalet i den här texten samtidigt som jag känner att jag rör vid något värdefullt.

Jag och Cecilia pratade om spiritism imorse. Om hur spiritister säger att vi omges av själar utan kropp som hoovrar runt i mörkret och letar efter ljus som kan hjälpa dem att stiga upp. Vadå upp? har jag många gånger tänkt. De längtar efter att befrias. Från vadå?
Jag tänker att dessa själar är som mörka (jaa, mörka) punkter i väven som ännu inte kan se att den tråd de är vävda av fortsätter i all oändlighet. De är blinda för sin egen storhet. Blinda för det faktum att de är sammanvävda med allting. Och för att se detta behöver de ljus. Ett ljus som finns i människor som är vakna. Ett ljus som finns i de människor som ser sig som en oskiljaktig del i det stora hela.
Vi pratade om att spiritismen har ett något (kanske) märkligt fokus då samma sak torde gälla för oss som fortfarande lever i våra kroppar. Varför inte fokusera på de människor som omger oss varje dag. De människor som alla kan se med sina fysiska ögon.
Jag säger inte att spiritismen inte har sin plats. Jag är inte så intresserad av att gå in och spekulera i vad som händer när vi dör, men håller det för fullt möjligt att det är så som spiritisterna påstår. Jag ser inte vad de ser. Inte till vardags. Bara så. Men jag ser olyckliga människor runt mig. Varje dag.
Jag ser människor som är besatta av att jämföra sig. Positionera sig. Definiera sig.
Och jag ser att de alla är vävda av samma tråd. Hur kan jag få dem att se samma sak?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1