måndag, februari 13, 2017

Tröttheten banar vägen

Det här med andligt uppvaknande.
Oh no!

Och egot.
Nej snälla!

Många har försökt bena ut begreppen. Många har också tröttnat på att försöka.
Välsignade är de som försöker. Välsignade är också de som tröttnat.

Jag känner många som tröttnat. Kanske är du som läser detta en av dem. Till dig vill jag säga följande:
Jag förstår dig. Jag känner med dig.

Jag har skrivit om andligt uppvaknande sedan 2003. Den här bloggen är nio år gammal och när jag startade den hade jag redan hållit på i fem år. Otroligt men sant. Jag har brunnit, månader och år i sträck. Men jag har också tröttnat. Verkligen ruttnat på det hela. Varit tyst i ett helt år. Men börjat igen. Och tröttnat. Och börjat
Och ändå känns det just nu som att jag just precis har börjat. Som att det är allra första gången jag skriver om det här. Jag sitter med ett oskrivet ark framför mig. Vitt som snö. Jag är en nybörjare. Det kliar i mina fingrar nu.

Och det är just detta som är grejen. Det går inte att tröttna på uppvaknandet - essensen av det - för det är alltid nytt. Alltid purfärskt. Daggfriskt. Och om det inte känns nytt så är det något annat. Då är det bara en massa slitna begrepp. Och DET, det är inte värt ett piss. DET kan man verkligen slänga på den mentala soptippen.

Egots liv är en berättelse. Om hjältens resa. Eller antihjältens soffhäng. Och allt däremellan. Så länge den berättelsen känns spännande på riktigt, eller lockande, kan vi inte vakna upp. Varför skulle vi?
Med detta sagt har jag också definierat vad jag menar med uppvaknande. Det är att vakna upp ur berättelsen om mig. Om dig. Om oss.

De allra flesta som blir intresserade av andligt uppvaknande har en sak gemensamt. De lider. Det gjorde jag också 2003. Men majoriteten av de som lider blir ändå aldrig intresserade. Kanske för att de inte kommit i kontakt med fenomenet. (Om man nu kan kalla det för ett fenomen). Eller för att lidandet fortfarande känns lockande. För så kan det konstigt nog vara.
Men på senare tid, allt eftersom fenomenet “andligt uppvaknande” sprider sig, har också de som mår ganska bra blivit intresserade. Och jag tror det har att göra med det jag skrev i början. Det finns en ton i detta med uppvaknandet som känns ny. Daggfrisk. Som nektar.
Och då, när man hör den tonen, då hamnar berättelsen om mig och mitt liv i ett nytt ljus. Då förlorar berättelsen sin hypnotiserande kraft. Och då känner man hur det fläktar skönt. Då känner man hur kvavt och instängt det var att leva sitt liv fullständigt inkapslad i berättelsen om mig och allt och alla jag känner.

För många inträder efter en tid något som kan kallas likgiltighet. Men också värdenihilism. För berättelsen om mig är alltid kopplad till en massa värderingar. Om jag är bra eller dålig. Om jag gör rätt eller fel. Värderingarna är berättelsernas bränsle. Och när intresset för berättelsen svalnar så svalnar också intresset för värderingarna. Jag minns att jag under en lång tid kände mig helt blasé. Min egen och andras berättelser gjorde mig extremt uttråkad. Jag var fri FRÅN ego-berättelserna men inte fri TILL dem. Att prata om ego-berättelser är förresten tårta på tårta. För egot är inte något separat från berättelsen. Egot ÄR berättelsen. Subjektet i den. Själva navet som det hela snurrar kring.

När jag tappade intresset för berättelsen om mig så öppnades dörren till något nytt. Något som inte var linjärt. Något som inte var på väg någonstans. Något vertikalt. Eller med andra ord. Jag såg väven. Allt finns redan. Här och nu. Ingenting saknas.
Men i början tolkade hjärnan det som att alla mina drivkrafter försvann. All motivation. All längtan. Och det tolkades som något negativt. Något hotfullt.

Men det jag funnit är att det inte finns några motsättningar. Ingenting kan hota något annat. Allt är samma väv. Den linjära dimensionen finns kvar. Berättelsen om mig fortsätter rulla ut sig. Men den är inte längre i fokus på samma sätt. Den har inte längre samma hypnotiserande kraft. Och framför allt är den inte ett hot mot det nya. Det vertikala. Det eviga. Det vakna. Det alltid nya.

Men åter till tröttheten. Den är vakenhetens fanbärare. Den skall vårdas. Hedras och tackas. Alla berättelser som börjar med jag och mitt liv, jag och mitt uppvaknande, jag och mina relationer, jag och mina projekt, är linjära. Fångade i tiden. Blinda för evigheten.

Och för den som blivit intresserade av uppvaknande är detta extremt tydligt. Det är därför som uppvaknande-projektet efter ett tag känns som kvävande. Och så tråkigt. För att det blivit ännu ett i raden av projekt som börjar med jag och mitt …

Vakenheten är inte ett projekt.
Punkt.
Vakenheten är DET ENDA i livet som inte är ett projekt. Det enda som inte är en berättelse. Det smakar friskt. Det smakar verkligt och det smakar sant. Vakenheten får all trötthet att smälta bort som gammal smutsig snö i vårsolens klara sken.
Men tröttheten kan bana vägen. Man måste bli trött på den gamla smutsiga snön för att solen skall komma och göra allt nytt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1