söndag, december 31, 2017

Nytt Sant År!

Jag hoppas att 2018 kommer bli ett sannare år med mindre tomma ord. I alla fall från mina tangenter. Det kan tyckas harmlöst, härligt och rentav väluppfostrat att denna dag skriva något uppfriskande muntert om att NU kära vänner skålar vi för 2018 som bla bla bla och det och det och det.
Inte är väl detta en dag då det passar sig att hänga läpp? Herregud, är det någon dag på året då det verkligen sitter fint med lite champagneglas-immig optimism så är det idag. Skål!

Men vi behöver inte mer optimism. Seriöst, ingenting behöver bli bättre. Inte sämre heller. Ingen behöver skärpa sig. Ingen behöver släppa taget. Inte heller behöver någon komma till nya insikter eller handla på redan vunna insikter.
Vilket är sjukt konstigt. Men så är det.

Ingen behöver bli snällare och ingen behöver bli tuffare. Ingen behöver mer skam och ingen behöver mindre skam. Ingen behöver ta mer ansvar och ingen behöver ta mindre ansvar.
Ingen behöver tillsättas och ingen behöver avsättas.
Jag vet, det låter jättekonstigt men så är det.
Jag lovar.

Hur kan jag lova det?
För att jag vet det. Jag önskar jag kunde säga hur jag vet. Men det är svårt för mig att förstå att inte alla andra ser världen på samma sätt som jag. Vilket lustigt nog råkar vara ett predikament vi alla delar.
Så hur skall jag förklara? Alltså, att vi inte behöver någon optimism. Det får bli i form av nycklar och ledtrådar.

Det finns många men jag väljer en på måfå:
Har det undgått någon att det år ut och år in är lika överjävligt förfärligt att vara människa och lika makalöst underbart på samma gång? Det blir liksom aldrig varken mer eller mindre underbart eller förfärligt. Inte på det stora hela. Den enes död, den andres bröd och allt det där. Men jag menar globalt sett. Vi fortsätter kramas och kyssas och göra nya barn och lovprisa varandra och hugga varandra i ryggen och våldta varandras kvinnor. Vi fortsätter utse fredspristagare och syndabockar och de goda och välmenande fortsätter att ta livet av varandra i striden om vem som är godast och mest välmenande och alla är vi någon gång skurkar i någon annans ögon men ingen är skurk i sina egna. Inte på riktigt. Annat än som en sorts omvänd fåfänga. Jag är en dåligt människa. Snyft. Fast god innerst inne. Såklart. Jag blir nog ett vackert lik ändå. Vackert på det där tragiska sättet. Eller så hinner dom knäcka åldrandets gåta så att jag Gud förbjude får evigt liv som förhoppningsvis går att byta bort då tristessen redan börjat gnaga på mina ben.

Ingenting nytt under solen. I alla fall inte så länge den lever. Är det inte kometer som krossar hela kontinenter så är det atombomber. Samma makalöst coola smällar. Där dog dinosaurierna ut. Och där dog människorna ut.

Nej, sorry, det har inte blivit bättre. Inte heller sämre. Inte ljusare. Inte mörkare. Det är just det som är grejen. Där har ni en nyckel. Till att optimism inte bara är onödigt och omöjligt utan också jävligt mossigt.

Och vet du vad. Det är tillåtet att se att det varken finns anledning till optimism eller ens behov av optimism.
Man blir inte en ond människa bara för att man slutar krysta fram plattityder. Man blir bara lite sannare. Vilket trots allt är ett ganska vettigt sätt att börja ett nytt år.

En liten fråga bara från vän av ordning. Om det nu varken finns anledning till eller behov av optimism.... varför skall vi då bli sannare?

Jag tar med mig den. In i det nya. In i det okända. Rakt in i mysteriets hjärta.

onsdag, december 27, 2017

Jag är en gummibjörn

I år lyckades mina bonusbarn se igenom tomtens mask och avslöja hans underliggande identitetslager. Deras reaktion var en salig blandning av triumf, rädsla, stolthet och förnekelse. Jag tänker inte uppehålla mig vid denna, i västerlandet, allmänmänskliga erfarenhet allt för länge utan försöka gå vidare och undersöka rädslo- och förnekelseaspekten i deras reaktion. Det gällde framför allt Elin, 5 år. Tim, 8 år står trots allt orubbligt kvar i sin nya insikt. Nej, det var INTE morfar försäkrade vi vuxna. Varför uppmuntrade vi inte Elins nyvunna klarsynthet? Jag tror det handlade om att Elin vacklade. Att vi ville hjälpa henne att förlänga barndomens magiska tid. En alltigenom hedervärd ansträngning som faktiskt lönade sig. Hon vacklade ett bra tag men under gårdagens släktmiddag visade det sig att hon åter funnit fast mark under fötterna i sin gamla övertygelse. Morfar var på toaletten och den riktiga tomten hade kommit ända från nordpolen. Vi vuxna såg glada och nöjda ut över att ordningen i Elins (och vår egen) värld var återställd. Jag såg kanske mer intresserad än glad ut då jag anser att den här sortens processer är lika relevanta i vuxenvärlden.

Att se igenom andra människors identiteter är lika skrämmande för vuxna som det är för barn. Och det är lika frestande för vuxna att blunda för sanningen som det är för barn. Vi är alla jultomtelika i våra identiteter. Det är min övertygelse men den har inte serverats mig på silverfat. Jag har vacklat lika mycket som Elin vacklade. Bakom våra lager av identiteter dånar nämligen den stora tomheten. Det finns ingen liten kärna där inne av sann och äkta identitet. Det som faktiskt gömmer sig där inne är den gränslösa, svindlande friheten som också kan upplevas som en förfärande tomhet. There is no little man inside the machine. Och maskinlika är vad vi är i vår betingning. DET vill vi inte att våra små barn skall behöva möta. Och kanske känner vi på oss att tomtemasken bara är den första i en lång rad masker som våra små stjärnögda barn skall behöva slita av sina medmänniskor. För att till slut stå där tomhänta.
Ingen där.
Ingen här.
Vi vill skydda dem från döden. Vi vill inte att de skall behöva se hur tomma hålen i kraniet faktiskt är då maskarna mumsat i sig de än gång så glittrande och glada ögonen.

Tänker jag berätta om det här för Elin 5, snart 6 år. Nej, inte ännu. Kanske aldrig. Det beror på hur hungrig hon blir på sanningen. Och hur modig hon är. Mycket få människor vill veta något om den gränslösa, svindlande friheten som vi alla är. En frihet som sjuder av lekfullhet.

- Vem är du, frågar Elin ofta och visar upp någon bild från sin värld som befolkas av både hundvalpar, prinsessor och gummibjörnar. - Eh, jag vet inte svarar jag då osäkert. - Jag är DEN hundvalpen säger hon då tvärsäkert och pekar på en liten valp med oemotståndligt stora bruna ögon. - Jaha, svarar jag då och verkar förmodligen tankspridd och osäker. - Ja men vem är DU, Björn, frågar hon då, igen, otåligt, och vill få mig att koncentrera mig på bilden. - Eh, jag vet inte riktigt, jag kanske är den där gummibjörnen, klämmer jag fram, lite motvilligt, i brist på bättre alternativ. - Jaha, säger hon då och verkar, om inte nöjd, så i alla fall tillfälligt lugnad.

onsdag, december 13, 2017

Lila

Livet tycks vara fullt av smuts och gift. Ändå känner jag på mig att det inte är så. Jag känner det som en spröd ton av klarhet som finns överallt. All upplevd smuts har en baksida som är strålande skönhet. Allt gift är också medicin. I allt lågt gömmer sig också det högsta. Dödens ansikte är som en mask framför livet.
Och tvärtom. Upp och ned. Ut och in.
Det är så det måste presentera sig. Som antingen eller. Verkligeheten måste leka kurragömma med sig själv. Gömma sig i sig själv. Bakom sig själv. Framför sig själv.
Och det är denna lek som är verkligheten.
Lila.
Play.
Ta inte saker så allvarligt. Och för Guds skull. Odla allvaret som det högsta så kommer det oemotståndliga skrattet att fnittra sönder allt till dansande stjärnhopar av ... lek.

UA-3343870-1