söndag, december 31, 2017

Nytt Sant År!

Jag hoppas att 2018 kommer bli ett sannare år med mindre tomma ord. I alla fall från mina tangenter. Det kan tyckas harmlöst, härligt och rentav väluppfostrat att denna dag skriva något uppfriskande muntert om att NU kära vänner skålar vi för 2018 som bla bla bla och det och det och det.
Inte är väl detta en dag då det passar sig att hänga läpp? Herregud, är det någon dag på året då det verkligen sitter fint med lite champagneglas-immig optimism så är det idag. Skål!

Men vi behöver inte mer optimism. Seriöst, ingenting behöver bli bättre. Inte sämre heller. Ingen behöver skärpa sig. Ingen behöver släppa taget. Inte heller behöver någon komma till nya insikter eller handla på redan vunna insikter.
Vilket är sjukt konstigt. Men så är det.

Ingen behöver bli snällare och ingen behöver bli tuffare. Ingen behöver mer skam och ingen behöver mindre skam. Ingen behöver ta mer ansvar och ingen behöver ta mindre ansvar.
Ingen behöver tillsättas och ingen behöver avsättas.
Jag vet, det låter jättekonstigt men så är det.
Jag lovar.

Hur kan jag lova det?
För att jag vet det. Jag önskar jag kunde säga hur jag vet. Men det är svårt för mig att förstå att inte alla andra ser världen på samma sätt som jag. Vilket lustigt nog råkar vara ett predikament vi alla delar.
Så hur skall jag förklara? Alltså, att vi inte behöver någon optimism. Det får bli i form av nycklar och ledtrådar.

Det finns många men jag väljer en på måfå:
Har det undgått någon att det år ut och år in är lika överjävligt förfärligt att vara människa och lika makalöst underbart på samma gång? Det blir liksom aldrig varken mer eller mindre underbart eller förfärligt. Inte på det stora hela. Den enes död, den andres bröd och allt det där. Men jag menar globalt sett. Vi fortsätter kramas och kyssas och göra nya barn och lovprisa varandra och hugga varandra i ryggen och våldta varandras kvinnor. Vi fortsätter utse fredspristagare och syndabockar och de goda och välmenande fortsätter att ta livet av varandra i striden om vem som är godast och mest välmenande och alla är vi någon gång skurkar i någon annans ögon men ingen är skurk i sina egna. Inte på riktigt. Annat än som en sorts omvänd fåfänga. Jag är en dåligt människa. Snyft. Fast god innerst inne. Såklart. Jag blir nog ett vackert lik ändå. Vackert på det där tragiska sättet. Eller så hinner dom knäcka åldrandets gåta så att jag Gud förbjude får evigt liv som förhoppningsvis går att byta bort då tristessen redan börjat gnaga på mina ben.

Ingenting nytt under solen. I alla fall inte så länge den lever. Är det inte kometer som krossar hela kontinenter så är det atombomber. Samma makalöst coola smällar. Där dog dinosaurierna ut. Och där dog människorna ut.

Nej, sorry, det har inte blivit bättre. Inte heller sämre. Inte ljusare. Inte mörkare. Det är just det som är grejen. Där har ni en nyckel. Till att optimism inte bara är onödigt och omöjligt utan också jävligt mossigt.

Och vet du vad. Det är tillåtet att se att det varken finns anledning till optimism eller ens behov av optimism.
Man blir inte en ond människa bara för att man slutar krysta fram plattityder. Man blir bara lite sannare. Vilket trots allt är ett ganska vettigt sätt att börja ett nytt år.

En liten fråga bara från vän av ordning. Om det nu varken finns anledning till eller behov av optimism.... varför skall vi då bli sannare?

Jag tar med mig den. In i det nya. In i det okända. Rakt in i mysteriets hjärta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1