fredag, april 06, 2018

Att rasta sina demoner

Jag fick några frågor idag om vad det märkliga uttrycket "rasta sina demoner" egentligen betyder. Det är kul med frågor och nu har jag grunnat lite på vad jag egentligen menar. 

Jag vill börja med att citera ur en av mina favoritdikter. Lägg märke till hur Thich Nhat Hanh skriver om sjöpiraten, vapenhandlaren, ormen och de andra "onda" varelserna. Om du vill kan du se dem som demoner. 

" ... I am the mayfly metamorphosing
on the surface of the river.
And I am the bird
that swoops down to swallow the mayfly.

I am the frog swimming happily
in the clear water of a pond.
And I am the grass-snake
that silently feeds itself on the frog.

I am the child in Uganda, all skin and bones,
my legs as thin as bamboo sticks.
And I am the arms merchant,
selling deadly weapons to Uganda.

I am the twelve-year-old girl,
refugee on a small boat,
who throws herself into the ocean
after being raped by a sea pirate.
And I am the pirate,
my heart not yet capable
of seeing and loving.

I am a member of the politburo,
with plenty of power in my hands.
And I am the man who has to pay
his "debt of blood" to my people
dying slowly in a forced-labor camp. ..."

Det är mänskligt och naturligt att fastslå att man ALDRIG skulle kunna göra som sjöpiraten eller att man aldrig skulle kunna bli vapenhandlare. Men Thich Nhat Hanh visar på något mycket större och friare. Han visar på något helt och intimt. Han pekar på det medvetande som ser mänskligheten som en organism. En varelse. Som något som uppstår och försvinner som vågor i samma medvetande.

Samtidigt pekar han på naturen som ett ekosystem. I naturen finns det inga onda varelser. Ormar äter grodor och fåglar äter dagsländor. I det mänskliga ekosystemet blir 12-åriga flickor våldtagna av sjöpirater. Det här handlar om något som transcenderar moral. Det handlar inte om ifall sjöpiraten gör rätt eller fel. Det handlar, som jag ser det, om att människor har kommit olika långt i sin mognad. Thich Nhat Hanh säger att sjöpiratens hjärta ännu inte har förmågan att se och älska. Det är ett vackert sätt att uttrycka något som vi reflexmässigt väljer att förfasa oss över. Istället kan vi försöka se att alla gör så gott de kan. 

Precis som mänskligheten är en organism där de olika delarna har kommit olika långt i sin mognad är varje psyke också en organism där olika röster har kommit olika långt i sin mognad. 
Att psyket består av olika röster av varierande mognad är egentligen inte så svårt att förstå. Man behöver bara meditera en kvart för att lägga märke till hur många olika röster som vill bli hörda. Vissa är som bråkiga små barn medan andra säger kloka och kärleksfulla saker. 

Jag tror inte att det bara handlar om mognad. Det handlar också om det mänskliga dramat. Eller själva livets dramaturgi. Om inte rätt ställs mot fel och gott ställs mot ont så blir det ta mig fan inget drama. Försök skriva en spännande historia där alla är helgon. Eller en där alla skurkar. Det är livskampen som är grejen med det mänskliga psyket. Det gäller i det stora och det gäller inom varje människa. En vän som är författare, säger att hans karaktärer blir levande först när han ger dem några kontrapunkter. Dessa kontrapunkter kan ses som besvärliga element som många väljer att medicinera bort eller stänga in i källaren. Det är dessa besvärliga element jag kallar för demoner. 

Tänk dig en familj som skall spendera en lördag tillsammans. Pappa vill vara produktiv och renovera köket, betala räkningar och se över hushållsbudgeten Mamma är trött och vill läsa sin bok och baka en tårta. Barnen är rastlösa och vill inte vara hemma alls. Sonen vill gå på bio och åka till simhallen. Dottern vill vara med sina kompisar och shoppa kläder. 
Tänk dig att alla de här viljorna finns i en och samma person. Tänk dig att var och en av oss är lite som en familj med många olika internaliserade röster och viljor. 
Om pappan i dig är väldigt stark kan han säga åt dottern på skarpen att det inte blir någon shopping. "Du har gjort slut på din månadspeng och får stanna hemma". Samma sak säger han till sonen. "När hade du tänkt hinna plugga? Har inte du nationella prov i matematik nästa vecka? Det blir ingen bio eller simhall för dig. Du skall sitta på ditt rum och plugga". Till sin fru säger han att "det är din förbannade plikt att hjälpa till med köket. Det var faktiskt du som ville dra igång den här förbannade renoveringen som vi egentligen inte har råd med." 
Om någon av dem börjar opponera sig ryter han åt dem att hålla käften och göra som han säger. 
Låter det som en mysig familj som du skulle vilja vara med i?

Så här fungerar många människors psyken. De är pappa-styrda. Den här personens demoner är inte sjöpirater eller vapenhandlare. Han (eller hon) tycker att mammans lathet och barnens oförmåga att ta ansvar för studier och pengar är upprörande. De gör honom galen att behöva leva med så omogna människor. 

Eller så styrs en person av en trettonårig dotter vilket får spännande konsekvenser om personen i fråga har ansvar för en familj eller ett företag. Jo, pengarna är visserligen slut men vi kan ju alltid låna. Visst har vi ett kreditkort som ännu inte är maxat. Det kommer snart in nya pengar för jag har en jättespännande grej på gång som kan ge riktigt mycket pengar. 

När jag rastar mina demoner lyssnar jag på de medlemmar i mitt eget psyke som stör mina planer. Eller som stör min självbild. 

Jag ser verkligen mitt inre som en familj. När jag idag pratade om demoner handlade det inte om några sjöpirater eller vapenhandlare. De kan finnas där också men det får bli en annan text. Imorse handlade det snarare om en rastlös och uttråkad pojke som var trött på att allt måste vara så förbannat vuxet hela tiden. För det är vad min och Cecilias livssituation kräver just nu. Väldigt mycket vuxenhet, disciplin och matande av vardagsrutiner. Man kan säga att pappa-rösten i mig har fått leva rövare ganska mycket. Den har fått säga nej, nej, nej till nästan allt som pojken har varit sugen på. Och till min förskräckelse insåg jag imorse att jag faktiskt "råkade" låsa in honom i källaren för några veckor sedan. Papparösten tyckte att det var väldigt skönt. Kände sig väldigt effektiv och duktig när ingen liten pojke var där och tjatade och störde hans planer.
Men imorse hörde jag ett bankande ljud i källaren. Och där satt han och hans blick var "nästan" demonisk. 
Den här pojken kräver inte så mycket egentligen. Bara att någon lyssnar ibland och går honom till mötes i något av hans mindre önskemål. Den här pojken är långt ifrån någon demon. Men om jag stänger in honom i källaren kan han bli det. På riktigt.
Konstigare än så var det faktiskt inte det där jag skrev om att rasta sina demoner. 




onsdag, mars 28, 2018

Varför kan vi inte bara bli snälla och sluta vara dumma?

För mer än 1400 år sedan levde en påve vid namn Gregorius den förste. Jag vill att du försöker se honom framför dig där han sitter vid sitt skrivbord. På de avbildningar som finns är han kal på hjässan och hans tunna bruna hår faller ned på sidorna av det långsmala ansiktet. Näsan är lång och smal och ögonen stora och bruna. Hans skägg är välansat och jag tänker mig att han  just den här dagen, då han skall nedteckna de sju himmelska dygderna, är iklädd i en röd mantel av sammet. 

Jag föreställer mig att han är en allvarlig man. Det är ingen lustigkurre vi ser framför oss. Som påve njuter han säkert av sin stora makt men jag tror också att han tyngs av det ansvar som vilar på hans axlar. Vi talar om en man som grubblat mycket och läst många böcker. Hans stora fråga är hur vi människor skall leva för att få ett bra liv. Självklart funderar han också mycket över frågan om Gud och Paradiset, Djävulen och Helvetet, men låt oss för ett ögonblick lämna de frågorna åt sidan. Jag tror ändå att hans centrala frågeställning är hur vi skall leva våra liv för att i största möjliga mån slippa undan det elände som sedan urminnes tider har plågat oss stackars människor. 

Egentligen är det samma fråga som än idag ligger på alla makthavares bord. Men frågan är inte bara aktuell för makthavare. Varje människa lever varje dag med frågan om hur vi skall leva för att livet skall bli bra. Inte bara för oss själva utan för alla vi bryr oss om. 

Ok, nu sitter Gregorius i alla fall där vid sitt skrivbord och för pennan mot pergamentrullen. Allt han läst och grubblat över skall nu sättas på pränt. Han tänker sig att människor lider för att de låter sig styras av sju egenskaper som han kallar för dödssynder. Han fattar pennan och börjar skriva ned dem i tur och ordning. På latin såklart:

Septem peccata mortalia = de sju dödssynderna

1. Luxuria = Lust / Otukt 2. Gula = Glupskhet 3. Avaratia = Girighet 4. Acedia = Lättja 5. Ira = Vrede 6. Invidia = Avund 7. Superbia = Högmod

Det är dessa sju giftiga egenskaper, slår han fast, som gör att livet blir ett helvete för människan. Och nu finns det äntligen på pränt. Han lägger ned pennan och begrundar sitt verk. Trots att han är väldigt upptagen med frågan om var vi hamnar efter döden, så inser han att vi kan lida alla helvetets kval redan i jordelivet. I alla fall om vi låter dessa sju egenskaper styra oss. Och det gör vi ju alla. Till och från. Inte konstigt att vi lider, tänker han där han sitter vid sitt stora skrivbord. 

Så vad skall vi då göra för att motverka de egenskaper som får oss att må dåligt? Det måste finnas ett motmedel mot vart och ett av dessa gifter. Han har läst om det i en skrift av en man vid namn Clemens Aurelius Prudentius. Gregorius väljer att  kalla dessa motgifter för de sju himmelska dygderna och för att göra det hela tydligt parar han ihop varje synd med sin respektive dygd. Hans resonemang går ut på att varje dygd kan utplåna sin respektive synd. Vilket i slutändan gör att man kan leva ett liv, också här på jorden, som inte är ett helvete. Och det hela är logiskt och bra och han måste skärpa sig så att han inte drabbas av högmod där han sitter med lösningen på allt mänskligt lidande.

1. Kyskhet / Renhet / Avhållsamhet (Castitas)   -   Lust / Otukt (Luxuria) 2. Måttfullhet / Jämnmod (Temperantia)   -   Glupskhet (Gula) 3. Generositet / Uppoffring / Godhet / Vilja (Caritas)  -   Girighet (Avaratia) 4. Flit / Uthållighet (Industria)   -   Lättja (Acedia) 5. Tålamod / Förlåtelse / Nåd (Patientia)   -   Vrede (Ira) 6. Vänlighet / Förnöjsamhet / Medkänsla (Humanitas)    -   Avund (Invidia) 7. Ödmjukhet / Mod / Vördnad (Humilitas)   -   Högmod (Superbia)

Jag blir rörd när jag tänker mig hur hoppfull han måste känna sig när han nu präntat ned receptet för ett bra liv. Inte bara i himmelen utan också på jorden. Ju mer man odlar dessa dygder desto mindre styrs man av de motsvarande synderna. Det här kan fungera, säger Påve Gregorius till sig själv och ler för första gången på länge när han reser sig från skrivbordet för att gå iväg och äta lunch. Och när jag tänker mig in i hans situation så tycker jag också att det borde kunna fungera. 

Men historien visar med förfärande tydlighet att det inte fungerade. Alla hans ansträngningar var de facto bortkastade. Om han vetat det vi vet idag om mänsklighetens tillstånd, tror jag att stackars Gregorius skulle handla på ett helt annat sätt. Jag ser framför mig hur han istället för att fatta pennan, häller i sig en stor karaff vin och ägnar sig åt lite otukt med några korgossar. Sedan skriker han okvädningsord åt sina tjänare och roffar åt sig av kollekten. För han är ju Påve for Gods sake och som Påve kan man ta sig vissa friheter. Sedan ligger han och dåsar på en divan hela eftermiddagen och stoppar sötsaker i munnen. Men medan han ligger där, inser han att detta leverne inte kommer få honom helgonförklarad och då blir han avundsjuk på tidigare påvar som blivit just det - helgonförklarade. Det gör honom rasande och för att lugna ned sig beordrar han fram stora mängder mat som han trycker i sig. 
Han lyckas därmed göra sig skyldig till alla sju dödssynderna på en och samma dag. Men lika bra det, tänker han. Det tjänar ändå ingenting till att anstränga sig. Industria, flit, är egentligen bara skit. 

Det är lätt att drabbas av högmod och tycka att vi vet så mycket bättre idag hur vi skall leva för att livet inte skall bli ett helvete. Men om vi ser oss omkring eller går till oss själva så ser vi att vi inte har kommit så värst mycket längre på de 1400 år som förflutit sedan Gregorius den förstes dagar. Det gör oss ödmjuka. Livet är fortfarande ett helvete för många människor och de som lever goda liv plågas ofta av skuldkänslor. 

Men vi tycker nog att allt det här pratet om synd är lite förlegat. I alla fall vi som lever i de sekulariserade delarna av världen. Ta det här med kyskhet som ett exempel. Är inte det ett väldigt ålderdomligt begrepp? Sex är väl härligt och något vi skall bejaka?  Faktum är att många människor fortfarande söker hjälp för sitt sexmissbruk. Glupskheten skall vi inte tala om. Vi har bara gett den ett annat namn och kallar det för missbruk. Och vi missbrukar allt. Mat, träning, makt, sex har jag visst redan nämnt, shopping och spel. Till och med arbete missbrukar vi. Droger behöver jag väl inte ens nämna. Det är ingen ände på allt vi missbrukar. Så visst är vi glupska alltid. Jo, jag glömde att vi håller på att utarma jorden på dess naturtillgångar. En liten detalj bara som också har att göra med glupskhet. 
Hur är det då med girigheten? Tja, några få procent av jordens befolkning har roffat åt sig fler tillgångar i form av pengar och fasta tillgångar än resten av jordens befolkning. Så svaret är ja. Girighet finns fortfarande. 

Behöver jag fortsätta? Jag tror inte det. Men jag kan ta en synd till. Just to rub it in. Vrede. Denna heliga vrede. Blir vi fortfarande arga? Jovars. Det händer dagligen att vi blir så arga att vi tar livet av varandra. Och det är ju synd. Väldigt synd. Speciellt om de efterlevande. Men också mördare lider alla samvetets kval. Och mördare fyller dagligen våra fängelser eller går fria eller så dödar de i statens namn och då blir de krigshjältar. Även om krigshjältar inte längre har så hög status i samhället som de en gång hade. 

Det är frestande ibland att ställa den barnsliga frågan - varför kan vi inte bara bli snälla och sluta vara dumma? Med Gregorius ord. Varför kan vi inte odla de sju himmelska dygderna och sluta synda?

Det är en förbannat bra fråga och vi vill nog gärna tro att den är väldigt stor och komplex. Så oändligt stor och komplex att det är barnsligt att ens tänka sig ett svar som går att formulera i en text. Men tänk om det ändå kan vara givande att försöka. Har du som läser detta gjort ett helhjärtat försök? Jag skall erkänna att jag aldrig gjort det. Men jag är sugen på att prova. Hopplöshet är ingen spännande känsla. 

Min utgångspunkt är att det finns en åttonde dygd som Gregorius utelämnade. Antingen för att han inte tyckte att den var viktig eller för att han helt enkelt inte tänkt i de banorna. Denna åttonde dygd väljer jag att kalla självkännedom. Med ordet “själv” menar jag inte vår identitet i form av berättelsen om vilka vi är. Med själv menar jag vår sanna natur som alltid är ny och omöjlig att fånga med ord. 

måndag, mars 26, 2018

Cupcake-prinsessan

MK: Godmorgon min vän! Vad vill du fråga mig idag?

B: Jo, det kom upp en fråga nu på morgonen. Min bonusdotter Elin som är sex år pratade hela dagen igår om en leksak hon ville ha. Det var den där klassiska du vet, “alla mina kompisar har en sån leksak och jag är den enda som inte har någon och den inte dyr alls och snälla snälla snälla kan ni inte köpa en sådan till mig”, följt av tårar och ilska och en besatthet vid denna leksak som imorse gick över till något som nästan kan liknas vid en depression, då hon inte lyckades få oss att lova att vi skulle köpa den till henne. En djup och innerlig känsla av att världen är orättvis och att hon dragit en nitlott som fått så oförstående föräldrar. För att göra en lång och, i en sexårig flickas sinne, dramatisk historia, lite kortare, så föll jag till föga och gick med henne in på ICA-Maxis leksaksavdelning, innan jag lämnade henne på förskolan. När hon slutligen fick hålla leksaken i sin hand och jag såg hur känslan av frid och lycka långsamt spred sig i hennes kropp, insåg jag att jag stod inför något fundamentalt på alla människors andliga resa.
Det som Elin lärde sig imorse var att lycka kommer utifrån och att den kan köpas för pengar. Det är kanske fel att säga att hon lärde sig något. Snarare blev hon ännu mer övertygad om det hon redan lärt sig. Spåren i hennes och hela mänsklighetens kollektiva betingning fördjupades. Jag såg och kände mönstret med ovanlig skärpa. Jag såg väven och hur hon kommer känna och handla på exakt samma sätt tjugo år in i framtiden då leksaken, en prinsessa som går att gömma i en Cupcake av plast, har bytts ut mot en axelväska från Louis Vuitton eller vad som då kommer locka henne. Då kommer det inte vara jag som har makten att göra henne lycklig utan en pojkvän. Ja du ser ju mönstret. Alla vuxna kan se betingningen spela ut sig och ändå, mot bättre vetande spelar vi med. Inte alltid, men i våra svaga stunder.

Det är lätt att sitta i ett Ashram i Indien och le överseende, men något helt annat då ett älskat barn låter en känna det lidande som kommer från det råa begäret och den otvetydiga känslan av brist. Känslan av att det finns ett tomt hål i hjärtat som regelbundet måste fyllas med saker och upplevelser, på samma sätt som magen regelbundet måste fyllas med mat. Och att sedan ta fram betalkortet och se hur en transaktion på 99 kr förvandlar lidande till lycka, var så himla fascinerande. Lätt som en plätt. Du fattar va?

MK: Javisst.

B: Och vad tänker du?

MK: Din historia gör mig lycklig. Jag ser framför mig hur Elins ögon strålar när hon tar upp leksaken ur sin förpackning och kan känna hur ljuvligt skönt det känns i hennes kropp när begäret stillats. Och jag glädjer mig med dig också, som fick bli den som gjorde henne lycklig. Lyckan i att ge är den största lyckan. Du har blivit dagens hjälte i Elins ögon. Det måste kännas fantastiskt!

B: Jo.
(Jag blir plötsligt misstänksam. Hörde jag ett stänk av ironi i MKs röst? Jag tittar på honom men kan inte fånga upp något annat än uppriktig värme.)
Men jag vet inte. Jag vill ha hjälp att klargöra det här.

MK: Jag ser inget som behöver klargöras. Du har ju själv varit sex år gammal. Kan du dra dig till minnes en episod då du önskade dig en leksak så mycket att det gjorde ont i kroppen?

B: Det är klart jag kan.

MK: Dåså. Kan du också minnas hur det kändes då du äntligen, efter mycket våndor, fick det du önskade dig?

B: Självklart! Det kändes fantastiskt!

MK: Så vad är problemet? Vad behöver klargöras?

B: Jag säger inte att episoden med Cupcake-prinsessan var fel. Jag har egentligen inte dåligt samvete för att jag föll till föga. Jag inser att materiella gåvor i barnets värld är symboler för kärlek. Jag inser också att man inte kan forcera fram en förståelse för att dessa symboler är ... hur skall jag säga ... tomma. Men det är något med hela det andliga narrativet som ställs på sin spets i den här episoden.

MK: Det andliga narrativet? Hur menar du?

B: Jag menar att nästan alla religioner har idéer om att man inte, som de kristna säger, skall samla skatter på jorden. Hur är det nu det står i nya testamentet?

MK: Du tänker på Matteus 6:19: Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl.

B: Just det. Jag tänker också på de kristna klosterlöftena som har sina motsvarigheter också i österländska religioner. “Fattigdom, kyskhet och lydnad.” Indiska Sadhus och Buddhistiska munkar skall ju också vara fattiga och leva av andras allmosor. Och jag förstår ju varifrån detta kommer. Så länge vi är slavar under den här betingningen som ju på modernt språk kallas för konsumtionsfällan, kan vi inte upptäcka den djupare lycka som kommer inifrån. Jag kallar denna djupare lycka för sällhet, och brukar förklara att skillnaden mellan lycka och sällhet är att sällheten är obetingad medan lyckan är betingad. Om jag får Cupcake-princessan blir jag lycklig. Om inte så gråter jag. Det är en lysande bild på betingad lycka.

MK: Javisst. Men vari ligger problemet? Jag menar nu. Vad är ditt problem nu? Vad är det som är oklart nu? Känn efter. Börja inte formulera ett svar på en gång. Jag vet att du har svar på det mesta. Men som du märker hjälper det inte i det här fallet.

B: Ok.
(Jag sitter tyst en stund och låter tankarna snurra.)
Jo, det jag vill ha hjälp med är att formulera något som kan hjälpa lidande människor att se betingningen. Jag vet av egen erfarenhet att friheten finns i den obetingade sällheten. Hur kan jag avslöja den sällhet som lever i varje människa?

MK: Genom att vara den sällhet du pratar om. Jag tycker om ordet sällhet. Du är sällhet. Glömmer du det ibland?

B: Inte egentligen.

MK: Men?

B: Jag önskar mig också något. Lite på samma sätt som Elin önskade sig den där Cupcake-prinsessan. Jag önskar mig att Elin kan få vakna upp ur sin betingning.

MK: Jag fattar. Och du fattar ju också att Elin är ett barn. Eller hur?

B: Självklart. Men det är nåt med hela upplägget. Jag menar livet alltså. Det låter kanske barnsligt men ibland undrar jag varför alla måste lida i så många år innan de kan vakna.

MK: Det är du inte ensam om att undra. Men är du öppen för att det är fel fråga? Eller snarare en tråkig fråga som leder in i sin egen återvändsgränd. Kan du hitta en roligare fråga som öppnar upp något nytt?

B: Hur menar du?

MK: Såhär. Elin frågar dig om du kan köpa den där leksaken till henne. Men som du säkert vet så finns det alltid en outtalad fråga under varje uttalad fråga. Med andra ord. Vad är hennes djupare fråga?

B: Nu fattar jag! Den underliggande frågan är: Hur skall jag göra för att få känna frid och lycka?

MK: Och under den?

B: Vem är jag och vad gör jag här?

MK: Och under den?

B: Vad går det här ut på egentligen? Livet alltså. Med andra ord:
What game are we playing here?

MK: Och vad vill du svara henne?

B: Hide and seek. 
(MK nickar och ler. Sedan börjar han skratta.)

MK: (när han slutat skratta frågar han) Så vad är det du gömmer Björn?

B: Jag gömmer mig själv såklart. Det är väl det man gör när man leker kurragömma?

MK: Bra. Du har fattat. Och var gömmer du dig?

B: Jag gömmer mig i Elin. I hennes önskan efter Cupcake-princessan. Sedan gömmer jag mig i Cupcake-prinsessan. (MK börjar skratta igen. Hans skratt är ljudet av frihet)

MK: Jag håller med dig. Men det tar väl inte slut där?

B: Nej, jag gömmer mig också i bonuspappan som vill göra henne lycklig.

MK: Fortsätt!

B: Jag gömmer mig också i dig.

MK: Just det.

B: Och så gömmer jag mig i känslan av förvirring och i känslan av klarhet. Jag gömmer mig i frågan och jag gömmer mig i svaret.

MK: Ja du har sannerligen svar på allt Björn! (MK skrattar)

B: Jo, men jag har ganska många frågor också.

MK: Absolut. Men dom tar vi nästa gång. Gå nu hem och lek kurragömma. Njut av leken!

torsdag, mars 08, 2018

Vad tittar ut genom den ihjälfrusna hemlösa kvinnans ögon?

Igår skrev du en naket ärlig och förfärlig text om hur vi ibland känner när vi ser oss omkring i samhället. Jag drar mig till minnes ett antal gånger då jag försökt övertyga dig om att allt hopp är ute för den här civilisationen och att den enda utmaningen som återstår är att inse det. Ungefär som om vi besöker en vän som håller på att ätas upp av cancer och det enda som återstår är att hålla handen och vara generös med morfinet. Vid sådana tillfällen, när jag är domedagsprofeten, så kommer det fram en ljus kraft i dig som tänker på Tim och Elin och deras framtid.

För tillfället är rollerna omvända och det tycker jag är spännande. Nu har du rollen som domedagsprofet som lockar fram den ljusa kraften i mig. Men då jag har svårt att sätta ord på det ljusa tänker jag ta hjälp av en av mina filmhjältar, den "upplyste" tonåringen Ricky i American Beauty. Det finns två "Ricky-citat" som har följt mig ända sedan jag första gången såg filmen. Jag har refererat till dem otaliga gånger men jag ber dig att läsa dem ännu en gång tillsammans med mig. Min önskan är att vi undersöker om vi kan se något nytt i dem. Här kommer det första citatet som hör till plastpåse-scenen. För er som inte sett filmen handlar det om att Ricky har filmat en tom plastpåse som dansar runt i vinden och nu visar han sin film för flickvännen Jane.

"It was one of those days when it's a minute away from snowing. And there's this electricity in the air, you can almost hear it, right? And this bag was just... dancing with me. Like a little kid begging me to play with it. For fifteen minutes. That's the day I realized that there was this entire life behind things, and this incredibly benevolent force that wanted me to know there was no reason to be afraid. Ever.

Video's a poor excuse, I know. But it helps me remember... I need to remember...
Sometimes there's so much beauty in the world I feel like I can't take it... and my heart is going to cave in."

Det är samma sak för mig. Jag behöver också komma ihåg för jag har precis som du och Ricky sett den här skönheten som trotsar allt förnuft. Jag säger ofta till dig att du har den där blicken som Ricky också har - Mirakelblicken. Jag vet inte om det är rätt att säga att en kan "ha" den blicken. En kan i alla fall inte skaffa den eller äga den. Den är en nåd. Den är Grace som det heter på engelska och jag älskar att namnet på din blogg är just Exquisite Grace.

Det är som att det här citatet inte får sin fulla kraft utan ännu ett Ricky-citat. Nämligen det här:

RICKY: Have you ever known anybody who died?
JANE: No. Have you?
RICKY: No, but I did see this homeless woman who froze to death once. Just laying there on the sidewalk. She looked really sad.
(They watch the FUNERAL CARS pass.)
RICKY: I got that homeless woman on video.
JANE: Why would you film that?
RICKY: Because it was amazing.
JANE: What was amazing about it?
RICKY: When you see something like that, it's like God is looking right at you, just for a second. And if you're careful, you can look right back.
JANE: And what do you see?
RICKY: Beauty.

Med hjälp av den andra citatet kan vi också rent intellektuellt förstå att skönheten han pratar om inte är den sortens skönhet som definieras av det fula. Det är en skönhet som genomsyrar ALLT. Också det till synes fula och tragiska i en hemlös kvinna som ligger ihjälfrusen på trottoaren. Det är en skönhet bortom alla polariteter. I det första citatet pratar han om "a benevolent force". En god kraft. Och denna goda kraft finns i allt. Också i det till synes onda och meningslösa.

Du skriver i din text om att hjärtat brister om och om igen. Också det får mig att tänka på filmkaraktären Ricky. Han säger att han ibland upplever att det finns så mycket skönhet i världen att hans hjärta "is going to cave in". Men hjärtat brister inte BARA för att världen är så tragisk, hemsk och ful. Det brister för att det i all denna tragiska meningslöshet finns NÅGOT ANNAT. Något sannare än sant. Något som gör att det aldrig finns någon anledning att vara rädd.

Du skrev i din text att "det ultimata "vakna" kan vara en läskig blandning av nihilism och humor på ett absolut plan". Det fick mig att stanna upp. Det fick mig också att besinna mig innan jag började skriva den här texten. Du avslutade med att skriva att "Jag vill att hela samhället skall misslyckas så brutalt att vi kan vakna upp ur den här mardrömmen och börja om". Jag känner att vi kan göra det nu. Men bara nu och bara när vi ser klart. Och att se klart är att som Ricky inse att "there is this entire life behind things, and this incredibly benevolent force that wants us to know there is no reason to be afraid. Ever."
DET är att se klart.

Men faktum är att nästan ingenting i vårt samhälle hjälper oss att se klart på det sättet Ricky pratar om. Klarheten finns som enstaka fyrar här och där i ett stormigt hav av ren jävla skit.
Just det. Ren jävla skit. Allt är rent. Det finns ingen synd. Ingen smuts. Allt är Gud och Gud tittar rakt på oss också genom den döda hemlösa kvinnans ögon där hon ligger ihjälfrusen på trottoaren. Men det ser vi inte när vi glömmer. Vi ser det bara när vi är vakna som Ricky.

Men också Ricky glömmer. Det är därför han filmar. Och allt verkar vara en konspiration som går ut på att få oss att glömma. Och kanske är det här som fnittret kommer in. Och nu vill jag gå mycket, mycket varsamt fram. För du har en sensor som är hyperkänslig för när jag bullshittar. Därför behöver jag hålla dig i handen när vi nu går vidare. Så att du grundar mig. Så att du kan påminna mig om att vara ärlig hela vägen ner. Från håren på min hjässa till skiten under mina tånaglar.

När jag tvingar mig att bli brutalärlig känner jag att det enda som verkligen betyder något är den här mystiska skönheten som genomsyrar allt. Och det enda jag någonsin behöver göra är att påminna mig. Och det är här du kommer in i mitt liv. För du är min levande påminnelse. I din blick finns miraklet. Men också du är en människa. Också du kan glömma. Och när du glömmer vill jag vara för dig vad du så ofta är för mig. En påminnelse om det klara, det vakna och det förunderliga i allting.

Och så sist och slutligen fnittret. Du skriver att det är läskigt och jag vill påminna dig om att det aldrig finns någon anledning att vara rädd. Fnittret kommer när vi inser att Gud leker kurragömma med sig själv. Gud gömmer sig bakom alla de förfärliga masker du beskrev i din text. Hur vet jag det? Skulle det spela någon roll om några grymma jävlar band fast mig och tvingade mig att se på när de torterade någon av mina nära och kära?
Det är en svår fråga. Skulle jag då upprepa mantrat om att det aldrig någonsin finns anledning att vara rädd?
Du nöjer dig inte med mindre än ett ärligt svar på den frågan. Det vet jag. Och mitt svar blir som följer:

Det handlar inte om att med tom blick upprepa klyschor om att leva i nuet. Det handlar om att om och om igen påminna sig om vad som är verkligt. Och just nu sitter jag och skriver till dig med hjärtat överflödande av kärlek och tacksamhet. Just nu känner jag att det outsinliga rika och spännande samtal vi har om livet och sanningen "makes my heart cave in".

söndag, februari 25, 2018

Det omärkliga fnittret

Nu skall jag ta upp något mycket märkligt. Det kan hända att det plötsligt visar sig att det här med individens förverkligande inte är grejen.
Om du ser ut som en fågelholk när du läst den här inledningen är du i gott sällskap. Mycket gott och stort sällskap. 
Men om du är nyfiken på grejer som är långt utanför boxen kan du läsa vidare. De allra flesta lever och andas frågan - what's in it for me? Det är inte bara ok, det är jävligt mänskligt. Så det jag nu skall skriva om kan tyckas märkligt på ett nästan omänskligt sätt. 
Det kan alltså komma en dag i varje människas liv då frågan "what's in it for me" känns främmande. Faktiskt obegriplig. Låt oss prata om den dagen, det ögonblicket. 
För det första blir det väldigt tyst. Det kan hända att telefonen ringer och då svarar du som vanligt. "Javisst, säger du, jag kommer. Självklart skall jag hjälpa till. Och du kliver på bussen och åker iväg någonstans och hjälper någon med någonting. Men tystnaden som är utan början eller slut består. 

Låt mig belysa det här med en psykologisk ingång. Ordet självkänsla tycks väcka en massa saker för människor. Det sägs vara viktigt, rent utav essentiellt för ett bra liv med bra relationer. Men när man skall undersöka det här med självkänsla hamnar man längre och längre in i det stora mysteriet. Först tycks det uppenbart. Alla behöver känna att de är värdefulla, sedda och hörda, respekterade och älskade. Det sägs vara förutsättningar för en bra självkänsla. Om man ofta fått höra att man är en nolla, om man blivit kritiserad, hånad, kränkt eller ignorerad får man dålig självkänsla. Vid första anblicken verkar det vara en vettig teori för hur självkänslan byggs. Den bör dessutom byggas tidigt och det är viktigt hur man blir behandlad av föräldrar och andra vuxna. 
Common sense?
Vid första anblicken ja. Men bara inom det paradigm som kretsar kring idén om individens förverkligande. 

Det jag pratar om är ett helt annat paradigm. Kanske kan det inte ens kallas ett paradigm. Kanske kan man säga att det helt enkelt är livet i hela sin obegripliga enkelhet. 
Vi kan inte begripa det enkla. Våra hjärnor är konstruerade för att begripa det komplexa. Det med många delar. Men minst två delar. Jag och världen. Du och jag. Jag och mitt liv. Mitt sanna jag och mitt falska jag. 

Vi kan som sagt inte begripa det enkla. Än mindre kan vi uppnå det. Vi vill så gärna att det skall finnas ett sätt att komma till det enkla. Kanske kan vi komma dit genom att släppa taget om det komplexa? Släppa taget om tankarna? Är inte det vägen att gå?
Svaret är nej. 

Om du har läst så här långt har du sannolikt smakat enkelhetens söta nektar. Eller så har du hållit enkelhetens blomma i din hand och känt dess berusande doft. Sannolikt har du också, precis som jag, tappat bort enkelheten och börjat leta efter den. Funnit den igen och då försökt hålla fast vid den så knogarna vitnat, bara för att upptäcka att den inte går att hålla fast. 
Därefter har du nog som jag, försökt glömma bort det hela. Givit upp. Tänkt att det kanske inte är meningen att du skall offra ditt liv för något som är så undflyende. Bättre då att göra som alla andra och satsa på självförverkligande i någon form. Kamp i någon form. Strävan och drama. Hopp och förtvivlan. Disciplin eller hedonism eller balansen dem emellan. Jobba hårt och unna sig lyxiga, lata semestrar. Eller retreater. 

Men du kan aldrig glömma den. Aldrig någonsin. För den är livets hela helighet. 

Kommer jag nu avslöja hemligheten? Metoden som hjälper dig att återfinna enkelheten?
Jag tror du kan gissa svaret. Eller?
Tror du att jag nu skall säga att det inte finns någon metod?
Att du redan är enkelheten och att allt du behöver göra är att sluta söka efter den?
Nej. Det tänker jag inte säga. För om du har läst såhär långt har du säkert fått det rådet många gånger och insett att det bara är ord. Det bygger nämligen på samma premiss som allt självförverkligande. Att enkelheten på något vis är ditt sanna jag som du skall avtäcka eller vila i eller whatever. 

Enkelheten handlar inte om dig. Ok, tänker tankarna. Då måste jag alltså dö för att komma dit. Försöka svälta ut mitt ego eller nåt annat macho crap. 
Jag kan inte annat än skratta åt dessa tankar. Och det är inte av disrespect. Jag vet lika väl som någon hur trollbindande tankar kan vara. Det är bara det att en vacker dag är tankarna inte trollbindande längre...
... And then?
What then?
Does that mean that you are done?

Sorry, det funkar inte så. Jo, inom självförverkligandets paradigm. Men som jag sagt nu upprepade gånger. Det här är något annat. 
Det här är ett fnitter. 
Va!? 
Just det. Ett fnitter. Inte ett upplyst gapskratt. Ett stilla fnitter. Dina vänner kommer inte märka ett skit. Du kommer vara precis som vanligt. Det kommer se ut som att du fortsätter krångla med dina grejer. Du kommer fortsätta fundera och vända och vrida på existensens saftiga kaka. Lukta på den. Äta den och ha den kvar. Skapa drama. Tröttna på drama. Söka stillhet och sedan längta efter liv och rörelse. Allt är som det alltid varit. Och ändå ...
Ändå ...
Jag vet inte vad jag skall säga mer. Så jag fnittrar lite. Inte så att märks. Cecilia sitter här mittemot mig och märker ingenting. Men hon vet. Och jag vet. Att hon vet att jag vet.
Och vi vet. 
Att du vet. 

Det är enkelt. 
Men det ser ut att vara ruskigt komplicerat. Hur skall vi någonsin få någon rätsida på allt det här? ... fnitter ...

torsdag, februari 22, 2018

The Kiss of God

Kanske är det smart att bli på sin vakt när en människa börjar prata om hur vanlig och ospeciell hon är. Det är en naturlig att försöka kamouflera sitt högmod när man blir medveten om det. Smarta ulvar brukar klä sig i fårakläder.

Nu när ni har blivit varnade tänker jag börja med att säga att jag, PRECIS som alla andra, har ett humör som följer de med- och motgångar som livet ställer i min väg. Jag lever med ett dopaminsystem som styr mina steg till morötter och bort från piskor. Fast det där med morötter ... nja, snarare nikotin, socker och bekräftelse. I min ungdom kunde jag uthärda otaliga timmar av mördande disciplin för att med jämna mellanrum kunna kliva upp på scenen med min fiol och prestera för att slutligen få inhösta applåderna. Mitt liv ser annorlunda ut idag men visst styrs min kropp av samma saker som alla andra. När solen tittar fram efter veckor av gråväder sjunger lyckan i min kropp. 

Men så hände det sig för fjorton år sedan att något mycket märkligt tog plats i mitt liv. Ett fönster öppnades plötsligt på vid gavel där dopaminsystemet fick tokspel och körde sitt eget race. En lycka vällde upp ur mitt hjärta som omöjligt kunde förklaras av några yttre omständigheter. Den obetingade lyckan presenterade sig själv och jag försvann. I alla fall tillfälligt. Man skulle kunna tro att det här fick mig att känna mig väldigt speciell. Men så var det inte. I all fall inte initialt. I flera veckor fanns det ingen där som kunde känna sig speciell. Men i samma stund som jag återuppstod och JAG började känna mig speciell stängdes fönstret. Inte med en smäll utan sakta men säkert. 

Sedan lärde jag mig att det jag varit med om inte alls var så speciellt som jag trott. Jag hade råkat ut för ett helt vanligt andligt uppvaknande. Det är ett fenomen som drabbar människor varje dag. Människor i alla åldrar, alla samhällsklasser och alla kulturer. Och det har drabbat människor i alla tider och kommer fortsätta att drabba oss. 

Jag har aldrig skjutit heroin men jag kan absolut relatera till begreppet "Kiss of God" som många heroinmissbrukare pratar om. Det är en nåd som samtidigt är en förbannelse. Jag tänker inte fortsätta jämförelsen då jag som sagt inte har några egna erfarenheter av heroinmissbruk. Men i många år var jag slav under det som kallas för andligt sökande. I samma stund som den här obetingade lyckan började avta blev jag besatt av att förstå vad den var och hur jag kunde få tillbaka den. OCH behålla den. OCH hjälpa andra att hitta den. Jag vände mig till andliga lärare som varit med om samma sak och fick mycket råd och hjälp men ärligt talat vet jag inte om det var till så mycket hjälp. 

Jag fick förklarat för mig, och trodde mig förstå, att problemet var JAG. Problemet var det JAG som ville äga och kontrollera den här lyckan som till sin natur var friheten från detta JAG med dess behov av ägande och kontroll. 
Låter det krångligt? 
Det ÄR krångligt och ju mer jag försökte krångla mig ur det här krånglet desto djupare sjönk jag ned i det träsk som kallas andligt sökande. 

Det finns något väldigt pedagogiskt i uttrycket "Kiss of God". Det är något som drabbar oss. Det är ingenting vi kan göra. Det är en nåd. Inget vi kan uppnå eller sträva efter. Ju mer vi strävar desto längre ifrån Gud kommer vi. Också detta lärde jag mig tidigt att förstå. Men att förstå hjälpte inte. Det här måste levas för det är liv. Ständigt brusande och flödande liv. Det går inte att få grepp om livets vatten. Det rinner mellan våra fingrar och ju hårdare vi griper om det desto mindre blir kvar. 
Den obetingade lyckan är livets flödande, evigt föränderliga mysterium. 
Livets obetvingliga lust att lovprisa och dyrka sig självt och sitt eget mysterium. 

Men hjärnans impuls att förstå är lika obetvinglig som livets flödande mysterium. Snart började jag sträva efter att sluta sträva. Den obetingade lyckan är till sin natur överflödande. Den kommer ur ett överflödsmedvetande. Ett hjärta som inte kan se brist. Strävan kommer ur brist. Lycka kommer ur överflöd. Låter det begripligt? På ett sätt är det begripligt och många som en gång vaknat försöker navigera efter detta. Det gjorde jag också.

Varje gång jag hamnar i ett benådat tillstånd vet jag med varje fiber i min kropp att det inte finns något mer att uppnå. Jag vet att jag kan dö nu. Allt är fullbordat. Dessa ord har jag uttalat otaliga gånger. Jag kan dö nu. Allt är fullbordat. Det är det djupaste vetandet. Det innerligaste och sannaste vetandet.

Dessutom blir det uppenbart att alla andra också kan dö nu. Alla människors liv är fullbordade i varje nu. Vi är inte på väg någonstans. Inte på det sätt vi tror. Allt är fullbordat och ändå fortsätter allting. Det ser ut som att miljarder humanoider springer efter sina morötter och bort från sina piskor. Med andra ord ser det ut som att betingningen spelar ut sig i en evig cirkelrörelse. Runt, runt, runt springer människan. Från vaggan till graven. Det är så löjligt uppenbart att ingenting händer. Absolut ingenting. Allt är redan som det skall vara. Allt är fullbordat. I varje nu.

Vi föds och vi dör. JAGET föds och dör i varje ögonblick. Allt snurrar runt sig självt. Elektronerna snurrar runt sina kärnor och planeterna runt sina stjärnor och Galaxerna runt sina egna axlar.

End of story?
Kind of ...

Vi vaknar och somnar och vaknar igen. Stora och små uppvaknanden och insomningar om varandra.

Och rätt vad det är börjar vi återigen drömma tidsdrömmen där jaget föds på en viss punkt på sin tidslinje. För jaget kan inte finnas utan tiden och tiden kan inte finnas utan jaget.

Här är jag nu och rör mig i den ström av människor som jagar sina morötter och flyr från sina piskor. Du kan inte bara lägga dig ned och dö nu säger de andra till mig. Du har många viktiga uppgifter som måste bli klara först. När allt är klart kan du få vila. Det är en fantastisk dröm. Du måste göra dig förtjänt av vila. Jag nickar och spelar med. Rusar runt runt. Fram och tillbaka mellan husbilen och jobbet och förskolan och skolan och aktiviteter och verkstaden och gymet och affären och tandläkaren.
Jag skulle såklart kunna drömma en helt annan dröm där jag släpar mig runt mellan cellen och matsalen och psykologen och rastgården. Eller mellan arbetsförmedlingen och social-kontoret och läkaren och försäkringskassan. Eller mellan olika styrelsesammanträden och hotell och lyxiga storstadslägenheter och lustjakten och strandvillor.
Det verkar spela roll och jag nickar och säger att jag är tacksam för att jag har ett jobb och att visst vore det skojigt att äga en lustjakt eller två.

Och djupt i mitt hjärta vet jag att det inte spelar någon roll. DET spelar ALLA ROLLER och allt är samma obetvingliga flöde av liv. Jag ler och säger att det är mycket nu. Ganska jobbigt faktiskt. Inga pengar till några lustjakter. Faktiskt inga pengar alls förrän lönen kommer in på fredag. Sedan går jag iväg och sätter mig på en bänk och äter min smörgås och medan jag sitter där brister hjärtat och jag vet att den obetingade lyckans källa i mitt hjärta aldrig kan sina.





tisdag, januari 30, 2018

Att söka tillflykt

När jag för en tid sedan skrev några texter om krig och fred och verklighetens nyfödda orördhet, kunde jag inte ana hur många givande samtal som skulle följa i kommentarsfälten på Facebook. Jag har nu tagit in och begrundat en del av det som avhandlades och vill försöka igen. Kan inte låta bli att försöka formulera något sant och inser att det sanna bara kan vara nytt. Något jag aldrig förut sagt eller läst.
Omöjligt, tänker ni nog. Eller övermodigt. Rent av förmätet.

Må så vara. Men det vakna känns alltid så. Eller hur? Lite som att döpas i det nya. Efteråt kommer man upp för luft och frustar av förvåning. Skakar på sig och allt man kan säga är oj! Eller wow.

Jag vill gå in via en nyckelmening som dök upp i en länk jag tipsades om. Meningen handlar kort och gott om att söka tillflykt. Min intention när jag började skriva om krig och fred var att gå till krigets rötter och nu tror jag mig ha funnit ord som kan peka på dessa rötter. Om jag vore tvungen att begränsa mig till ett enda ord skulle det bli ...
... jag.
Men nu tänker jag använda några fler ord.

Själva akten att vilja komma till en framtid där det råder fred är till sin natur krigisk. Alla krig föds i våra drömmar om en framtid som är annorlunda än vår aktuella upplevelse. Även om det i denna framtid råder fred. Låt mig förtydliga.

Krig är konflikt och så fort sinnet ställer två saker mot varandra skapas konflikt. Sinnet söndrar och härskar. Söndrar och krigar. När jag drömmer om en framtid som är fri från krig uppstår en konflikt mellan det som är nu - det krigiska - och det som skall komma - det fredliga. Det som är nu måste dö för att något nytt skall kunna födas. Där föds våldet i det mänskliga sinnet.

En rimlig invändning mot detta är - jamen det är ju så det är. Vi kan inte finnas utan våra drömmar. Vi måste vara på väg någonstans. Vi måste vilja förändra till det bättre och skapa något vackert. Utan dessa drivkrafter kan vi inte existera.

Ja så är det. Men utforskandet behöver inte ta slut med dessa reflexmässiga invändningar.

Man kommer inte runt egobegreppet då man utforskar detta. Egot är denna rörelse in i en framtid. In i något som inte är. Egot är skärningspunkten mellan det som är och det som skall komma. Låter detta hopplöst abstrakt och krångligt? Det är det inte. Men det krävs en osannolik uthållighet för att titta rakt på verkligheten utan att fly. Utan att söka sin tillflykt i något.
En tillflykt till något som inte är.
Inte nu.
Inte här.
Egot är denna rörelse mot det som inte är, vilket fått många att tala om egot som illusoriskt.
Att titta på verkligheten utan att fly kräver inte bara uthållighet. Det är som en eld.

Egot kan inte existera utan denna längtan efter en tillflykt. Tillflykten kan också finnas i ett minne om ett förlorat paradis. Eller i ett annat medvetandetillstånd som kan uppnås med hjälp av meditation eller droger.

Man kan invända att det är absurt att prata om ett liv utan tid. Låt mig då förtydliga att det handlar om psykologisk tid. Klocktiden kan inte skapa konflikt. Den är fredlig.

Många ägnar sig år att definiera ego-begreppet. Jag vet inte om vi behöver göra det. Antagligen räcker det med att se vår längtan efter en tillflykt utan att fly.
Låt oss se på det som är vår aktuella upplevelse. Den är hel. Den är enkel. Vi lider. Vi känner smärtan i det mänskliga sinnet. Denna smärta är hel. Den är ett faktum. Kriget uppstår när sinnet börjar skapa en tillflykt. Våra vapen är de olika förhållningssätt och strategier som vi tror kan hjälpa oss att fly från smärtan.

Jag säger inte att vi skall acceptera smärtan. Acceptans är bara en av alla de strategier som vi tror skall frälsa oss. Om jag övar acceptans kommer mitt lidande att försvinna. Det är vår förhoppning men det fungerar inte så.

Vi kan se detta. Se rakt på det utan att blinka. Hur vi hela tiden är i krig med vår aktuella upplevelse. Att vi konstant prövar olika strategier för att komma undan det som är.

Jamen vad skall vi då göra?

Frågan tycks ofrånkomlig. Skall vi bara sjunka ned i hopplöshet och bli cyniska? Säga att mänskligheten är fördömd?
Nej, sorry, också det är en strategi.
Orkar vi se det?

Vad händer då om egot exponeras som ingenting annat än en flyktmekanism? När vi ser att egot inte är en flykt från en verklighet till en annan, utan en flykt från verklighet till overklighet. Vad händer då?

Ser vi då att det inte finns någon frälsning för det mänskliga egot? Inte ens frälsning från egot.

Denna envisa fråga om vad som händer då är också en flyktmekanism. En väntan på en belöning.

Ingen vill se detta.
Vi vill alla veta vilken belöning vi kommer få sedan, när vi tänkt, känt och handlat rätt. När vi valt rätt väg, rätt guru, rätt metod, rätt förståelse.

Ingen vill se det. De enda tröstens ord jag kan ge i den här texten är att det heller inte är meningen. Egots främsta uppgift är att överleva. Och att se att det inte finns någon frälsning innebär slutet.
Inte slutet på livet utan slutet på kriget.

Alla säger sig vilja uppleva fred. Men vi glömmer att vi inte kan existera i fred. Det är krigen som ger vår existens mening. I själva verket är det kriget som får oss att existera. Kriget mot terrorn, kriget mot drogerna, prostitutionen, förtrycket, orättvisorna, cancern, miljöförstöringen o.s.v.
Kriget mot meningslösheten. Mot tristessen. Mot det moraliska förfallet.
Men framför allt kriget mot allt det i oss själva som vi inte vill uppleva.
Kriget mot vår egen krigiskhet.

Vi vill var snälla för vi har hört att det lönar sig. Vi vill göra allt det vi tror skall löna sig. Om inte på jorden så i himmelen. Och då måste vi slå ned på allt det i oss själva som är dåligt.
Som vår oförmåga till acceptans. Eller vår oförmåga att göra något utan att i hemlighet vänta oss en belöning. Vi ser till vår fasa att vi inte kan vara ödmjuka utan att i hemlighet vänta oss en belöning. Vi kan inte blunda för att det mest själviska som finns är osjälviskheten.
Men vad kan vi göra annat än kämpa?
Så kampen blir vårt liv och vårt liv blir en kamp.
Kampen för fred.

Jag brukar inte skriva på det här viset. Men idag ville jag göra det. Allt detta gör mig förundrad.
Jag kan inte låta bli att skratta då jag trots allt märker att jag undrar vad som händer då, när allt detta blir sett.

Och jag inser att jag tagit mig vatten över huvudet. Vilket är lite som att döpas.

torsdag, januari 25, 2018

Brandtal

Jag är inte längre så intresserad av individuell frälsning. För ett tag sedan skrev jag om när våldet kommer nära. Kanske är det ännu riktigare att skriva - när våldet flyttar in. Det kan hända att jag IBLAND, som individuell cell i mänskligheten, är fri från våld. Men det är inte så viktigt då jag framför allt ser mig som Människa. Utan att för den skull förneka det unika uttryck som är mitt, eller blunda för det unika uttryck som är ditt. Jag vågar påstå att jag ser mig som ett av många uttryck för människorasen. Som en av dess många celler. Jag vill också prata om människan som EN ras som uppträder med olika hudfärg och geografiskt ursprung.

Det talas mycket om Nazismen i dessa dagar. Hur den lurar i kulisserna, redo att åter ta plats. Jag tror att den oron är befogad. Nazisterna såg på trettiotalet samma sak som vi ser idag. En mänsklighet som drabbats av ett kollektivt vansinne. En sorts sinnessjukdom. Första världskriget var ett tydligt symtom på denna sjukdom. Men nazisternas lösning var åt helvete skulle det visa sig. Det betyder inte att deras otäcka logik mist sin dragningskraft. Människan är sjuk. Det tror jag vi kan enas om. Att det finns en del friska celler här och där hjälper föga då vi alla sitter i samma båt. På samma planet. Då vi i ett större perspektiv är EN KROPP. EN RAS.
Nazisternas styrka är att de har sin diagnos klar. Och sin medicin. Människan är sjuk därför att hennes blod är infekterat. Och när en läkare skall bota en sådan patient behöver hen sätta in en medicin som renar patientens blod. Hen behöver identifiera det sjuka och sedan döda det.

Jag skall hålla det här enkelt. Säga det med enkla, nästan barnsliga ord. Det är inte judarna som är infektionen. Inte heller är det muslimerna. Eller kapitalisterna, romerna, bögarna, de sjuka och handikappade, eller Trump-anhängarna.
Jag tror att det sjuka är individualismen i sin råa, giriga och hänsynslösa form. Det sjuka är en mentalitet som sätter mig själv, min individuella frälsning, mina nära och kära, mitt mående, mina ägodelar och mina åsikter före allt och alla.
Så enkelt och så svårt är det.
Men lösningen är inte det motsatta. Kollektivismen. Lösningen är inte att likt droppen i havet gå upp i EIN VOLK, EIN REICH, EIN FÜHRER. Lösningen är inte en upplösning. Snarare handlar det om att med Ken Wilbers ord transcendera OCH INKLUDERA det individuella. Men låt oss vänta med lösningarna.

Vi behöver lära oss att se att vi i första hand är EN MÄNSKLIG KROPP med många individuella celler som rusar runt på jorden och har ihjäl varandra. Vi är en kropp som systematiskt utrotar den ena djurrasen efter den andra och länsar jordens råvarutillgångar och förstör våra egna livsbetingelser på alla tänkbara sätt.

Jag har skrivit mycket om andlig uppvaknande. Idag vill jag formulera det såhär. Vi behöver vakna upp från den råa individualismen och se att vi är EN MÄNSKLIGHET med otaliga unika celler. Det är en övergång från en medvetandenivå till en annan. Från ett jag till ett vi. Utan att för den skulle förneka det individuella. Trancendera OCH INKLUDERA.

Nazismen berusade människor med sin ideologi därför att den befriade dem från deras individualitet. De fick gå upp i ett folk. DAS VOLK. Nazismen befriade människorna från nationalismens förbannelse genom att skapa ett rike. DAS REICH. Sist och slutligen befriade de människor från alla inbördes stridigheter och konflikter genom att förena dem under en ledare. EIN FÜHRER.
Så såg nazismens frälsning ut. Den kunde formuleras i tre ord. Därmed befriades människan också från alla form av komplexitet och all kamp mellan olika ideologier och perspektiv.
Det var klart. Det var kraftfullt. Det var enkelt.
EIN VOLK, EIN REICH, EIN FÜRHRER.

Men det fungerade inte då och det fungerar fortfarande inte. Fram träder idag många starka ledare som har samma typ av dragningskraft på dina följare som Hitler hade. Erdogan i Turkiet, Putin i Ryssland och Trump i USA för att bara nämna några.

Det har alltid varit och kommer alltid vara frestande för Människan att underkasta sig en stark ledare med en klar, enkel och utstakad väg till Utopia.
Jag har många gånger känt den lockelsen i mitt eget hjärta. Och denna lockelse finns inte bara inom politiken, utan också på det religiösa och andliga planet. Att skilja mellan politik och religion är en ganska senkommen uppfinning i mänsklighetens historia. Faktum är att det än idag finns ledare som förkroppsligar en syntes av politiskt och religiöst ledarskap. Islamiska Statens ledare Abu Bakr al-Baghdadi är ett exempel på en sådan ledare som har haft en enorm dragningskraft på unga människor.

Mitt förra inlägg på den här bloggen hette - Behöver du en Guru? På detta inlägg följde en mycket intressant diskussion som handlade om andligt ledarskap. Ett tema som lyftes fram var det vackra och fruktbara i människans längtan efter underkastelse. Och hennes slutliga kapitulation. Att få slippa sig själv och gå upp i något större i form av en princip som sägs kunna manifesteras i en mänsklig kropp. Typ Påven. Jag kan inte annat än instämma i att det inom oss alla finns en sådan längtan. Mer eller mindre tydlig. Och visst är denna längtan vacker. Och visst är den stark. Den fullständigt golvar oss när vi släpper taget om vår rädsla och känner tillit. Jag vill nu ta fasta på de två orden. Rädsla och tillit.

Jag tror att tillit är det som kan läka människan från det vansinne hon manifesterar på planeten. Men tillit manifesterat som att underkasta sig en stark ledare tror jag inte på. Anledningen är enkel. Vi har prövat det. Visst har vi?
Många, många gånger. Och det har ALDRIG fungerat.

Jag har tillit till människans inneboende intelligens. Inte bara till vårt varma hjärta och våra vackra drömmar om Utopia. Jag har tillit till vår förmåga att nyktert och sakligt sätta oss ned och tänka, analysera och samtala med varandra om hur vi kan gå vidare. Till vår förmåga att lära av våra misstag. Det är dags för något nytt nu. Något annat än följa John eller Erdogan eller al-Baghdadi eller Åkesson eller Påven. Den sistnämnde har vi följt i väldigt många år och det har inte kommit ut så mycket annat än elände av det.

Jag tror att vi måste börja med att se vad som inte fungerat och ha tålamodet att stanna där ett tag. Verkligen ta in det. Självklart blir vi förvirrade då vi tvingas stå ensamma med de stora frågorna som våra ledare burit åt oss. Vi blir förvirrade och modfällda.
Och den största av de stora frågorna är hur vi skall kunna leva i fred med oss själva och varandra. HUR?
Det är fruktansvärt plågsamt att tvingas möta den frågan själv. Att tvingas se kriget i sitt eget inre. Och det är fruktansvärt frestande att i det läget ta sin tillflykt till en stark ledare som kan presentera en lösning. Som kan staka ut vägen till Utopia och skingra den förvirring som hemsöker oss då vi själva måste finna svaret.
Varför kan jag inte leva i fred med mig själv? Varför finns det så mycket konflikter i mig? Varför hamnar jag hela tiden i konflikt med andra?

Vi behöver tillit och vi behöver förstå vad vi djupast sett är rädda för. Följer man svensk samhällsdebatt kan man lätt tro att vår djupaste rädsla är Nazismens återtåg. Men det tror inte jag. Tvärtom tror jag att många längtar efter en stark ledare med en glasklar vision. Vi är snarare rädda för friheten. För att själva tvingas se på kriget i människans sinne. I vårt eget sinne. Vi vill för Guds skulle inte ta ansvar för att läka vårt eget sinne som är människans sinne. Vi flyr friheten därför att den innebär ett ansvar.

Det är lätt att ge upp. Det är förståeligt. Det är ljuvligt. Jag klandrar ingen som ger upp. Jag har varit nära många gånger.

Jag är sällan klar och tydlig i mitt sätt att tänka och uttrycka mig. Jag gillar det komplexa och paradoxala i den mänskliga naturen. Men ibland kan jag inte vara annat än tydlig. Vissa saker går inte att krångla till. Två plus två är fyra. Och starka ledare har aldrig lyckats rädda mänskligheten från sitt eget elände. Inte i längden. De horribla bakslagen kommer som brev på posten. Var enda jävla gång. Det är lika säkert som att en sten ramlar ner på marken hur högt upp vi än lyckats kasta den.
Men det är något märkligt med människans tro på det omöjliga. - Jaja, jag vet att det inte har fungerat tidigare, säger vi när vi blir ifrågasatta. Men den här gången kan det fungera. Det är annorlunda den här gången.
Nej. Sorry. Principen om starka ledares uppgång och fall, om totalitära staters, ideologiers och religioners fall, är lika pålitlig som tyngdkraften.

Det är med ideologier och filosofier som med starka ledare. Vi har prövat det också. Vi har läst heliga skrifter och lärt oss dem framlänges och baklänges. Vi har lärt oss filosofier och kosmologier. Men det har inte hjälpt oss. Vansinnet i den mänskliga naturen lever och frodas.

Många väljer att ge sig hän åt svartsyn istället. Cynismen är ett frestande alternativ till idealismen och ledarkulterna. Eller nihilismen. Låt världen brinna. Den är ändå bara en dröm. Må vara en ond dröm. Men skit samma.
Jag har varit där också. Suget från svartsynen kan vara mäktigt. Men inte heller det har fungerat. Världens cyniker har inte lyckats läka den sinnessjukdom som härjar i Människans sinne.

Jag tror att det finns läkning. Jag litar på det. Och jag litar på vår förmåga att lära av våra tidigare misstag. Men vi behöver tålamod. Vi behöver ödmjukhet. Och vi behöver varandra. Vi behöver lära oss att leva med våra frågor och vår förvirring.





onsdag, januari 24, 2018

Vardagens krigstribunaler

- Du bestämmer inte över mig! säger Elin 6 år som om det gäller - kanske inte liv eller död - men i alla fall mycket. Enorma mängder prestige står på spel här.
Vad är det då storebror Tim, 8 år, vill bestämma?
Jo, såhär ligger det till. Det är tidigt på morgonen. Mörkt och slaskigt ute. Barnen har precis mumsat i sig sina mackor och druckit upp sin Oboy. Nu sitter de i baksätet och Elin har lagt sin hand på sätet bredvid sig. Inte så att det på något sätt kan störa Tim. Den bara ligger där och ser liten och söt ut och DET kära läsare är ett problem... Hur kan det MÖJLIGEN vara det? Jo, såhär ligger det till:
Elin får, enligt storebror Tim, inte lägga sin hand på sätet därför att Tim inte får göra det för Elin, för att Elin inte får fälla ned mittarmstödet för Tim, för att det då blir svårt för Tim att lossa säkerhetsbältet, för att det då....

Hur började det här lilla kriget?
Jag har grubblat jättemycket på den frågan och nu vet jag. Inte för att jag frågade barnen. Det var Tim säger Elin och det var Elin säger Tim.
Varför har jag engagerat mig så djupt i det här? Jag tror det är för att krigets väsen framstår i så skarp kontrast mot deras mjuka barnansikten. Mot deras släta pannor och öppna blickar. När jag hör den bottenlösa förtvivlan i deras gråt då kriget eskalerat, kan jag inte låta bli att engagera mig. Jag gör så ibland. Låter det eskalera. Det är säkert fel enligt många barnpsykologer men ibland måste jag få ta in det som händer utan att vara där och styra upp. Och då ser jag hur totalt hjälplösa barnen är inför krigets krafter. De har inte en chans att besinna sig eller backa.

Men ärligt talat! Vem har det? Är vi inte alla chanslösa? 
Vi behöver inte svara. Bara sitta med frågan. Brinna i den.
Blir vi besinnande och fredliga då vi växer upp och blir vuxna?
Jag vet. Det är en fruktansvärt obehaglig fråga. Låt oss prata om något roligt.... Vart ska ni åka på sportlovet i år förresten? ... Nej, fokus nu! Själva tycker vi vuxna att det vi bråkar om är viktigt men skulle de vuxnas krigsscener bevittnas av ett lite mognare UFO från en annan planet skulle våra vuxna krig te sig ugnefär lika obegripliga som barnens bråk om petitesser.

Men det är lättare sagt än gjort att predika fredens evangelium. Fredspredikanternas ord druknar lätt i den kör som predikar ett annat evangelium. Vi måste lära oss att säga nej! Det är superviktigt! Och de andra måste lära sig att respektera oss! Lika superviktigt. Jag kan inte låta bli att tänka på mitt förra inlägg som handlade om andliga ledare. I sådana sammanhang är det superviktigt att inte låta sig manipuleras. Om man inte lärt sig att värna sin integritet så blir man uppäten. För så ser livet ut. Äta eller ätas. Det är väl jättebra att Elin lär sig att ingen får bestämmer över henne. Tänk vad bra om hon i framtiden kan stå rakryggad och säga till den manipulativa sektledaren - Du bestämmer inte över mig!
Eller?

Låt oss stanna här en stund. Detta är en fin plats att begrunda krigets rötter i den mänskliga naturen. Och låt oss inte vara för snabba med att söka svar. För svar har vi redan fått så många att vi kan gödsla med dem. Eller ägna resten av livet åt att sortera dem. Men vad hjälper det när krigets svarta blommor slår ut i våra egna hjärtan. För hur lätt är det inte för mig som vuxen att stanna bilen och ryta till barnen att NU JÄVLAR, nu är jag trött på det här meningslösa tjafsandet. FATTAR NI DET?! Nu håller ni käften! Inte ett pip till! I bilen är det JAG som bestämmer! Jag VÄGRAR lyssna på den här skiten varenda JÄVLA morgon!

Jo, jag har gjort det! Vrålat precis exakt de orden. Och det fungerar varje gång. Det blir tyst. Och lugnet vara i några dagar....

Åter till mitt förra inlägg. Det om andliga lärare. Och här ligger det så fruktansvärt nära till hands att ta till en andlig klyscha. Eller är det faktiskt en djup, djup visdom? Det sägs att vi alla är varandras Gurus. Tim och Elin är mina Gurus. Jag känner in i det. Är det sant? Ja det är det ta mig fan!
Med fast hand tvingar barnen mig att se kriget i mitt eget hjärta. Och de tar ifrån mig alla de svar jag trodde att jag samlat på mig genom åren av andlig skolning. Och psykologisk skolning. Tro inte att jag är obekant med metoder som lågaffektivt bemötande. Tro inte att jag aldrig hört talas om Non Violent Communication. Tro inte att jag är nybörjare då det gäller barnuppfostran. Men mina Gurus klär av mig naken. Tar ifrån mig alla mina teorier och metoder. De knuffar mig över kanten och jag faller handlöst rakt ned i krigets svarta hjärta.

Sedan håller jag om dem och tröstar dem och lovar att aldrig mer skrika på dem. Och jag lovar er kära läsare att jag aldrig mer ska tänka att Tims och Elins lilla krig är tråkigt och meningslöst. Deras krig är inte litet och futtigt. Deras krig är DET STORA mänskliga kriget som pågått i tusentals år.

Jag ska erkänna en sak nu. För några år sedan predikade jag mycket om en känsla jag hade. En känsla som handlade om att säga JA till att vara människa med allt vad det innebär. Jag hade fel. Jag har ändrat mig. Jag trodde att mitt JA var helt. Att det var ett fredligt JA. Jag trodde att jag slöt fred med både kriget och freden. Jag pratade om dualitetens poler. Att det inte kan finnas fred utan krig. Att människovarandet är enhetens lek med separation och dualiteterna.
Men tack vare Tim och Elin ser jag nu att krig inte är en lek som skall omfamnas. Det låter jättekonstigt. Jag vet. Räcker det inte med att se krigsdokumentärer för att förstå hur vansinnigt kriget är? Inte för mig. Barnen har visat mig något som ingen krigsdokumentär kunnat visa.

Jag ser nu att jag försökte klä vansinnet i finkläder. Att mitt JA i själva verket dröp av cynism. Men det kändes inte så då. Då kände jag mig vis. Jag skrev att allt är som det skall vara. ALLTID. Varje snöflinga faller på rätt plats och varje kula träffar rätt (Det skrev jag inte) Varje hårt ord träffar där det ska. Rakt i hjärtat och varje hjärta blir därmed precis så hårt som det måste bli för att inte gå sönder i det krig som kallas livet. (Så skrev jag heller inte) Men det gör jag nu och det får mig att inse att jag hade fel. Det får mig att känna det kall som jag delar med Cecilia. Att sprida ett fredsbudskap. Hur detta budskap kommer utvecklas och formuleras vet vi inte. Men vi tror att detta kan vara en bra början. Att börja med att vara ärlig. Börja med att inte fly från kriget i det egna hjärtat. I den egna vardagen.

Äh, var inte så jävla melodramatisk viskar en röst i mitt huvud. Det där kallas barnuppfostran. Det är tufft Björn. Men man gör sitt bästa. Alla gör sitt bästa. Du också. Lycka till!

NEJ. Så är det inte. Det är MYCKET större än så. De stunder jag delar med Tim och Elin i bilen på väg till skolan är ödesmättade. Avgörande. Storslagna. Var skall fridens vita liljor slå rot om inte mitt i vardagen en mörk och kall januarimorgon?

söndag, januari 21, 2018

Behöver du en Guru?

Har det någon gång slagit dig att ingen har varit här  förut? Alltså, på riktigt! Visst, människor har rört sig i samma lokaler som vi och gått på samma gator. Men ingen har varit just här. Där du och jag är nu.

För snart ett år sedan skrev jag och Cecilia ett inlägg som handlade om andliga auktoriteter. Rubriken löd "När du måste jobba som Guru" och vi ville med texten bjuda upp till ett samtal om vad det innebär att vara en andlig auktoritet. Responsen blev större än vi väntat oss och många delade med sig av sina tankar. En hel del vatten har sedan dess runnit under broarna och jag vill gärna orda lite om hur jag idag ser på ämnet andlig auktoritet.

De flesta andliga traditioner bygger på idén om att det finns en väg till Sanningen/ Gud/ Frälsningen, som ser ungefär likadan ut för alla människor. Ibland säger man att alla behöver vandra sin egen unika väg till Sanningen men att målet är ett och detsamma. En andlig variant på "alla vägar leder till Rom". Det unika handlar då mest om detaljer som i det stora hela är av underordnad betydelse. Det påminner om teorier om psykologisk utveckling. Som att alla tonåringar måste frigöra sig från sina föräldrar. Detta anses vara sant för alla, även om detaljerna är unika för var och en. På samma sätt ser man inom många andliga traditioner på vägen till Sanningen.

Ingen behöver tala om för oss att vi som tonåringar behöver frigöra oss från våra föräldrar. Det är ett tvingande behov som det är lönlöst att kämpa emot. Visst kan det gå snett men det beror då ofta på att hela familjen är dysfunktionell och då kan det vara till hjälp att prata med någon utomstående. Gärna en äldre person som själv har gått igenom den här livsfasen.
Och det är nu ...
... som det blir intressant!
Här gäller det att vara vaken och inte ta för givet att Sanningen (Gud, Frälsningen) är detsamma som en fas i vår psykologiska mognad.

Vad är det som ger en andlig ledare kredibilitet? Det blir ärligare och tydligare om jag går till mig själv. Som exempel kan jag välja Adyashanti, en andlig lärare från USA som jag känner stort förtroende för. Vad får mig att vilja lyssna på honom?
Djupast sett tror jag det handlar om en känsla av trygghet. Han övertygar mig (nästan) om att han har varit där jag är nu. Han säger ofta saker som att "many people throughout the years have come to me with this question... ". Oavsett vad frågan gäller tycks han ha fått den många gånger. Framför allt får han åhörarna att lita på att han själv varit där de är nu, och att han själv lyckats komma vidare. Han säger ofta "It's very common among spiritual seekers to get stuck at this particular phase ..."
Detta får oss att andas ut. Vi kan då vila i att vi är andliga sökare i gott sällskap och att vi dessutom är omhändertagna av en lärare som känner till alla grynnor och skär. En ledare som kan lotsa oss förbi alla faror.

Ovanstående är för mig själva grundstrukturen i de flesta andliga grupper. Och det är en struktur som länge lockade mig med en känsla av trygghet. Som en stor och bred flod av andliga sökare som flutit fram i all evinnerlighet, alla på väg hem till det stora havet av evig lycka. Allt jag behövde göra var att sjunka ned i denna flod och låta min tillit till läraren och traditionen leda mig hem.

Innan jag går vidare vill jag säga att min kärlek till Adyashanti handlar om att han också tillför något annat. En oro. Ett tvivel. Ett välsignat tvivel. Han har många gånger fått mig att se med klara ögon på det som pågår. Här sitter vi alla som en stor fårflock och förväntar oss att han, den gode herden, skall leda oss hem. Han har väckt mig genom att säga saker som väckt mitt tvivel. En annan av mina lärare, Nukunu från Danmark, sade ibland att "Doubt is the greatest master". Det rimmar väl med ett talesätt från Zen-traditionen "If you meet the Buddha on the road, kill him". Drastiska ord som inte kan förstås bokstavligt.

För mig har tvivlet bland annat handlat om i fall jag verkligen är ett får som behöver en herde. Man skulle kunna tro att målet för alla andliga grupper vore att få medlemmarna att vakna upp ur villfarelsen att de är får som behöver följa sin herde. Idag tvivlar jag starkt på det. Men då det gäller de ovan nämnda lärarna, Adyashanti och Nukunu vågar jag påstå att det absolut är målet. När människor söker upp dem tror de att de är får som behöver vallas. Jag respekterar dessa lärare därför att de, i likhet med många andra bra lärare, är ganska tydliga med att de inte är herdar och inte ser sina elever som får. En av Nukunus lärare, Papaji, brukade säga "No teaching, no teacher, no student". Sådana ord väcker min respekt.

Jag kanske bör skjuta in är att synen på Sanningen/ Gud/ Frälsningen såklart varierar extremt mycket mellan olika andliga grupper. För att den här texten skall bli begriplig vill jag lägga in något jag skrev på min facebook-wall för några dagar sedan:

"Verkligheten är alltid ny.
Som nyfallen snö.
Jag skulle vilja säga att det är den högsta insikten men kan inte. Alla insikter, också denna, är resultatet av hjärnans processande av det som varit. Insikter är alltid gamla och har ingen plats i den nyfödda verklighetens gnistrande glans."

I det nya finns inga idéer om en högre verklighet bortom allt det här som jag skall återvända till. I det nya finns inte heller någon idé om vem/vad jag är eller vart jag är på väg. I det nya finns inga gränser och inga delar mellan vilka det kan uppstå konflikter eller krig, utom eller inom mig. I det nya finns inte ens ett utom eller ett inom som två åtskilda delar.

Som rubrik till den här texten valde jag först frågan "Vad betyder - Kill the Buddha?"
När jag nästa gång träffar Adyashanti kommer det inte vara ett möte mellan ett får och hans herde. Och då jag inte längre ser mig som ett får behöver Adyashanti inte vara min herde. Den Buddha som skall dödas symboliserar, tror jag, rollen som den herde som skall leda alla fåren. Den Buddha som skall dödas är en psykologisk struktur. En tankefigur. Det är allt. Eller intet. För i verkligheten finns ingenting av detta. Dessa strukturer och figurer, Buddhor och lärljungar, Herdar och Får, är inte levande. De är minnen av något som inte längre finns här. Annat än som minnen.

Det blir nu tydligt att jag inte är intresserad av att prata om minnen. I alla fall inte då det handlar om Verkligheten/ Sanningen/ Gud/ Frälsningen. Framför allt är jag inte intresserad av att leka herde eller får.

Jag skall nu försöka närma mig knäckfrågan i den här texten. Den om ifall Adyashanti eller Nukunu eller någon annan andlig ledare redan har varit där jag är nu.
Svaret är nej. De har aldrig varit där jag är nu. Inte heller har de varit där du är nu. Verkligheten är lika ny för dem som den är för dig och mig. De är själva lika nya. Fräscha. Daggfriska.
Vi möter inte verkligheten.
Vi är verkligheten.

lördag, januari 20, 2018

Personlig identitet

Personlig identitet kan vara ett spännande ämne. Tänker att det till och med skulle kunna bli ett frivilligt eller obligatoriskt ämne i skolan. Speciellt i en tid som är starkt influerad av det som kallas identitetspolitik. Ordet identitet kommer från latinets identitas som betyder samma eller densamma. Jag kan identifiera dig för att du ser ut och beter dig på samma sätt som du gjorde igår. Du är inte ny för mig utan känd. Jag kan inte känna dig om du inte är samma som du var igår. När du får frågan vem du är måste du gå till ditt minne för kunna svara. Du måste komma ihåg och identifiera dig med generella begrepp som ras, klass, religion, kön, könsidentitet, etnicitet, nation, sexuell läggning, funktionsvariation, ålder och kultur. Men också mer personliga saker som namn, utseende, familj och vänner.

Utan något av ovanstående kan du inte svara på frågan vem du är. Det blir alltså tydligt att alla frågor om din personliga identitet står och faller med ditt minne. Dessutom måste du vara klar över var du befinner dig i tid och rum. 

Jag började med att säga att det här KAN bli ett spännande ämne. Men då måste vi ställa lite annorlunda frågor. Och förenkla lite. I alla fall i början. För det första. Varför tröttnar människor på varandra? Tänker speciellt på intima relationer. Klart som fan att man måste byta partner med jämna mellanrum när personen man lever med är samma dag ut och dag in. Om han eller hon nu verkligen är det. Det är nästa fråga. Är vi verkligen samma personer från dag till dag?

Nej, nu måste jag snabba på det här och gå till kärnfrågan känner jag. Annars blir det segt. Hoppas du kan hänga med! Som jag skrev så hänger hela identitetsfrågan på vårt eget och andras minne. Du är beroende av ditt minne för att kunna identifiera människor du känner. Men du är också beroende av andras minne för att kunna identifiera dig själv. Tänk dig och du från och med nu aldrig mer skulle träffa någon som känner igen dig. Att du skulle bli tvungen att presentera dig själv varje gång du träffar dina nära och kära. Att hela högen skulle drabbas av svår amnesi. Ganska snart skulle din identitet börja kännas lite svajig. Minst sagt.

Kanske skulle du börja umgås med djur och fåglar istället. Du skulle kunna trösta dig med att din hund i alla fall känner igen dig. Hunden skulle då bli oerhört viktig för din känsla av att vara någon. Men tänk om inte heller hunden skulle känna igen dig. Varje gång du kommer hem så skulle din minnessvaga hund morra fientligt och undra vem fan du är. 
- Men det är ju jag! skulle du förtvivlat utbrista. "Känner du inte igen mig?!" Kan du föreställa dig den tilltagande paniken?
Förmodligen skulle du börja umgås med din egen spegelbild. Men tänk om ... ja, nu kommer det riktigt hemska. Tänk om du inte skulle känna igen den du ser i spegeln? 

Nu kommer jag till kärnfrågan. Nu när det är tydligt att känslan av identitet är beroende av minnet. Ditt eget och andras. Men vad betyder det egentligen? 
Det betyder att allt som har att göra med identitet tillhör det förflutna. Det är historia och finns inte längre. För att tala klartext. Det finns inte något som heter identitet. Visst, det fanns. Men det är historia nu. Så varför klamrar vi oss fast vid det förflutna? Det som redan flutit förbi. Det som inte längre finns. 
Är inte det konstigt när man ser på det med friska ögon. 

Jamen det är ju så det fungerar, kan man invända och därmed avfärda hela denna extremt fascinerande insikt. Det är faktiskt vad vi gör hela tiden. Avfärdar den enda riktigt intressanta frågan då det gäller identitet. Därför hyser jag inga större förhoppningar om att den här texten skall bli viral. Det här är nämligen för konstigt. För oroande. Och det är alldeles för enkelt och lugnande att avfärda hela frågeställningen med att "det är så det fungerar". Och lägga till att det dessutom fungerar riktigt bra. Och så kan man undra vad det är för kufar som klurar på sådana här saker. Vore det inte bättre att bara spela med? 

För det första har ingen hittills lyckats övertyga mig om att det fungerar riktigt bra. För det andra är jag cool med att kallas för kuf. För det tredje tråkar det ut mig att spela med i något som för mig helt uppenbart är ett spel då det är uppenbart att livet, det riktiga livet, är något helt annat. Det verkliga, härvarande, nuvarande livet som får mitt hjärta att svämma över av förundran. Livet som får mig att bli stum av beundran och häpnad. 

Livet är inte identitet. Livet är här och gnistrar av liv oavsett om jag minns det som hände igår eller inte. Jag behöver inte någon identitet för att leva. Det är säkert ett statement som kan provocera. Men så här är det. Identiteten sköter sig själv. Hjärnan tar hand om allt det där och det är ingenting jag behöver bekymra mig om. Men när jag ser mig omkring i världen så ser jag en fruktansvärd massa bekymrade människor med djupa rynkor i pannan och jag hör vad alla dessa bekymmer sist och slutligen kretsar kring...
Jo, du gissade rätt.
Kring vår identitet. 


fredag, januari 19, 2018

När våldet kommer nära

Nu hetsar alla upp sig över det ökande våldet i samhället. Men inte jag. Jag suckar lite men ler sedan och sluter ögonen. Allt är som det skall vara viskar en röst inom mig och den eviga stillheten sjunger i mitt hjärta. Politiker och media försöker piska upp stämningen men jag låter mig inte luras. It's all sound and fury, signifying nothing, för att citera Shakespear.

Så skulle jag kunna skriva och jag vet att jag kan verka övertygande. Kanske skulle jag lyckas övertyga någon också idag. Men låt mig prova en helt annan ingång. Om några timmar skall jag vara på jobbet, och av de pengar jag då tjänar, kommer en viss procent gå till kriget mot det väpnade våldet i samhället. Det är så skattesystemet fungerar. Därför kan man säga att jag är med och finansierar det krig som nu trappas upp i Sverige. Att kalla kampen mot det väpnade våldet bland kriminella för ett krig kan verka överdrivet, då man betänker hur det är att leva i länder som t.ex. Syrien, som med all rätt kan kallas krigsdrabbade. 

I alla fall stödjer jag det våldsmonopol som råder i Sverige där endast polis och militär har rätt att bära vapen i syfte att värna lag och ordning och trygga medborgarnas säkerhet. Att jag stödjer ett våldsmonopol låter inte så klädsamt men det är vad jag faktiskt gör. Stödjer och finansierar det. I alla fall indirekt genom ett tyst medgivande. Alltså är jag med i kriget mot de grupper som nu vill utmana detta våldsmonopol. Jag vet, det låter konstigt men det är sant. 

Ibland vill jag ärligt talat bara flytta härifrån. Jag och Cecilia pratar ibland om Bali som ett lockande alternativ till Sverige. Eller så skulle vi kunna flytta långt ut på landsbygden och bosätta oss i en stuga vid en liten sjö mitt i någon stor och magisk skog. Det lockar. Att läsa om nya skjutningar, sprängningar, rån och knivdåd känns allt annat än lockande. Men igår läste jag en text av J. Krishnamurti där han sade att världen är jag och jag är världen. Han förtydligade att allt det våld som finns ute i världen är mitt våld. Världens problem är mina problem och vice versa. Mina problem är världens problem. Men också min inre frid. Den är inte min. Friden är inget jag kan äga. Den tillhör mänskligheten precis som våldet. 
Krishnamurti vill i sin text inte sälja in det här som en idé, utan vill hjälpa oss att själva komma fram till det han pratar om som en intensiv upplevelse ända in i märgen. Hans ord fick mig att stanna upp. Jag är värden och världen är jag. 

Jag skulle så gärna vilja säga att det eskalerande våldet i samhället är något som de andra, de inblandade, får reda upp. Jag är inte inblandad. Jag äger inga vapen. Jag tror inte att någon är ute efter att hämnas på mig och jag kan inte komma på någon som jag vill döda. Bra! Skönt! Då slipper jag bekymra mig om det och kan ägna mig åt meditation och umgänge med mina nära och kära. 
Och det var just det med de nära och kära. I måndags blev en nioårig pojke som går i samma klass som min bonusson Tim, rånad av maskerade män med kniv precis utanför den skola i Nacka där jag ofta hämtar och lämnar Tim. 
Tydligen behövde våldet komma så nära för att jag skulle skriva en text om det. 

Nu förstår jag att nästa offer kan bli jag själv eller någon som står mig nära. Jag förstod det tidigare också men det kändes inte. Nu känns det in i märgen och nu känner jag vad Krishnamurti pratar om. Galenskapen som pågår därute i världen, krigen som rasar i länder långt härifrån. Ingenting av det är deras problem. Det är mina problem. 
Jag skulle vilja säga våra problem. Så att vi kan dela på ansvaret. Skulle vara skönt för då kan jag vara ledig idag. Och så blir ju min del så himla liten. Knappt så att det känns. Eller hur? Bra idé att kalla det våra problem men sanningen är att det enda våld jag på riktigt vet något om, är det våld som uppstår och försvinner i mig. 

Inspirerad av Krishnamurti vill jag gå lite djupare och undersöka våldets rötter. Det hela börjar med att intellektet delar upp verkligheten. Som att dra en gräns på kartan och skapa två länder. Det är den första krigshandlingen. 
Jag vill inte diskutera nationalstaternas vara eller icke-vara. Jag ser bara hur alla krig börjar. Vi köper hem ett halv kilo godis. Sedan skall Tim och Elin dela upp det i mitt och ditt godis. I den uppdelningen läggs grunden till de bråk som sedan följer. Allt medan jag är upptagen med att dela upp verkligheten i mig och min inre frid versus samhället därute där media piskar upp en hatstämning bland medborgarna genom att fokusera på våldet. Mitt inre versus mitt yttre. Krishnamurti säger att den uppdelningen är roten till allt våld. 

Jag tänker att jag skall avinstallera alla nyhetsappar på telefonen. För det känns som att gränsen går just där mellan mig och världen. Gränsen är skärmen på min mobil. Upp ur skärmen kommer bilder på polisbilar och blåvit avspärrningstejp. Dödsoffren ropar till mig genom skärmen. Det här hade inte behövt hända! Världen är galen. Gör något! 
Jag vill gärna göra något och detta något brukar bli att stänga ner eländet. Koka lite kaffe, sätta på skön elektronisk musik och ta upp och gulla med hunden. För jag vill må bra. Jag skiter i vad de där idioterna sysslar med. Det kanske är bra att dom skjuter ihjäl varandra så slipper vi göra det. Skicka ut mer vapen till förorterna vet jag och låt dem ta hand om utrensningen själva. Så säger en läskig röst i mitt huvud och plötsligt hör jag hur våldsam den rösten är. Rensa ut avskummet. Tankarna som poppar upp i min hjärna är inte snälla. Tankarna som poppar upp i mitt huvud är våldet alla pratar om. Våldet uppstår i mig. Det uppstår när jag börjar dela upp verkligheten. I mig och dom.

Är det då fel att värna om sin egen psykiska hälsa genom att ibland stänga av nyhetsflödet? 
Självklart inte! Det finns en pervers tendens i det sätt på vilket jag och många med mig kan konsumera nyheter. Det kan bli ett sorts frosseri som kan liknas vid mental sadomasochism. Som om man ropade till media - bind mig och piska mig med hemska händelser! Att vara vaken på den tendensen tror jag är viktigt. Men jag tror också att vi kan gå till roten med våldet och få det att upphöra. I det känner jag mig både naiv, sårbar och djupt övertygad. Jag börjar se hur våldet uppstår i mig själv. Och det är detta seende som är frälsningen. Inte för mig utan från mig (som en separat individ). Det kan låta kryptiskt men det här är vad jag ser:

Känslan av att vara ett separat jag förstärks var gång jag drar en gräns mellan mig och något annat. Jag definierar mig genom att säga vad jag inte är. Det är härligt att slå fast att jag inte är en empatistörd våldsverkare. Då vet jag vad jag inte är. Då har jag delat upp verkligheten på ett sätt som får mig att framstå i bättre dager. . Men roten till allt våld är just detta uppdelande. Alla dessa gränsdragningar. Alla dessa in- och utdefinitioner. 
Jag gissar att medlemmarna i de kriminella gängen saknar känslan av att höra till det här samhället. De ser sig inte som en del av samhället. Och här vill jag stanna upp. Verkligen stanna upp och begrunda. 
För den här känslan av att inte vara en del av samhället delar jag ibland med de kriminella. Jag vill ju fly härifrån. Flytta till Bali eller ut i ödemarken. Det är sekundärt om vi vill fly eller fäkta. Visst ser det snyggare ut om vi bara flyr. Då undviker vi blodspillan. Men roten är den samma. En känsla av att inte höra till. Den här gränsen mellan mig och samhället. De kriminella tycker också att samhället är ruttet. De har inte släppts in i finrummen. De får inte äta lunch med kungen. Om de fick en sådan inbjudan skulle de troligen inte springa runt och råna nioåringar. 

Nej, nu måste jag runda av den här texten. Det vore frestande att komma med ett tramsigt förslag. Som att lösningen kan vara att kungen bjuder de kriminella på lunch i slottet. Men jag skall ta mod till mig och avhålla mig från trams. Om Tim och inte hans klasskamrat hade blivit rånad utanför skolan, hade jag inte varit på humör att tramsa. Jag har faktiskt ett annat förslag. Ett mer praktiskt förslag. Jag skulle vilja att Sverige satsar en stor summa skattepengar på övervakningskameror. Väl medveten om att det är kontroversiellt. Men jag vill diskutera det också. Utan att fastna i det praktiska. För djupast sett tror jag att våldet kan upphöra när var och en av oss slutar dela upp verkligheten i jag versus världen. Vi versus dom. 
Krishnamurtis ord är aktuellare än någonsin. Jag är världen och världen är jag. 





UA-3343870-1