söndag, januari 21, 2018

Behöver du en Guru?

Har det någon gång slagit dig att ingen har varit här  förut? Alltså, på riktigt! Visst, människor har rört sig i samma lokaler som vi och gått på samma gator. Men ingen har varit just här. Där du och jag är nu.

För snart ett år sedan skrev jag och Cecilia ett inlägg som handlade om andliga auktoriteter. Rubriken löd "När du måste jobba som Guru" och vi ville med texten bjuda upp till ett samtal om vad det innebär att vara en andlig auktoritet. Responsen blev större än vi väntat oss och många delade med sig av sina tankar. En hel del vatten har sedan dess runnit under broarna och jag vill gärna orda lite om hur jag idag ser på ämnet andlig auktoritet.

De flesta andliga traditioner bygger på idén om att det finns en väg till Sanningen/ Gud/ Frälsningen, som ser ungefär likadan ut för alla människor. Ibland säger man att alla behöver vandra sin egen unika väg till Sanningen men att målet är ett och detsamma. En andlig variant på "alla vägar leder till Rom". Det unika handlar då mest om detaljer som i det stora hela är av underordnad betydelse. Det påminner om teorier om psykologisk utveckling. Som att alla tonåringar måste frigöra sig från sina föräldrar. Detta anses vara sant för alla, även om detaljerna är unika för var och en. På samma sätt ser man inom många andliga traditioner på vägen till Sanningen.

Ingen behöver tala om för oss att vi som tonåringar behöver frigöra oss från våra föräldrar. Det är ett tvingande behov som det är lönlöst att kämpa emot. Visst kan det gå snett men det beror då ofta på att hela familjen är dysfunktionell och då kan det vara till hjälp att prata med någon utomstående. Gärna en äldre person som själv har gått igenom den här livsfasen.
Och det är nu ...
... som det blir intressant!
Här gäller det att vara vaken och inte ta för givet att Sanningen (Gud, Frälsningen) är detsamma som en fas i vår psykologiska mognad.

Vad är det som ger en andlig ledare kredibilitet? Det blir ärligare och tydligare om jag går till mig själv. Som exempel kan jag välja Adyashanti, en andlig lärare från USA som jag känner stort förtroende för. Vad får mig att vilja lyssna på honom?
Djupast sett tror jag det handlar om en känsla av trygghet. Han övertygar mig (nästan) om att han har varit där jag är nu. Han säger ofta saker som att "many people throughout the years have come to me with this question... ". Oavsett vad frågan gäller tycks han ha fått den många gånger. Framför allt får han åhörarna att lita på att han själv varit där de är nu, och att han själv lyckats komma vidare. Han säger ofta "It's very common among spiritual seekers to get stuck at this particular phase ..."
Detta får oss att andas ut. Vi kan då vila i att vi är andliga sökare i gott sällskap och att vi dessutom är omhändertagna av en lärare som känner till alla grynnor och skär. En ledare som kan lotsa oss förbi alla faror.

Ovanstående är för mig själva grundstrukturen i de flesta andliga grupper. Och det är en struktur som länge lockade mig med en känsla av trygghet. Som en stor och bred flod av andliga sökare som flutit fram i all evinnerlighet, alla på väg hem till det stora havet av evig lycka. Allt jag behövde göra var att sjunka ned i denna flod och låta min tillit till läraren och traditionen leda mig hem.

Innan jag går vidare vill jag säga att min kärlek till Adyashanti handlar om att han också tillför något annat. En oro. Ett tvivel. Ett välsignat tvivel. Han har många gånger fått mig att se med klara ögon på det som pågår. Här sitter vi alla som en stor fårflock och förväntar oss att han, den gode herden, skall leda oss hem. Han har väckt mig genom att säga saker som väckt mitt tvivel. En annan av mina lärare, Nukunu från Danmark, sade ibland att "Doubt is the greatest master". Det rimmar väl med ett talesätt från Zen-traditionen "If you meet the Buddha on the road, kill him". Drastiska ord som inte kan förstås bokstavligt.

För mig har tvivlet bland annat handlat om i fall jag verkligen är ett får som behöver en herde. Man skulle kunna tro att målet för alla andliga grupper vore att få medlemmarna att vakna upp ur villfarelsen att de är får som behöver följa sin herde. Idag tvivlar jag starkt på det. Men då det gäller de ovan nämnda lärarna, Adyashanti och Nukunu vågar jag påstå att det absolut är målet. När människor söker upp dem tror de att de är får som behöver vallas. Jag respekterar dessa lärare därför att de, i likhet med många andra bra lärare, är ganska tydliga med att de inte är herdar och inte ser sina elever som får. En av Nukunus lärare, Papaji, brukade säga "No teaching, no teacher, no student". Sådana ord väcker min respekt.

Jag kanske bör skjuta in är att synen på Sanningen/ Gud/ Frälsningen såklart varierar extremt mycket mellan olika andliga grupper. För att den här texten skall bli begriplig vill jag lägga in något jag skrev på min facebook-wall för några dagar sedan:

"Verkligheten är alltid ny.
Som nyfallen snö.
Jag skulle vilja säga att det är den högsta insikten men kan inte. Alla insikter, också denna, är resultatet av hjärnans processande av det som varit. Insikter är alltid gamla och har ingen plats i den nyfödda verklighetens gnistrande glans."

I det nya finns inga idéer om en högre verklighet bortom allt det här som jag skall återvända till. I det nya finns inte heller någon idé om vem/vad jag är eller vart jag är på väg. I det nya finns inga gränser och inga delar mellan vilka det kan uppstå konflikter eller krig, utom eller inom mig. I det nya finns inte ens ett utom eller ett inom som två åtskilda delar.

Som rubrik till den här texten valde jag först frågan "Vad betyder - Kill the Buddha?"
När jag nästa gång träffar Adyashanti kommer det inte vara ett möte mellan ett får och hans herde. Och då jag inte längre ser mig som ett får behöver Adyashanti inte vara min herde. Den Buddha som skall dödas symboliserar, tror jag, rollen som den herde som skall leda alla fåren. Den Buddha som skall dödas är en psykologisk struktur. En tankefigur. Det är allt. Eller intet. För i verkligheten finns ingenting av detta. Dessa strukturer och figurer, Buddhor och lärljungar, Herdar och Får, är inte levande. De är minnen av något som inte längre finns här. Annat än som minnen.

Det blir nu tydligt att jag inte är intresserad av att prata om minnen. I alla fall inte då det handlar om Verkligheten/ Sanningen/ Gud/ Frälsningen. Framför allt är jag inte intresserad av att leka herde eller får.

Jag skall nu försöka närma mig knäckfrågan i den här texten. Den om ifall Adyashanti eller Nukunu eller någon annan andlig ledare redan har varit där jag är nu.
Svaret är nej. De har aldrig varit där jag är nu. Inte heller har de varit där du är nu. Verkligheten är lika ny för dem som den är för dig och mig. De är själva lika nya. Fräscha. Daggfriska.
Vi möter inte verkligheten.
Vi är verkligheten.

lördag, januari 20, 2018

Personlig identitet

Personlig identitet kan vara ett spännande ämne. Tänker att det till och med skulle kunna bli ett frivilligt eller obligatoriskt ämne i skolan. Speciellt i en tid som är starkt influerad av det som kallas identitetspolitik. Ordet identitet kommer från latinets identitas som betyder samma eller densamma. Jag kan identifiera dig för att du ser ut och beter dig på samma sätt som du gjorde igår. Du är inte ny för mig utan känd. Jag kan inte känna dig om du inte är samma som du var igår. När du får frågan vem du är måste du gå till ditt minne för kunna svara. Du måste komma ihåg och identifiera dig med generella begrepp som ras, klass, religion, kön, könsidentitet, etnicitet, nation, sexuell läggning, funktionsvariation, ålder och kultur. Men också mer personliga saker som namn, utseende, familj och vänner.

Utan något av ovanstående kan du inte svara på frågan vem du är. Det blir alltså tydligt att alla frågor om din personliga identitet står och faller med ditt minne. Dessutom måste du vara klar över var du befinner dig i tid och rum. 

Jag började med att säga att det här KAN bli ett spännande ämne. Men då måste vi ställa lite annorlunda frågor. Och förenkla lite. I alla fall i början. För det första. Varför tröttnar människor på varandra? Tänker speciellt på intima relationer. Klart som fan att man måste byta partner med jämna mellanrum när personen man lever med är samma dag ut och dag in. Om han eller hon nu verkligen är det. Det är nästa fråga. Är vi verkligen samma personer från dag till dag?

Nej, nu måste jag snabba på det här och gå till kärnfrågan känner jag. Annars blir det segt. Hoppas du kan hänga med! Som jag skrev så hänger hela identitetsfrågan på vårt eget och andras minne. Du är beroende av ditt minne för att kunna identifiera människor du känner. Men du är också beroende av andras minne för att kunna identifiera dig själv. Tänk dig och du från och med nu aldrig mer skulle träffa någon som känner igen dig. Att du skulle bli tvungen att presentera dig själv varje gång du träffar dina nära och kära. Att hela högen skulle drabbas av svår amnesi. Ganska snart skulle din identitet börja kännas lite svajig. Minst sagt.

Kanske skulle du börja umgås med djur och fåglar istället. Du skulle kunna trösta dig med att din hund i alla fall känner igen dig. Hunden skulle då bli oerhört viktig för din känsla av att vara någon. Men tänk om inte heller hunden skulle känna igen dig. Varje gång du kommer hem så skulle din minnessvaga hund morra fientligt och undra vem fan du är. 
- Men det är ju jag! skulle du förtvivlat utbrista. "Känner du inte igen mig?!" Kan du föreställa dig den tilltagande paniken?
Förmodligen skulle du börja umgås med din egen spegelbild. Men tänk om ... ja, nu kommer det riktigt hemska. Tänk om du inte skulle känna igen den du ser i spegeln? 

Nu kommer jag till kärnfrågan. Nu när det är tydligt att känslan av identitet är beroende av minnet. Ditt eget och andras. Men vad betyder det egentligen? 
Det betyder att allt som har att göra med identitet tillhör det förflutna. Det är historia och finns inte längre. För att tala klartext. Det finns inte något som heter identitet. Visst, det fanns. Men det är historia nu. Så varför klamrar vi oss fast vid det förflutna? Det som redan flutit förbi. Det som inte längre finns. 
Är inte det konstigt när man ser på det med friska ögon. 

Jamen det är ju så det fungerar, kan man invända och därmed avfärda hela denna extremt fascinerande insikt. Det är faktiskt vad vi gör hela tiden. Avfärdar den enda riktigt intressanta frågan då det gäller identitet. Därför hyser jag inga större förhoppningar om att den här texten skall bli viral. Det här är nämligen för konstigt. För oroande. Och det är alldeles för enkelt och lugnande att avfärda hela frågeställningen med att "det är så det fungerar". Och lägga till att det dessutom fungerar riktigt bra. Och så kan man undra vad det är för kufar som klurar på sådana här saker. Vore det inte bättre att bara spela med? 

För det första har ingen hittills lyckats övertyga mig om att det fungerar riktigt bra. För det andra är jag cool med att kallas för kuf. För det tredje tråkar det ut mig att spela med i något som för mig helt uppenbart är ett spel då det är uppenbart att livet, det riktiga livet, är något helt annat. Det verkliga, härvarande, nuvarande livet som får mitt hjärta att svämma över av förundran. Livet som får mig att bli stum av beundran och häpnad. 

Livet är inte identitet. Livet är här och gnistrar av liv oavsett om jag minns det som hände igår eller inte. Jag behöver inte någon identitet för att leva. Det är säkert ett statement som kan provocera. Men så här är det. Identiteten sköter sig själv. Hjärnan tar hand om allt det där och det är ingenting jag behöver bekymra mig om. Men när jag ser mig omkring i världen så ser jag en fruktansvärd massa bekymrade människor med djupa rynkor i pannan och jag hör vad alla dessa bekymmer sist och slutligen kretsar kring...
Jo, du gissade rätt.
Kring vår identitet. 


fredag, januari 19, 2018

När våldet kommer nära

Nu hetsar alla upp sig över det ökande våldet i samhället. Men inte jag. Jag suckar lite men ler sedan och sluter ögonen. Allt är som det skall vara viskar en röst inom mig och den eviga stillheten sjunger i mitt hjärta. Politiker och media försöker piska upp stämningen men jag låter mig inte luras. It's all sound and fury, signifying nothing, för att citera Shakespear.

Så skulle jag kunna skriva och jag vet att jag kan verka övertygande. Kanske skulle jag lyckas övertyga någon också idag. Men låt mig prova en helt annan ingång. Om några timmar skall jag vara på jobbet, och av de pengar jag då tjänar, kommer en viss procent gå till kriget mot det väpnade våldet i samhället. Det är så skattesystemet fungerar. Därför kan man säga att jag är med och finansierar det krig som nu trappas upp i Sverige. Att kalla kampen mot det väpnade våldet bland kriminella för ett krig kan verka överdrivet, då man betänker hur det är att leva i länder som t.ex. Syrien, som med all rätt kan kallas krigsdrabbade. 

I alla fall stödjer jag det våldsmonopol som råder i Sverige där endast polis och militär har rätt att bära vapen i syfte att värna lag och ordning och trygga medborgarnas säkerhet. Att jag stödjer ett våldsmonopol låter inte så klädsamt men det är vad jag faktiskt gör. Stödjer och finansierar det. I alla fall indirekt genom ett tyst medgivande. Alltså är jag med i kriget mot de grupper som nu vill utmana detta våldsmonopol. Jag vet, det låter konstigt men det är sant. 

Ibland vill jag ärligt talat bara flytta härifrån. Jag och Cecilia pratar ibland om Bali som ett lockande alternativ till Sverige. Eller så skulle vi kunna flytta långt ut på landsbygden och bosätta oss i en stuga vid en liten sjö mitt i någon stor och magisk skog. Det lockar. Att läsa om nya skjutningar, sprängningar, rån och knivdåd känns allt annat än lockande. Men igår läste jag en text av J. Krishnamurti där han sade att världen är jag och jag är världen. Han förtydligade att allt det våld som finns ute i världen är mitt våld. Världens problem är mina problem och vice versa. Mina problem är världens problem. Men också min inre frid. Den är inte min. Friden är inget jag kan äga. Den tillhör mänskligheten precis som våldet. 
Krishnamurti vill i sin text inte sälja in det här som en idé, utan vill hjälpa oss att själva komma fram till det han pratar om som en intensiv upplevelse ända in i märgen. Hans ord fick mig att stanna upp. Jag är värden och världen är jag. 

Jag skulle så gärna vilja säga att det eskalerande våldet i samhället är något som de andra, de inblandade, får reda upp. Jag är inte inblandad. Jag äger inga vapen. Jag tror inte att någon är ute efter att hämnas på mig och jag kan inte komma på någon som jag vill döda. Bra! Skönt! Då slipper jag bekymra mig om det och kan ägna mig åt meditation och umgänge med mina nära och kära. 
Och det var just det med de nära och kära. I måndags blev en nioårig pojke som går i samma klass som min bonusson Tim, rånad av maskerade män med kniv precis utanför den skola i Nacka där jag ofta hämtar och lämnar Tim. 
Tydligen behövde våldet komma så nära för att jag skulle skriva en text om det. 

Nu förstår jag att nästa offer kan bli jag själv eller någon som står mig nära. Jag förstod det tidigare också men det kändes inte. Nu känns det in i märgen och nu känner jag vad Krishnamurti pratar om. Galenskapen som pågår därute i världen, krigen som rasar i länder långt härifrån. Ingenting av det är deras problem. Det är mina problem. 
Jag skulle vilja säga våra problem. Så att vi kan dela på ansvaret. Skulle vara skönt för då kan jag vara ledig idag. Och så blir ju min del så himla liten. Knappt så att det känns. Eller hur? Bra idé att kalla det våra problem men sanningen är att det enda våld jag på riktigt vet något om, är det våld som uppstår och försvinner i mig. 

Inspirerad av Krishnamurti vill jag gå lite djupare och undersöka våldets rötter. Det hela börjar med att intellektet delar upp verkligheten. Som att dra en gräns på kartan och skapa två länder. Det är den första krigshandlingen. 
Jag vill inte diskutera nationalstaternas vara eller icke-vara. Jag ser bara hur alla krig börjar. Vi köper hem ett halv kilo godis. Sedan skall Tim och Elin dela upp det i mitt och ditt godis. I den uppdelningen läggs grunden till de bråk som sedan följer. Allt medan jag är upptagen med att dela upp verkligheten i mig och min inre frid versus samhället därute där media piskar upp en hatstämning bland medborgarna genom att fokusera på våldet. Mitt inre versus mitt yttre. Krishnamurti säger att den uppdelningen är roten till allt våld. 

Jag tänker att jag skall avinstallera alla nyhetsappar på telefonen. För det känns som att gränsen går just där mellan mig och världen. Gränsen är skärmen på min mobil. Upp ur skärmen kommer bilder på polisbilar och blåvit avspärrningstejp. Dödsoffren ropar till mig genom skärmen. Det här hade inte behövt hända! Världen är galen. Gör något! 
Jag vill gärna göra något och detta något brukar bli att stänga ner eländet. Koka lite kaffe, sätta på skön elektronisk musik och ta upp och gulla med hunden. För jag vill må bra. Jag skiter i vad de där idioterna sysslar med. Det kanske är bra att dom skjuter ihjäl varandra så slipper vi göra det. Skicka ut mer vapen till förorterna vet jag och låt dem ta hand om utrensningen själva. Så säger en läskig röst i mitt huvud och plötsligt hör jag hur våldsam den rösten är. Rensa ut avskummet. Tankarna som poppar upp i min hjärna är inte snälla. Tankarna som poppar upp i mitt huvud är våldet alla pratar om. Våldet uppstår i mig. Det uppstår när jag börjar dela upp verkligheten. I mig och dom.

Är det då fel att värna om sin egen psykiska hälsa genom att ibland stänga av nyhetsflödet? 
Självklart inte! Det finns en pervers tendens i det sätt på vilket jag och många med mig kan konsumera nyheter. Det kan bli ett sorts frosseri som kan liknas vid mental sadomasochism. Som om man ropade till media - bind mig och piska mig med hemska händelser! Att vara vaken på den tendensen tror jag är viktigt. Men jag tror också att vi kan gå till roten med våldet och få det att upphöra. I det känner jag mig både naiv, sårbar och djupt övertygad. Jag börjar se hur våldet uppstår i mig själv. Och det är detta seende som är frälsningen. Inte för mig utan från mig (som en separat individ). Det kan låta kryptiskt men det här är vad jag ser:

Känslan av att vara ett separat jag förstärks var gång jag drar en gräns mellan mig och något annat. Jag definierar mig genom att säga vad jag inte är. Det är härligt att slå fast att jag inte är en empatistörd våldsverkare. Då vet jag vad jag inte är. Då har jag delat upp verkligheten på ett sätt som får mig att framstå i bättre dager. . Men roten till allt våld är just detta uppdelande. Alla dessa gränsdragningar. Alla dessa in- och utdefinitioner. 
Jag gissar att medlemmarna i de kriminella gängen saknar känslan av att höra till det här samhället. De ser sig inte som en del av samhället. Och här vill jag stanna upp. Verkligen stanna upp och begrunda. 
För den här känslan av att inte vara en del av samhället delar jag ibland med de kriminella. Jag vill ju fly härifrån. Flytta till Bali eller ut i ödemarken. Det är sekundärt om vi vill fly eller fäkta. Visst ser det snyggare ut om vi bara flyr. Då undviker vi blodspillan. Men roten är den samma. En känsla av att inte höra till. Den här gränsen mellan mig och samhället. De kriminella tycker också att samhället är ruttet. De har inte släppts in i finrummen. De får inte äta lunch med kungen. Om de fick en sådan inbjudan skulle de troligen inte springa runt och råna nioåringar. 

Nej, nu måste jag runda av den här texten. Det vore frestande att komma med ett tramsigt förslag. Som att lösningen kan vara att kungen bjuder de kriminella på lunch i slottet. Men jag skall ta mod till mig och avhålla mig från trams. Om Tim och inte hans klasskamrat hade blivit rånad utanför skolan, hade jag inte varit på humör att tramsa. Jag har faktiskt ett annat förslag. Ett mer praktiskt förslag. Jag skulle vilja att Sverige satsar en stor summa skattepengar på övervakningskameror. Väl medveten om att det är kontroversiellt. Men jag vill diskutera det också. Utan att fastna i det praktiska. För djupast sett tror jag att våldet kan upphöra när var och en av oss slutar dela upp verkligheten i jag versus världen. Vi versus dom. 
Krishnamurtis ord är aktuellare än någonsin. Jag är världen och världen är jag. 





torsdag, januari 11, 2018

Dina glittrande daredevil-ögon

Vill du leka? frågar jag.
Och du behöver inte ens svara, för varje gång ser jag svaret i dina glittrande daredevil-ögon. Jag behöver inte fråga dig om du vill följa med till spökhuset för vi dras dit tillsammans. Varje gång. Hade vi varit barn, hade spökhuset varit ett fysiskt hus som luktade evighet förklädd till röta och damm med halvt infallet tak, krossade fönsterrutor och gott om skumma vrår insvepta i spindelväv. Det hade knakat och knarrat därinne och håret på våra armar hade ställt sig upp i givakt.

Men det bästa med att vi är vuxna är att vi inte behöver leta efter spökhus för att känna suget i magen. Suget från avgrunden. Vi kan båda höra hur den verklighet som kallas samhället, kulturen eller civilisationen, knakar och knarrar. Hela tiden faktiskt. Tillsammans förundras vi över att så många springer omkring därinne/härinne som om allt är precis som vanligt. Inte alla, men många. De tycks inte lägga märke till att taket ramlat in eller att fönsterrutorna är spruckna. De tycks inte förnimma hur det okändas kalla vind drar in genom gliporna. Fan vad tråkiga de är, säger våra blickar när de möts. Varför är det inte fler här som vill gå på upptäcktsfärd? Är det bara vi och några få andra som är nyfikna på vad som gömmer sig under spindelväven i de mörka hörnen?
Men det gör inget att vi ibland är ganska ensamma för vi har varandra. Alltid. Och i det mysterium som är vi finns allt som gör att livet pirrar, snurrar och skimrar.

Ändå pratar vi ibland om de andra. De som verkar ha tröttnat på att leka. Ibland målar du upp bilder för mig som ger mig svindel, som får mig att skratta och gråta av igenkänningens sötma. Andra gånger är det jag som lägger ut texten. Som nu till exempel.

Ibland kan boktitlar bli till lyktor som lyser upp vägen till det okända. En sådan titel är "Flykten från friheten". Boken är skriven av Erich Fromm men här tänker jag bara låta dessa tre ord tjäna som avstamp för ett hopp ut i det mysterium som är de andra. De icke-nyfikna.

Frågor är frihet. Svar är fängelser. Och vi rör oss som nattfjärilar mot svaren. Bort från frågornas viskande mörker. Det är därför så få vill utforska verklighetens mörka vrår. Alla samlas kring ljuset. Men ljuset är inte vad vi tror. Ljuset symboliserar inte alltid värme, kärlek och gemenskap. Ljuset kan också symbolisera ett fängelse. Titta bara på nattfjärilarna. De skulle kunna flyga fritt vart de vill. Sväva ut i nattens gnistrande mörker. Men hysteriskt kretsar de kring detta ljus. Kring vad de uppfattar som svaret. Och kommer de tillräckligt nära, om det är en ljuslåga, ja då förintas de.

En annan titel, en annan lykta att lysa sig fram med i mänsklighetens mörka mysterium, skulle därför kunna vara "Flykten från frågorna".
Vi föds som frågor och ärligt talat dör vi som frågor. Men någonstans på vägen börjar vi samla på svar som gör oss mätta och dästa. Då orkar vi inte längre förundras och en sak vill jag sjunga ut så hela världen hör. Jag älskar den förundran som dansar i dina ögon varje morgon när du tittar på mig. Och varje dag. Och varje kväll som vi tillsammans dansar oss igenom den stora mäktiga fråga som är livet. Vem är du? Varför är vi här? Vad händer när vi dör.? Varifrån kommer vi? Vad är meningen?

Vi dansar och dansar du och jag. Vi håller varandras händer och snurrar och snurrar i detta mysterium som är livet. Den frågornas källa vi båda dricker ur är outtömlig. Och vår törst är osläckbar. Varför har så många människor slutat förundras? Det är en av våra favoritfrågor? Och den gör oss fulla i skratt. Fulla av skratt. Fulla av bus. Vi petar lite på de andra. De som har byggt sig stolta boningar av svar. Höga torn har de byggt av sina svar. Och längst upp i tornet sitter de sedan och kikar ut och undrar om tornet är tillräckligt stabilt. De funderar över riskspridning. Kanske borde de bygga ett tvillingtorn. Som står bredvid. Och här dyker otäcka bilder upp i mitt huvud men också kittlande bilder. Vad symboliserade tvillingtornen och vad symboliserade deras fall. Krigets mysterium. Vi fyller våra huvuden med svar på dylika frågor. Jag är som en svamp som suger åt mig ny information då jag scrollar mig genom nyhetsapparna på min mobil. Och ibland skrattar du åt mig för du vet att jag vet ... att du vet. Att också vi bygger oss torn av svar. Och vi vet att tornen är som korthus och vi vet att alla vet det. Innerst inne.

Och du har en egenskap som du haft med dig ända från barndomen. Det har du så målande berättat för mig. Du vill peta på saker som andra byggt. För att se om det håller. Om du kan få det att rasa samman. Du kan inte låta bli. Du vet att du inte borde men ditt pekfinger lever sitt eget liv och rätt vad det är så är det där och petar och jag ser hur buset glittrar i dina ögon. För du vet att det bara är ett korthus. Och de andra blev, och blir, irriterade på dig och undrar varför du inte hjälper till och bygger. För framtiden. Och du ser att också tiden är ett korthus. Du kan när du vill blanda korten. Framtid, nutid, dåtid. Du blandar och ger. Och du förundras över att inte alla kan se att tiden är ett korthus.

Du ser på dina barn och vet att dom vet att du vet. Att dom redan vet allt... som är ingenting. Och så leker vi ändå den där leken som alla älskar. Att barnen är små och har framtiden för sig och behöver lära sig att samla svar med vars hjälp de kan bygga sig en solid framtid. Och fnittret som sprider sig i din kropp när du hör ordet solid. Jag älskar det fnittret. En solid utbildning... Inom dig spricker du av skratt och ändå nickar du och ser (ganska) allvarlig ut när skolans rektor talar om vikten av att bygga en skola som ... ja vad skall skolan göra? Jo, den skall hjälpa barnen att smida kedjorna till den livslånga träldom som med andra ord är flykten från friheten. Flykten från frågorna. De stora frågorna.

Och vi förstår varför så många föräldrar blir som knutna nävar av allvar då de talar om vikten att ge barnen en solid utbildning. Med andra ord ett jättelikt korthus. Vi förstår för vi kan också se oron i våra barns ögon då de ställer de stora frågorna. Vi vet att det suger i deras små magar då de anar att ingen egentligen vet svaret. Eller att svaren bara är som kort i ett korthus som ingen får peta på.

Vi skall lära våra barn kritiskt tänkande och den vetenskapliga metodens välsignelser. Halleluja säger du och jag ironiskt. Och så leker vi ett tag att vi är antiintellektuella bakåtsträvare. Människor som föraktar kunskap. Men du och jag vet att vi älskar att peta. Vi älskar att lyfta på stenar. Vi älskar och fruktar det mörka som krälar där nere i det okända. För det är så rädslan vill få oss att se på saken. Vi tror att vi vill ha frihet men egentligen skrämmer den vettet ur oss och för att skydda oss från friheten väljer vi istället att demonisera den. Måla upp den som något mörkt och krälande. Men den är inte sådan. Vi vet vad som krälar under stenarna. Det är maskar och skalbaggar och gråsuggor. Inget konstigt med det.

Frihet är något helt annat. Frihet är ALLTID något helt annat än vi tror. Vore det vad vi tror så skulle det inte vara frihet. Våra verklighetskartor är inte frihet. De är våra fängelser. Som vi vaktar med våra liv.

Frihet är fritt fall. Men att säga att vi inte blir fria förrän vi faller är heller inte helt sant. För vi vet vad det är att falla. Frihet är alltid något annat än det vi vet. Friheten är det stora mysteriet.

Och så började vi tillsammans röra oss in i de andliga kretsarna. Och där fann vi själsfränder. Det gjorde vi verkligen. Mitt ibland de stora andliga korthusen. I de andliga kretsarnas mest hemliga vrår. Under marken. Där fann vi andra människor som inte heller visste om de var människor. Som inte heller ville smida kedjor av svar. Där fann vi människor som sade att det högsta, det allra högsta och heligaste en människa kan uttala är de tre orden ...
... jag ...
... vet ...
... inte ...
Dessa tre ord blev till ett jubel i våra hjärtan. De är jublet i våra hjärtan. I i det jublet dansar vi en dans där vi också kan sjunga en annan sång. Också den bestående av tre ord.
... jag ..
... älskar ...
... dig ...

tisdag, januari 02, 2018

Om apokalypsen kommer lär den vara välorganiserad

Jag och Cecilia har begåvats med besvärliga, egensinniga och trots att vi ser snälla ut, extremt bråkiga personligheter. Vi vet det.

Det har sagts om och om igen att det krävs stort mod av den som vill vara sann mot sig själv och andra. Priset för att vägra följa strömmen är högt. I värsta fall kan det kosta oss livet. Men varför är det egentligen så? 

Det handlar om ren och skär evolutionsbiologi. Det är ingen ny information för mig och säkert inte för dig heller kära läsare, men jag behöver verkligen påminna mig själv ibland. Själva essensen i mitt och Cecilias husbilsprojekt är att vägra följa strömmen. Eller snarare, göra det vi vill och tror på utan att hela tiden oroligt snegla på vad andra gör eller inte gör.  

Många raser har kommit och gått här på jorden. Att Homo Sapiens Sapiens finns kvar på planeten är ingen självklarhet med tanke på hur vi är byggda. Vi överlevde tack vare vår exceptionella förmåga att organisera oss och samarbeta. Hade alla gjort sin grej, som jag och Cecilia försöker göra, och struntat i vad de andra flockmedlemmarna gjorde, hade samtliga våra förfäder slutat som frukost, lunch eller middag i andra, större och starkare djurs magar. Sammanfattningsvis. Jorden hade idag varit fri från människor, men också fri från allt det elände vi ställer till med. 

Det kan vara bra att komma ihåg att individualismen är ett extremt senkommet påfund. Konformismens historia sträcker sig över miljoner av år. Individualismen är faktiskt bara möjlig i rika samhällen som liknar våra västerländska välfärdssamhällen. Vi är tacksamma över att ha blivit födda just här och just nu. Men vi nöjer oss inte med att vara tacksamma. Vi vill också utforska de möjligheter det erbjuder. För att vi är mer nyfikna än rädda. 

Tänk att vi uppfann det här med yttrandefrihet. Vilken grej! Men Gud vilken ångest det skapar. Ta journalistkåren som ett exempel. Oroligt sneglar de på varandra. Vad skriver de andra om? Vad är farligt att skriva? Och vad kan hända om jag skriver om något farligt? 

Faktum är att det kan gå riktigt illa. Det händer hela tiden. Svenska journalister är livrädda för att skriva om fel frågor på fel sätt. Och de som är mer nyfikna än rädda får lära sig leva med mordhot och trakasserier. Vi behöver ingen statlig censur. Ingen säkerhetspolis som fängslar journalister med fel åsikter. Det är lätt att bli frustrerad när man ser hur systemet fungerar. Det har jag också börjat bli och just därför behöver jag påminna mig om hur vi är betingade. All denna rädsla för att bli utfryst och utmobbad har i miljoner år tjänat ett syfte. Det är tack vare all denna rädsla som du och jag existerar i den här formen. Vi är fruktans frukter.

Vi predikar så vackert för våra barn om att de inte ska mobba varandra. Att de skall våga vara sig själva. Att de inte ska ge efter för grupptryck. Men vi jobbar mot miljontals år av hård biologisk betingning. Och de budskap vi ger våra barn är SÅ dubbla. För lika mycket som vi predikar individualism och yttrandefrihet predikar vi raka motsatsen. Och motsatsen är det vi sysslat med i miljoner år. Samarbete. Laganda. Solidaritet. Vackra omskrivningar för att böja på nacken och ge efter för grupptrycket. Vilket såklart är kalas så länge gruppen gör bra saker. Roliga saker. Nya och spännande saker. Hållbara saker som våra barn och barnbarn kan få glädje av. 

Behöver jag säga mer?
Kanske att jag inte per automatik blir superimpad över saker som är välorganiserade. Holocaust var en mycket välorganiserad historia. Ordning och reda. En mycket effektiv apparat. Krig är alltid välorganiserade. De multinationella företag som systematiskt suger ut och våldtar moder jord kan också sägas vara välorganiserade. Behöver jag fortsätta?

Kanske är tiden inne för något nytt. Mindre projekt. Mer lekfulla och tokroliga infall. Mer tid för att bara hänga och förundras och glädjas över att vi faktiskt finns till. Måste vi verkligen oroa oss så förbannat? Ingen har någonsin misslyckats med att dö. Vi kommer klara det galant när tiden är inne. Men tills dess. Låt oss ta det lite lugnare. För Guds skull. Och för vår egen och våra barns skull. 
UA-3343870-1