torsdag, januari 11, 2018

Dina glittrande daredevil-ögon

Vill du leka? frågar jag.
Och du behöver inte ens svara, för varje gång ser jag svaret i dina glittrande daredevil-ögon. Jag behöver inte fråga dig om du vill följa med till spökhuset för vi dras dit tillsammans. Varje gång. Hade vi varit barn, hade spökhuset varit ett fysiskt hus som luktade evighet förklädd till röta och damm med halvt infallet tak, krossade fönsterrutor och gott om skumma vrår insvepta i spindelväv. Det hade knakat och knarrat därinne och håret på våra armar hade ställt sig upp i givakt.

Men det bästa med att vi är vuxna är att vi inte behöver leta efter spökhus för att känna suget i magen. Suget från avgrunden. Vi kan båda höra hur den verklighet som kallas samhället, kulturen eller civilisationen, knakar och knarrar. Hela tiden faktiskt. Tillsammans förundras vi över att så många springer omkring därinne/härinne som om allt är precis som vanligt. Inte alla, men många. De tycks inte lägga märke till att taket ramlat in eller att fönsterrutorna är spruckna. De tycks inte förnimma hur det okändas kalla vind drar in genom gliporna. Fan vad tråkiga de är, säger våra blickar när de möts. Varför är det inte fler här som vill gå på upptäcktsfärd? Är det bara vi och några få andra som är nyfikna på vad som gömmer sig under spindelväven i de mörka hörnen?
Men det gör inget att vi ibland är ganska ensamma för vi har varandra. Alltid. Och i det mysterium som är vi finns allt som gör att livet pirrar, snurrar och skimrar.

Ändå pratar vi ibland om de andra. De som verkar ha tröttnat på att leka. Ibland målar du upp bilder för mig som ger mig svindel, som får mig att skratta och gråta av igenkänningens sötma. Andra gånger är det jag som lägger ut texten. Som nu till exempel.

Ibland kan boktitlar bli till lyktor som lyser upp vägen till det okända. En sådan titel är "Flykten från friheten". Boken är skriven av Erich Fromm men här tänker jag bara låta dessa tre ord tjäna som avstamp för ett hopp ut i det mysterium som är de andra. De icke-nyfikna.

Frågor är frihet. Svar är fängelser. Och vi rör oss som nattfjärilar mot svaren. Bort från frågornas viskande mörker. Det är därför så få vill utforska verklighetens mörka vrår. Alla samlas kring ljuset. Men ljuset är inte vad vi tror. Ljuset symboliserar inte alltid värme, kärlek och gemenskap. Ljuset kan också symbolisera ett fängelse. Titta bara på nattfjärilarna. De skulle kunna flyga fritt vart de vill. Sväva ut i nattens gnistrande mörker. Men hysteriskt kretsar de kring detta ljus. Kring vad de uppfattar som svaret. Och kommer de tillräckligt nära, om det är en ljuslåga, ja då förintas de.

En annan titel, en annan lykta att lysa sig fram med i mänsklighetens mörka mysterium, skulle därför kunna vara "Flykten från frågorna".
Vi föds som frågor och ärligt talat dör vi som frågor. Men någonstans på vägen börjar vi samla på svar som gör oss mätta och dästa. Då orkar vi inte längre förundras och en sak vill jag sjunga ut så hela världen hör. Jag älskar den förundran som dansar i dina ögon varje morgon när du tittar på mig. Och varje dag. Och varje kväll som vi tillsammans dansar oss igenom den stora mäktiga fråga som är livet. Vem är du? Varför är vi här? Vad händer när vi dör.? Varifrån kommer vi? Vad är meningen?

Vi dansar och dansar du och jag. Vi håller varandras händer och snurrar och snurrar i detta mysterium som är livet. Den frågornas källa vi båda dricker ur är outtömlig. Och vår törst är osläckbar. Varför har så många människor slutat förundras? Det är en av våra favoritfrågor? Och den gör oss fulla i skratt. Fulla av skratt. Fulla av bus. Vi petar lite på de andra. De som har byggt sig stolta boningar av svar. Höga torn har de byggt av sina svar. Och längst upp i tornet sitter de sedan och kikar ut och undrar om tornet är tillräckligt stabilt. De funderar över riskspridning. Kanske borde de bygga ett tvillingtorn. Som står bredvid. Och här dyker otäcka bilder upp i mitt huvud men också kittlande bilder. Vad symboliserade tvillingtornen och vad symboliserade deras fall. Krigets mysterium. Vi fyller våra huvuden med svar på dylika frågor. Jag är som en svamp som suger åt mig ny information då jag scrollar mig genom nyhetsapparna på min mobil. Och ibland skrattar du åt mig för du vet att jag vet ... att du vet. Att också vi bygger oss torn av svar. Och vi vet att tornen är som korthus och vi vet att alla vet det. Innerst inne.

Och du har en egenskap som du haft med dig ända från barndomen. Det har du så målande berättat för mig. Du vill peta på saker som andra byggt. För att se om det håller. Om du kan få det att rasa samman. Du kan inte låta bli. Du vet att du inte borde men ditt pekfinger lever sitt eget liv och rätt vad det är så är det där och petar och jag ser hur buset glittrar i dina ögon. För du vet att det bara är ett korthus. Och de andra blev, och blir, irriterade på dig och undrar varför du inte hjälper till och bygger. För framtiden. Och du ser att också tiden är ett korthus. Du kan när du vill blanda korten. Framtid, nutid, dåtid. Du blandar och ger. Och du förundras över att inte alla kan se att tiden är ett korthus.

Du ser på dina barn och vet att dom vet att du vet. Att dom redan vet allt... som är ingenting. Och så leker vi ändå den där leken som alla älskar. Att barnen är små och har framtiden för sig och behöver lära sig att samla svar med vars hjälp de kan bygga sig en solid framtid. Och fnittret som sprider sig i din kropp när du hör ordet solid. Jag älskar det fnittret. En solid utbildning... Inom dig spricker du av skratt och ändå nickar du och ser (ganska) allvarlig ut när skolans rektor talar om vikten av att bygga en skola som ... ja vad skall skolan göra? Jo, den skall hjälpa barnen att smida kedjorna till den livslånga träldom som med andra ord är flykten från friheten. Flykten från frågorna. De stora frågorna.

Och vi förstår varför så många föräldrar blir som knutna nävar av allvar då de talar om vikten att ge barnen en solid utbildning. Med andra ord ett jättelikt korthus. Vi förstår för vi kan också se oron i våra barns ögon då de ställer de stora frågorna. Vi vet att det suger i deras små magar då de anar att ingen egentligen vet svaret. Eller att svaren bara är som kort i ett korthus som ingen får peta på.

Vi skall lära våra barn kritiskt tänkande och den vetenskapliga metodens välsignelser. Halleluja säger du och jag ironiskt. Och så leker vi ett tag att vi är antiintellektuella bakåtsträvare. Människor som föraktar kunskap. Men du och jag vet att vi älskar att peta. Vi älskar att lyfta på stenar. Vi älskar och fruktar det mörka som krälar där nere i det okända. För det är så rädslan vill få oss att se på saken. Vi tror att vi vill ha frihet men egentligen skrämmer den vettet ur oss och för att skydda oss från friheten väljer vi istället att demonisera den. Måla upp den som något mörkt och krälande. Men den är inte sådan. Vi vet vad som krälar under stenarna. Det är maskar och skalbaggar och gråsuggor. Inget konstigt med det.

Frihet är något helt annat. Frihet är ALLTID något helt annat än vi tror. Vore det vad vi tror så skulle det inte vara frihet. Våra verklighetskartor är inte frihet. De är våra fängelser. Som vi vaktar med våra liv.

Frihet är fritt fall. Men att säga att vi inte blir fria förrän vi faller är heller inte helt sant. För vi vet vad det är att falla. Frihet är alltid något annat än det vi vet. Friheten är det stora mysteriet.

Och så började vi tillsammans röra oss in i de andliga kretsarna. Och där fann vi själsfränder. Det gjorde vi verkligen. Mitt ibland de stora andliga korthusen. I de andliga kretsarnas mest hemliga vrår. Under marken. Där fann vi andra människor som inte heller visste om de var människor. Som inte heller ville smida kedjor av svar. Där fann vi människor som sade att det högsta, det allra högsta och heligaste en människa kan uttala är de tre orden ...
... jag ...
... vet ...
... inte ...
Dessa tre ord blev till ett jubel i våra hjärtan. De är jublet i våra hjärtan. I i det jublet dansar vi en dans där vi också kan sjunga en annan sång. Också den bestående av tre ord.
... jag ..
... älskar ...
... dig ...

2 kommentarer:

  1. Tack för din kommentar Catharina! Ja det verkar så! Och då inget vet exakt vad eller hur mycket den kostar är det frestande att hålla fast vid svaren. Som vi tror är solida.
    Bäst att gå till jobbet som vanligt kan man tänka :-)
    Hur tänker Du?

    SvaraRadera

UA-3343870-1