tisdag, januari 02, 2018

Om apokalypsen kommer lär den vara välorganiserad

Jag och Cecilia har begåvats med besvärliga, egensinniga och trots att vi ser snälla ut, extremt bråkiga personligheter. Vi vet det.

Det har sagts om och om igen att det krävs stort mod av den som vill vara sann mot sig själv och andra. Priset för att vägra följa strömmen är högt. I värsta fall kan det kosta oss livet. Men varför är det egentligen så? 

Det handlar om ren och skär evolutionsbiologi. Det är ingen ny information för mig och säkert inte för dig heller kära läsare, men jag behöver verkligen påminna mig själv ibland. Själva essensen i mitt och Cecilias husbilsprojekt är att vägra följa strömmen. Eller snarare, göra det vi vill och tror på utan att hela tiden oroligt snegla på vad andra gör eller inte gör.  

Många raser har kommit och gått här på jorden. Att Homo Sapiens Sapiens finns kvar på planeten är ingen självklarhet med tanke på hur vi är byggda. Vi överlevde tack vare vår exceptionella förmåga att organisera oss och samarbeta. Hade alla gjort sin grej, som jag och Cecilia försöker göra, och struntat i vad de andra flockmedlemmarna gjorde, hade samtliga våra förfäder slutat som frukost, lunch eller middag i andra, större och starkare djurs magar. Sammanfattningsvis. Jorden hade idag varit fri från människor, men också fri från allt det elände vi ställer till med. 

Det kan vara bra att komma ihåg att individualismen är ett extremt senkommet påfund. Konformismens historia sträcker sig över miljoner av år. Individualismen är faktiskt bara möjlig i rika samhällen som liknar våra västerländska välfärdssamhällen. Vi är tacksamma över att ha blivit födda just här och just nu. Men vi nöjer oss inte med att vara tacksamma. Vi vill också utforska de möjligheter det erbjuder. För att vi är mer nyfikna än rädda. 

Tänk att vi uppfann det här med yttrandefrihet. Vilken grej! Men Gud vilken ångest det skapar. Ta journalistkåren som ett exempel. Oroligt sneglar de på varandra. Vad skriver de andra om? Vad är farligt att skriva? Och vad kan hända om jag skriver om något farligt? 

Faktum är att det kan gå riktigt illa. Det händer hela tiden. Svenska journalister är livrädda för att skriva om fel frågor på fel sätt. Och de som är mer nyfikna än rädda får lära sig leva med mordhot och trakasserier. Vi behöver ingen statlig censur. Ingen säkerhetspolis som fängslar journalister med fel åsikter. Det är lätt att bli frustrerad när man ser hur systemet fungerar. Det har jag också börjat bli och just därför behöver jag påminna mig om hur vi är betingade. All denna rädsla för att bli utfryst och utmobbad har i miljoner år tjänat ett syfte. Det är tack vare all denna rädsla som du och jag existerar i den här formen. Vi är fruktans frukter.

Vi predikar så vackert för våra barn om att de inte ska mobba varandra. Att de skall våga vara sig själva. Att de inte ska ge efter för grupptryck. Men vi jobbar mot miljontals år av hård biologisk betingning. Och de budskap vi ger våra barn är SÅ dubbla. För lika mycket som vi predikar individualism och yttrandefrihet predikar vi raka motsatsen. Och motsatsen är det vi sysslat med i miljoner år. Samarbete. Laganda. Solidaritet. Vackra omskrivningar för att böja på nacken och ge efter för grupptrycket. Vilket såklart är kalas så länge gruppen gör bra saker. Roliga saker. Nya och spännande saker. Hållbara saker som våra barn och barnbarn kan få glädje av. 

Behöver jag säga mer?
Kanske att jag inte per automatik blir superimpad över saker som är välorganiserade. Holocaust var en mycket välorganiserad historia. Ordning och reda. En mycket effektiv apparat. Krig är alltid välorganiserade. De multinationella företag som systematiskt suger ut och våldtar moder jord kan också sägas vara välorganiserade. Behöver jag fortsätta?

Kanske är tiden inne för något nytt. Mindre projekt. Mer lekfulla och tokroliga infall. Mer tid för att bara hänga och förundras och glädjas över att vi faktiskt finns till. Måste vi verkligen oroa oss så förbannat? Ingen har någonsin misslyckats med att dö. Vi kommer klara det galant när tiden är inne. Men tills dess. Låt oss ta det lite lugnare. För Guds skull. Och för vår egen och våra barns skull. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1