Björn Clausen

Mindblowing

2012-01-27T21:21:00.000+01:00

"Patrul Rinpoche tells the story of an old frog who had lived all his life in a dank well. One day a frog from the sea paid him a visit.
- Where do you come from? asked the frog in the well.
- From the great ocean, he replied.
- How big is your ocean?
- It's gigantic.
- You mean about a quarter of the size of my well here?
- Bigger.
- Bigger? You mean half as big?
- No, even bigger.
- Is it ... as big as this well?
- There is no comparison.
- That's impossible! I've got to see this for myself.
They set off together. When the frog from the well saw the ocean, it was such a shock that his head just exploded into pieces."

Från boken jag läser just nu - The Tibetan Book of Living and Dying - av Sogyal Rinpoche.

Ulf och nåden att få vara människa

2012-01-09T11:40:00.001+01:00

Jag har precis sett avsnitt nr 8 i SVT:s serie Från Sverige till himlen. Programmet handlar om Ulf som varit missbrukare sedan han var tolv år gammal men nu är nykter sedan tre år tillbaka tack vare att han hittat tolvstegsmetoden och en Gudstro. Nära slutet av programmet är journalisten Anna på besök hemma hos Ulf i hans lägenhet. Efter att dom suttit och pratat i köket går dom till ett rum som Ulf kallar för "helgedomen". Ett enkelt och vackert inrett rum med några blommor och stearinljus. Ulf säger, - Nu är det så att jag tänkte att vi skulle be en liten stund.... Oh no, tänker jag, det här kan bli lite pinsamt. Ulf bjuder Anna att sitta på sin sköna meditations-stol. Själv sätter han sig på en kudde. Jag skruvar lite på mig där jag sitter hemma i mitt kök. Ulf säger att dom skall be ungefär så som han gör varje dag. - Varje dag? frågar Anna. Ja, varje dag, svarar Ulf. Kameran zoomar in Ulfs ansikte där han sitter med slutna ögon. Solen belyser hans ansikte från sidan.
- Gud, tack för nåden. Tack för livet. Tack för att jag är jag. Jag tackar dig för att du låter mig möta den här dagen med lust och glädje...
Något inom mig brister när jag ser detta och jag börjar gråta varma glädjetårar.
Precis så känner jag just nu. Såhär enkelt och vackert kan det kännas att vara människa. Det är en nåd att få vara här. Och om man inte har fattat det så har man inte fattat ett jävla dugg. Så känner jag just nu.
Frågan är om man behöver fatta något mer. Jag tror inte det. Jag tror att resten ger sig självt när man väl känt, djupt i kroppen, att det är en nåd att få vara just den här människan, just här, just nu. Det nakna tonfall med vilket Ulf tackar för livet rör vid mitt hjärta. Det känns så nära, hans ord kryper under huden på mig och värmer mig. Ulf säger i sin bön - Tack för att jag är jag. Jag känner att han inom sig också tackar vart och ett av sina barn och barnbarn för att dom finns i hans liv. På väggen i Ulfs helgedom hänger porträtt på hans barn och barnbarn.
När dom innan den här scenen i helgedomen satt i Ulfs kök och pratade, ställde journalisten Anna några intressanta frågor om Gudstro, missbruk och tolvstegsmetoden. Anna undrade över sådant som hon inte riktigt förstod. Sådant hon fann problematiskt. Hon blev inte så mycket klokare av Ulfs svar. Inte jag heller. Allt Ulf kunde säga är att det hela är väldigt enkelt. Och om man tycker det är komplicerat med Gud får man väl bara släppa det. Ulf har inga kloka svar för han är inte någon klok religionsvetare. Men jag tycker han är en vis man. Jag tror att han har förstått det viktigaste. En förståelse som bottnar i hjärteroten. Och därifrån spirar tacksamheten upp genom hela hans väsen och sprider sin ljuva doft runt om i världen.

Jag studsade lite över min egen formulering tidigare. Det här med att om man inte fattat att det är en nåd att få vara människa så har man inte fattat ett jävla dugg. Varifrån kom det tonfallet? Varför racka ner på alla som inte känner på samma sätt som Ulf?
Tänk på alla dom som känner att livet är något dom aldrig bett om. Att varje ny dag är ett helvete. Är dom idioter?
Nej, dom är inte idioter. Dom har glömt helt enkelt. Det är lätt att glömma. Det är lätt att tro att livet måste se ut på ett speciellt sätt för att vara värt att leva. Många vill få oss att tro det. Det är också vanligt att tro att jag måste se ut på ett speciellt sätt för att vara värd att leva.
Ulf har varit en skitstövel mesta delen av sitt liv. Han valde missbruket framför sina barn. Han ljög och svek. Gång på gång. Men nu känner han att han är värd att leva. Han är uppfylld av värdighet. Vad får honom att känna så?
Jag vet inte. Jag kan inte säga att jag förstår vad Gud betyder för Ulf. Jag kan bara säga hur jag själv känner. Vad Ulf väcker inom mig. Han väcker en enkelhet och en djup värme i mig. Essensen av det mänskliga.

Försenade julklappsrim

2011-12-29T18:21:00.000+01:00

Alltså, det är ju helt otroligt hur många skallar man kan knö in i en tanke ... för att inte tala om hur många tankar man kan knö in i en skalle. Mindre än en fotboll är den. Skallen. Något större än en handboll. Alla tankar kan ju inte vara här samtidigt ... eller kan dom knös in?
Ingenting behöver knös in i någonting.... det är steg ett. Och det måste göras rätt. Vilket är lätt som en plätt. Framkallar inte en droppe svett.
Det verkar handla om att knö. Men det är som med snö och tö. Hur många snöflingor ryms i ett moln? Hur många moln ryms i en snöflinga? Ofattbart många. Elekronmoln. Hur många sannolikhetsmoln ryms i ett elektronmoln? Beror på hur många av supersträngens dimensioner vi tar med? Tar vi med den bakåtgående tidens dimension ryms allt färre sannolikhetsmoln på vägen till ingenstans ... innan ingenting slutligen - med ett plask - hamnar i allting. Ingenting plaskar i allting. Vilken lek. En gång trodde jag att universum var en stor saftig stek. Men min tro var för vek. Kvar fanns bara lek och smek. Allt annat svek.
Inuti och utanför. Bara två tankar. Ryms med lätthet inuti samma tankemoln. Eller utanför. Lika lätt. Lika rätt. Hela grejen med inuti och utanför är en snöflingas lek på väg från ingenstans till någonstans ... i en snögubbes mage. Rinner bort i tö. Till intighetens sjö. Från någonstans till ingenstans. Ingen eller någon. En trudelutt som tar sig en hutt innan den gör ett skutt. Faller sedan platt och det betyder inte ett skvatt. Du sökte dag och natt. Efter en skatt. Tills du blev alldeles matt. Den fanns ingenstans men du gav inte upp. Tog dig en hutt. Sjöng en trudelutt. Och trudelutten var skatten. Du sade - det var som katten.

Härifrån skall språket inte vara så löst. Från och med nu skall det bli mer seriöst. Mindre julklappsrimmande. Mera allvarligt menings-limmande.

Måste jag inte bestämma sig för vad jag skall tro? Jag kan väl inte bara sitta här och glo? Vad skall grannarna tro? Borde jag inte bygga en bro? Eller mjölka en ko?
Det sägs att förvirringen är skön. Men jag hoppas ändå att den går över när det kommer nya rön.
Lång ringlar sig kön till våra nyaste rön. Alla vill köpa en biljett. För att få sitta på parkett och höra vad som är rätt. Att acceptera förvirringen är inte lätt, men det är ändå det enda som är rätt. Det är vad jag får höra att jag skall göra.
Nygamla rön tänker jag surt och anar att det är något lurt. Med allt det här. Det verkar vara ett spel där alla har fel. Eller så är det hela allt för lätt ... därför att det är omöjligt att inte ha rätt.
Eller så är det både och och då är det ju som att lyfta på ett lock. Bara att hoppa ner i denna gryta och ryta. Så egentligen är det lugnt. Men ibland känns det ändå tungt. Men då kan jag skriva en rad. Och göra mig själv och kanske någon annan glad.
God Jul!

Oceanen Koranen

2011-12-18T12:21:00.001+01:00

Nu har jag bott i Stockholm i snart fem månader. Herregud vad många olika, okända ansikten som rör sig i den här stan. I Göteborg som jag lämnade i somras bor också många människor men mångfalden blir inte lika påtaglig som här i Stockholm. Den här mångfalden gör något med mig. Våra närmaste grannar är palestinier från Syrien och har nio barn, varav dom flesta är utflugna och har egna familjer. Men dom kommer på besök hela tiden. Det finns så många släktingar och vänner som kommer och går där hos våra grannar att jag omöjligt kan hålla reda på vilka dom är. Jag nickar och säger Salaam till alla. Dom uppskattar att jag säger Salaam då dom är djupt troende muslimer.
Två hus bort bor det svennar som har en svensk flagga uppsatt bredvid dörren. Alla dagar. I deras värld är alla dagar flaggdagar. Jag skall fråga dom någon gång varför dom flaggar alla årets dagar. Kanske tycker dom det är viktigt att varje dag påminna sig om att dom bor i Sverige - i Världen - i Sverige - i Världen. Märsta är verkligen Världen i Sverige. Det kan bli förvirrande om man är van vid föreställningen att Sverige ligger i Världen. För att komma till vårt radhusområde måste man åka över "Golanhöjden". Jag tror att området kallas så för att det ligger en stor och ståtlig Syrisk ortodox kyrka där med en kupol av renaste guld. Det är såklart förvirrande att behöva passera Golanhöjden för att komma hem till ett hus där grannarna är djupt troende muslimer från Palestina som flytt till Syrien för att sedan fly (tillbaka) till Golanhöjden som den här gången ligger i Sverige... (Om Golanhöjderna egentligen tillhör Syrien eller Israel eller Libanon eller från början Palestina har jag dålig koll på). När man varje dag passerar Golanhöjden på väg hem är det i alla fall lätt att glömma att världen man bor i ligger i Sverige som ligger i Världen. På något sätt hjälper den svenska flaggan till att minska förvirringen. Så måste det ju vara. Men jag skall ändå fråga dom någon gång om den där flaggan. Vad det fyller för funktion.

Men det är inte bara här i vårt radhusområde som det råder mångfald. Hela storstockholm med alla dess förorter är en manifestation av mångfald. Det är fint att få röra sig genom denna mångfald. Mångfalden får mig att känna mig både liten och stor samtidigt. Om vi flyttat till ett villaområde i Djursholm eller Bromma hade det blivit en fortsättning på Lerumslivet vi kommer ifrån. Lerum, utanför Göteborg, är en av dom mest homogena, moderatstyrda kommunerna i landet. Villor, villor och fler villor. Duktiga, arbetsamma och konservativa "moderatsvennar" som finner glädje i det goda livet. Ett gott liv som ter sig ganska självklart. Självklart skall man köpa hus i Spanien nu när det är billigt. Bättre pensionsförsäkring finns inte. Självklart skall man ha nära till bra golf också.

Men nu bor vi i Märsta norr om Stockholm. Slutstation för det norrgående pendeltåget. Märsta är inte en annan version av Lerum. Det är en annan version av Världen. Världen minus moderatsvennar. Moderatsvennar behöver världen men frågan är om världen behöver moderatsvennar... Jo men självklart behöver världen moderatsvennar. Dom finns ju faktiskt här i Märsta också även om dom utgör en försvinnande liten minoritet.

Det är något med denna mångfald som får mig att bli tyst och lite blyg. För någon månad sedan stod jag och pratade med en av grannens svärsöner. Efter ett tag kom han in på Islam. Det började lysa om honom när han fick prata om det som var viktigast i hans liv. Han berättade för mig om en stor upplevelse han haft där det gått upp för honom hur eviga och sanna alla ord i Koranen är. För att göra en lång historia kort hade han fått bevittna hur Allah ser till så att ingen människa ändrar en enda stavelse i Koranen. Om ett enda ord ändras ser Allah till att få det korrigerat. Det handlade om en skola där eleverna fått en upplaga av Koranen där ett ord hade ändrats, inte mycket, men tillräckligt för att ge meningen en något annan innebörd. En av eleverna hade en pappa som var blind. Pappan hade bett sin son att läsa högt ur Koranen. När han kom till det ord som ändrats hade pappan sagt att det var fel. Sonen gick till skolan och berättade det för läraren som inte trodde honom. Din pappa är ju blind, hade läraren svarat. Hur kan han veta vad det skall stå på just detta ställe!? Men pappan insisterade och sonen fortsatte fråga sin lärare varför ordet var feltryckt eller ändrat. Till slut undersökte läraren saken och det visade sig att hela den upplaga som skolan fått var feltryckt. Min granne tyckte att det var fantastiskt hur Allah använt sig av den blinde pappan för att korrigera felet.
Jag blev faktiskt tagen av denna berättelse och smittad av den glöd min granne utstrålade.

Ord som kommer från Gud. Från Sanningen. Ord som ingen människa kan mixtra med. Eviga ord. Någonstans i mig väcktes denna dröm till liv. Det började glöda lite någonstans djupt inne i Björn.
Jag stod där och lyssnade på min granne. I flera timmar pratade han och jag lyssnade. Han berättade om Moskén dom har här i Märsta och hur mycket den betyder för honom och hans familj. Hur mycket tron på det absolut sanna och eviga ordet betyder. I en värld av kaos och förvirring. I ett liv fyllt av svårigheter och motgångar, fattigdom och förtryck.

Jag stod där tyst och lyssnade. Han gav och jag tog. Jag ville ge något tillbaka. Berätta vad jag brinner för. Vad jag trodde att jag brann för. Att livet aldrig låter sig fångas av några ord eller koncept. Jag ville prata om dekonstruktion av språket. Om det fåfänga med att bygga de mentala korthus som kallas religioner. Om att det är som att bygga sandslott på stranden. Inte allvar utan lek. Nästa dag har vågorna sköljt bort alla spår av de slott jag byggt. Sandslott av idéer. Jag ville dela med honom hur vackert det är när livet suddar ut alla spår. Men jag hade inte hjärta till det. Eller snarare. Jag insåg att det var lönlöst. Vi pratade inte samma språk.
Han älskade att få berätta för mig om hur Allah, det Absoluta, gör allt för att bevara vartenda ord precis som det är. Koranen är inget sandslott. Koranen är evig. Människor må falla för frestelsen att förhäva sig och tro att dom kan sudda bort det evigt sanna. Människor må läsa Derridas och tro att dom kan dekonstruera språket och höja sig över det. Vilket högmod!! Men Allah är det högsta. Alltid. Han allena. Hans ord är eviga. Han är fast. Som en klippa. Det är vi stackars bräckliga människor som faller samman som korthus. Vi faller på knä inför hans eviga ord. Med pannan mot marken. Det är våra försök att själva tolka och förstå livet som är som sandslott. Allah är den mäktiga vågen, den mäktiga oceanen som sköljer in på stranden och sopar bort alla våra fåfänga försök att göra oss märkvärdiga.

Så där stod vi. Han och jag. Utanför hans dörr. Släkt och vänner kom och gick hela tiden. Han sade några ord till dom på arabiska men återgick snart till att på svenska berätta för mig om det evigt sanna. Orden i Koranen. Han tände cigarett på cigarett. Dom glödde i kapp med hans kärlek för Islam.

Jag var tyst. Jag är fortfarande tyst. Det finns en sådan kraft i den här mannen. Han står så rakryggad. Talar med sådant patos. Och jag, jag mumlar om att jag vet allt mindre. Jag tycker det vackert. Förunderligt att inte veta. Jag tycker om när alla mina idéer spolas bort likt ett sandslott på stranden. Jag tycker om när jag tappar mitt perspektiv. Jag tycker om att vackla.
Vi talar olika språk jag och han. Men på något oförklarligt vis känner jag att hans glöd är min glöd. När jag säger att livet, havet, sköljer bort våra mentala sandslott säger han att livet, havet är Koranens eviga ord. Det är Koranen som är havet. Ett hav av eviga ord. Koranen är evig och omöjlig att krossa. Som livet. Som medvetandet. Alltid starkare än varje människas försök att förstå och tolka. Som havet. Som Koranen.
Koranen, Oceanen.
Samma.
Mäktiga. Vi brinner båda för det som är mäktigare än vårt tänkande. Det som alltid är det samma.
Men våra språk. Så olika.

Jag vill vara naiv här. Oerhört naiv. Jag vill tro att vi säger samma sak. Vill samma sak. Jag vet att det ser olika ut. Jag vet att jag aldrig skulle kunna skriva den här bloggen i ett muslimskt land. Jag skulle aldrig tillåtas elda mitt språk med ikonoklasm och anarkism. Jag skulle hamna i fängelse. Jag vet detta.

Orden är en sak, vilken vikt man lägger vid Koranen är en sak. Det skulle jag kunna leva med. Jag skulle kunna höra samma glöd bakom orden. Känna samma kärlek till sanningen. Det bergfasta orubbliga är lika evigt som det ständigt föränderliga. Sådant går att överbrygga. Se igenom. Känna igenom.
Men politiken. Sharialagarna. Skulle jag kunna leva med dom?

Jag skäms lite över min naivitet. Skäms lite över duktigheten som lyser igenom här. Gud så gulligt att jag kan intala mig själv att jag och min granne förstod varandra. På ett djupt plan dessutom. Herregud Björn. Skärp dig!
Men dom tankarna betyder ingenting i jämförelse med en känsla som finns här. Att jag faktiskt kände hur vi båda går ner på knä inför samma kraft. Om den är inom oss eller utom oss - om det kallas för mysteriet eller Allah, spelar ingen roll. Om det är oceanen eller koranen som krossar alla våra mentala konstruktioner spelar ingen roll. Huvudsaken är att vi går ner på knä. Om vi går ner på knä i bokstavlig mening vända mot Mecka eller går ner på knä inom oss inför den uppenbara sanningen om att vi är här, medvetna, levande och till brädden fyllda av vördnad inför livet. Det spelar ingen roll.
Det spelar ingen roll om jag är naiv, självgod och inbilsk som tror att jag kan överbrygga enorma kulturella och ideologiska motsättningar. Framför allt självgodheten i detta är beside the point. Den självgodheten är i alla fall mycket mindre än den som kommer ur att tänka att dom där muslimerna är ute och cyklar. Allihopa.

Jag kände mig inte så självgod faktiskt när jag stod där och pratade med min granne. Jag kände mig liten, försagd och blyg. Men jag kände mig fascinerad. Över just detta faktum. Att jag inte har något att sätta emot. Jo, jag kan såklart sätta emot. Men allt jag kan sätta emot är ord. Ord om ord.
Jag kände mig liten därför att min granne pratade med kraften bakom en religion som idag omfattar 21% av mänskligheten. Kan jag munhuggas med 1,5 miljarder människor?
Det är klart jag kan. Men det kändes så poänglöst. Jag blev försagd. Av den enkla anledningen att jag insåg att vi pratade olika språk.

Jamen politiken Björn, synen på kvinnan, sharialagarna. Hallååå!? Förstår du inte att du måste stå rak och inte backa för det du tror på. Jämlikhet. Demokrati. Yttrandefrihet. Varför vacklar du? Skulle du vilja att din dotter tvingades gå med slöja?
Jag säger såhär. Jag bor i Märsta. Mina grannar är muslimer. Min dotter behöver inte gå med slöja. Jag får skriva min blogg och säga - Kill the Buddha - och alla religioner är sandslott. Jag får det. Och jag gör det. Men inte med samma kaxighet längre. För allt det jag skriver är språk. Och om jag menar något med det jag anar, att språket bara är mentala konstruktioner, bräckliga, hjälplösa små läten som dränks av bruset från livets ocean, vad är då yttrandefriheten värd?
Jag slutar med den frågan. Om jag menar allvar med att allt vi någonsin sökt finns här, precis här och nu, varför är det så viktigt vad jag får eller inte får göra där ute i världen. Om jag menar allvar med att ute och inne bara är mentala konstruktioner. Varför är det så viktigt vad jag får eller inte får göra där ute?

Black Rock Inc.

2011-12-08T19:44:00.001+01:00

Jag var på säljkurs idag. Skrattade och hade trevligt med kollegor från andra apotek, fick kolja med kokt potatis till lunch och jättegoda fikabröd till kaffet. Vi fick också träna på nya attityder till kunden och vår egen roll som säljare.

Smaka på dom här två attityderna till de attityder vi jobbade med...

1. Vi fick lära oss attityder som i slutändan genererar mer vinst till våra ägare. Ägare med okända ansikten som gömmer sig bakom multinationella investmentbolag som Black Rock Inc.,(ett fascinerande namn) Fortis, Aviva m.fl. Dessa investmentbolag äger i sin tur den holländska dagligvarukedjan Royal Ahold. Ett litet holländskt företag som 2010 hade en omsättning på 13 360 000 000 000 kronor och en vinst på 8 500 000 000 kronor. Royal Ahold äger i sin tur 60% av aktierna i ICA Sverige som i sin tur äger det apotek jag arbetar på.

2. Vi fick lära oss attityder som gör att vi blir bättre på att hjälpa kunderna att lösa deras problem.

Vad är klokast? Att vara en smart cyniker eller en korkad entusiast? Eller är det cynikern som är korkad och entusiasten som är smart?

Därom må de lärde tvista medan jag lämnar dom ifred och osökt glider över till ett tema som engagerat mig mycket den senaste tiden. Detta med att inta attityder.

Jag kom återigen att tänka på min vän som en gång sade till mig - Björn, jag tror inte på att inta attityder! Vad min vän däremot tror på är något som kallas för Vichara.

Vad är då Vichara?

Det är något som ligger mig varmt om hjärtat och jag känner numera en sorts blygsel inför att sätta ord på det. Denna blogg är full av misslyckade försök. Det här är vad John Sherman säger om Vichara:

"... turn the beam of attention inward. Try to make a direct, unmediated contact with what it actually feels to be you, just plain and simple you.

When I say you, I don't mean the thoughts that pass through you, nor the emotions that play in you, nor the sensations that rise and fall within you, I mean just you. You are that which is always here, try to look at that. Everything else comes and goes in you. You already know what you are, and what it feels like to be you, so you will surely recognize yourself when you see yourself in this way.

There is no need to try and stay there, resting in yourself or any such thing. All it takes is the length of a heartbeat, so brief that you will hardly notice it. It really is that simple.

Repeat this as often as it occurs to you to do so

I call this action looking at yourself (vichara). If you will do just that, the day will come soon when all your disaffection with life will begin to depart, and with it the perception of your life as a problem to be solved, a threat to be destroyed, or the hiding place of some secret treasure that might bring you fulfillment and satisfaction at some future time."

Varje gång jag tar in John Shermans ord om Vichara säger varje cell i min varelse JAAA.

Vichara är varje gång som att komma hem - hem som i HEM - samtidigt som det är daggfriskt, nytt och obeskrivligt levande. Aldrig detsamma och samtidigt - som Sherman säger - "that which is always here".

Trots att jag gjort Vichara nästan dagligen, under loppet av mer än fem år, känner jag mig fortfarande som en nybörjare. Det är en utmaning varje gång. Det slår mig att utmaning består i att sinnet är så vant vid att inta attityder och därför aldrig kan fatta att Vichara inte är en attityd. Sinnet blir lika förvånat varje gång över att inte behöva inta en attityd.

Allt annat i mitt liv har bestått av att inta olika attityder. Ta bara attityden till språket. Hur skall jag förhålla mig till språket? Är det inte språkets fel att egot skapas som en fixering vid en mental referenspunkt? En fixering vid något fiktivt som genererar separation och rädsla, maktbegär och manipulation och i slutändan våld och grymhet. En fixering som upprätthålls av den separation och rädsla den själv skapat. Gud, hur skall jag förhålla mig till språket?

Hur skall jag förhålla mig till de okända miljardärerna som gömmer sig bakom Black Rock Inc? Oåtkomliga maktspelare som via säljutbildningar försöker manipulera mig att öka deras förmögenhet och makt.

John Sherman säger att det kommer en dag när vår "disaffection with life" börjar försvinna. Ordet disaffection betyder alienation. Och det träffar helt rätt. För är det något jag känt genom mitt liv så är det just alienation. Jag har sökt mig till meditation och andlighet som handlar om att vakna upp ur den galna dröm som kallas "att vara människa". Jag har förfasat mig över hur några få intelligenta maktspelare lyckas manipulera den stora massans genom att utnyttja deras godtrogenhet och intellektuella underlägsenhet. Generation efter generation. Som en röd tråd genom den mänskliga historien. Dom få modiga människor som genom historien vågat slåss för rättvisa har alltid misslyckats eftersom dom verkliga maktspelarna alltid gömmer sig bakom någon annan. För några hundra år sedan gömde dom sig bakom kungar och påvar. Idag gömmer dom sig bakom Black Rock Inc. eller politiska ledare.

Jag har inte varit den som fäktar. Har aldrig förstått vitsen med att slåss mot väderkvarnar. Jag har valt att fly. Bättre det än illa fäkta. Fly från detta ego som jag uppfattat som roten till all galenskap. Fly in i stillheten. Jag har följt dom mystika traditionernas uppmaning att gå inåt till den galna världens nav och den stillhet och tidlösa frid som alltid väntar där.

Men Vichara är fritt från de mystika traditionernas betoning på transcendens och världsfrånvänhet. Jag återkommer hela tiden till Vichara i den avskalade form som John Sherman står för. Vichara är tillgänglig närsomhelst och varsomhelst. "All it takes is the lenght of a heartbeat," säger Sherman.

Och något har mjuknat. Mitt förtvivlade sökande efter DEN RÄTTA attityden har börjar kännas smått komisk. Jag tror att det är tack vare Vichara. Längtan efter att fly har svalnat. Det är kanske det uppenbara i att jag aldrig egentligen kan greppa det som orden manipulation eller orättvisa pekar på. Det är bara ord. Det finns för många attityder att välja mellan. För många perspektiv. För många dimensioner. För många världar i världarna. För många världar utanför världarna. Och det är uppenbart att allt detta samspelar. Och mäktiga klanger brusar genom universum i universum i universum ....

Det finns något som kallas för den stora ordningen. Och den heter så just eftersom den är STOOOR. Mitt intellekt är uppenbarligen designat för att hålla reda på den lilla ordningen. Hur jag skall tjäna pengar så att jag kan få tak över huvudet och mat på bordet. Och det är inte så lite att hålla ordning på. Och det är sannerligen inte lite jag vinner var dag jag lyckas med det. Jag får möjlighet att göra Vichara och dricka direkt ur källan.

Tacksamheten flödar här just nu och Black Rock Inc. får göra vad dom vill med mig så länge jag får göra Vichara. Och det kan jag fortsätta göra oavsett hur mäktiga dom blir. Dom har ingenting att sätta emot Vichara. Om dom så får hela illuminati bakom sig som i sin tur kommer backas upp av utomgalaktiska imperier vars storlek får Black Rock Inc att framstå som en hostning som passerar obemärkt under framförandet av den STOOORA ordningens symfoni.

Dimma

2011-12-06T12:23:00.001+01:00

Vad är utsikterna för att vi kan få ut något
av de insikter vi siktar in oss på att vinna?

Finns det någon i denna dimma
som kommer hinna vinna
över det som bara kan rinna
från det som redan hunnit försvinna?

Med andra ord:
Vad är dimma?
Undrar vattnet
aldrig.

Så klart.

såpbubbligt

2011-12-03T18:13:00.001+01:00

Små och såpbubbliga är tankarna idag, glittrande små underverk som poppar in och ur denna rymd.
- Apropå rymd - är jag verkligen ett gränssnitt mellan det yttre och inre, bubblar en tanke. Han har en tjusig skärmmössa på sig med texten - Det är jag som är gränssnittsbubblan. Men idag har han en dålig dag. Han är orolig i magen och till följd av detta börjar tvivel mala runt i huvudet på honom.
- Halloj, det är jag som är det inre, säger en annan bubbla ... där ute ... Det är mitt jobb att vara det inre.
- Intressant, säger gränssnittsbubblan och börjar tvivla på sin förmåga ännu mer. Vad tusan gör du här ute? Men så ser han ett hål öppna sig i inre-bubblan. Han sätter kurs mot det och seglar in.
- Bhuu!! Hehe, där blev du allt rädd, säger en stor fet bubbla. Det hade du inte väntat dig, hö hö, att hitta mig här inne. Det är mitt jobb att hålla reda på det yttre.
- Men vad gör du då här inne i det inre? undrar gränsnittsbubblan.
- Ska du säga, din lilla skogstomte, vad gör DU här inne i det inre? Är det inte ditt jobb att hålla reda på var gränsen går?
- Det är inte så lätt fattar du väl. Hittar man det yttre i det inre ... och sig själv utanför det yttre ... fast ändå innanför det inre, då behöver man en rejäl drink. Hänger du på, frågar gränssnittbubblan.
- Kan jag väl, svarar yttrebubblan och slickar sig om munnen. Det finns en massa andra bubbelgubbar som håller reda på det yttre ... här inne i det yttre ..., säger han och pekar på en dörr där ute ... i det inre av det yttre. ...
... såå långt hängde jag med, fast sedan blev det bara för mycket.

Jag började gäspa.

Sedan kom en ny tankebubbla som hade en hel liten historia att berätta.
- Det kan vara lite trevligt, sade den, att titta på dom här fiskarna som simmar runt i detta slutna, dock upplysta akvarium som kallas tänkandet. Dom verkar livnära sig på att "tanka" i sig ideer om vad som händer där utanför dom mörka väggarna. Ideer, som har formen av små gröna plankton, som sitter fast på växterna i akvariet. Ideer som processas för att sedan skitas ut så att nya plankton kan få näring och runt runt går det. Jag fattar inte hur. Men att det går runt runt - det är en kvalificerad gissning jag ibland slänger ur mig. Så sade denna bubbla.

Sedan var det alldeles stilla en stund. Aaaaah...

Blubb, blubb, blubb säger det och upp dyker en snurrande tidsbubbla.
- Hur länge har jag varit borta, undrar den oroligt.
- Kan inte säga exakt. Jag vet bara att du kom hit efter mig, säger en bubbla i diskret kostym med en namnbricka där det står - Legitimerad Efterbubbla.
Blubb, blubb, blubb, - Nububbla dyker upp från ingenstans - Nej stopp på belägg! säger Nububbla myndigt och spänner ögonen i Efterbubbla. Den här tidsbubblan kom före dig. Ser du inte att det är en Förebubbla. Den var här när jag kom. Och jag kom NU. Du var mig en fräck Efterbubbla, komma här och säga att du kom före Förebubblan!
Efterbubblan verkar tappa fattningen för en sekund men hämtar sig snabbt.
- Hör på nu Nububbla. Jag stod ju här och pratade med Efterbubbla när du kom insläntrande. Alltså var vi här före dig och du kan omöjligt avgöra vem av oss som var här först.
Blubb, blubb, blubb, - Ursäkta mig fru Nububbla. Jag tror det har blivit ett missförstånd här. Efterbubblan här, min kollega, menar att han kom före en annan Nububbla som kom före dig.

Suck, vad tjatiga tidsbubblorna blir säger en annan tankebubbla. Dom kan inte hålla reda på varandra och grälar om vem som kommer när. Det finns alltid en efterbubbla som kommer före en förebubbla eller en förebubbla som kommer efter en efterbubbla.
Nububblorna gnäller alltid om att dom är en utrotningshotad minoritet som varken före eller efterbubblorna vill erkänna. Nububblorna vägrar att gå över till nuism eller föreism. Men enligt nuisterna och föreisterna är nuismen en falsk religion. Nuisterna kontrar med att nuismen är den enda sanna religionen eftersom det alltid är nu. Dom hävdar att varken föreisterna eller efteristerna egentligen finns nu.
Hårklyverier säger fotfolket och är innerligt trötta på att deras religiösa ledare skall hålla på och bråka hela tiden.

Sedan blir det stilla igen.

Jättelika bubblor seglar majestätiskt över himlen, inneslutna i pyttesmå bubblor. Självaste himlavalvet ligger ihopkrupet längst in i den minsta bubblan och vaggar sig själv till sömns. Det är en ståtlig syn. Men vart tog himlens alla stjärnorna vägen?
Vi är här. Alltid. Även när solen skiner. Det är bara på natten vi kan spegla oss i våra egna ögon.

Fixeringar och kramplösande samtal

2011-11-27T11:05:00.001+01:00

Att skriva här är output. Att få feedback på det jag skriver är input. Att få input är inte alltid lätt men tvingar mig alltid att släppa taget om den senaste favoritföreställningen. Kanske inte släppa taget men i alla fall lätta på greppet, krampa lite mindre.
För någon vecka sedan pratade jag med en vän om detta med förundran. Min nya baby... Jag försökte formulera hur jag ibland kan uppleva en sorts rå förvåning över att något överhuvudtaget finns. En sorts nyvaken förtjusning över sinnena och den alltid daggfriska värld dom skapar. Jag vet exakt vilken känsla jag försökte kommunicera men lyckas inte nu. Däremot kände jag just då att jag faktiskt lyckades. Och det hela utmynnade (inser jag nu) i ett sorts idealiskt sätt att förhålla sig till sina upplevelser. En naken, nyvaken och rå attityd till livet. Min vän svarade:
- Björn, jag tror inte på att inta attityder.
Punkt.
Jag gillar honom just för att han kan kläcka ur sig såna här grejer. Han gör precis det som klockorna gör. Dom jag skrev om i förra inlägget. Han varnade för en fixering. Ett annat namn på fixering är mental snuttefilt.

Det skall erkännas att jag många gånger undrat över varför det är så tillfredsställande att prata om "det här" som inte går att sätta ord på, med andra som också upplever att "det här" inte går att sätta ord på.
Är det inte galet? Låt oss prata mer om det som inte går att prata om.... Låt oss hitta nya ord som uttrycker att det saknas ord för "det här" ...

Det är galet men jag misstänker att det hela är mycket vist ordnat. Vårt ordande om det ordlösa är som kramplösande medicin. Vår benägenhet att fixera är medfödd - liksom vår längtan efter att lösa upp fixeringarna.
Att dela med sig av sin senaste mentala baby är en kluven upplevelse. Å ena sidan vill man få bekräftelse på att man har ringat in något viktigt, att man förstått hur det hänger ihop, - å andra sidan vill man utsätta sig för kritik och ifrågasättande så att man kan släppa taget. För upplevelsen att vara fri från fixeringar är sagolik.

Jag minns en period när jag var väldigt förtjust i Jed McKennas böcker. Jag var också väldigt förtjust i en viss blogg av Lune Greenwood (numera privat) där jag läste och kommenterade mycket. En dag lade jag in ett långt citat ur Jeds tredje bok som jag älskade då. Första kommentaren på detta kom från en kvinna som konstaterade. Vilken extrem fixering! Hon menade antagligen den anarkistiska, nihilistiska energi med vars hjälp Jed slaktar allt "andligt", allt som är vackert eller insiktsfullt, allt som sinnet vill fixera vid. Hon menade attityden - if you meet the Buddha on the road, kill him! Vad den här kvinnan såg var att detta också var en fixering. En fixering vid ikonoklasm och anarkism. Hon såg att även detta paradoxalt nog handlade om att inta en attityd.

Det där gjorde djupt intryck på mig. Jag minns känslan än idag. En stor förvåning. Och jag var bara tvungen att konstatera att hon hade en poäng. Precis som jag häromdagen insåg att min vän hade en poäng när han sade. "Jag tror inte på att inta attityder".

Jag säger såhär - jag tror inte på att fixera vid attityder. Och jag tror att det allra bästa sättet att lösa upp den kramp som så lätt uppstår är att prata om "det här". Öppenhjärtigt visa upp vår senaste mentala baby. Vår senaste Buddha.

Det finns absolut en risk med att visa upp sin mentala baby. Man kan vara så fäst vid den att man börjar krama den hårdare när den utsätts för kritik. Att man kramar ihjäl den och fortsätter krama den fast den är död. Att man börjar försvara den med näbbar och klor. Att man börjar bestycka sina argument med kärnstridsspetsar. Det händer faktiskt. På många håll i världen.

Jag tror på att lyssna väldigt innerligt när någon pratar om "det här". Vill personen släppa sin fixering? Kan personen släppa? Dom flesta både vill och kan. Behovet att bli bekräftad finns alltid med tror jag. För det känns skönt. Man sväller av stolthet när någon berömmer ens mentala baby. Åå vad söt den är. Vilka vackra ögon. Vilket litet underverk. Att få vara en stolt förälder till sin mentala baby. Vem vill inte det?

Jag har alltid känt mig kluven här. Jag har utsatt mig för mycket kritik. Jag har slagit tillbaka. Såklart. Suttit på min kammare och slipat på mina argument. Jag har spelat upp gamla dialoger i huvudet, dialoger med mina fiender, dom som kritiserat min mentala baby. Tänkt ut superdräparargument i efterhand, tänkt, jävla skit, varför sade jag inte så. DET argumentet hade definitivt punkterat hans eller hennes poäng. Vilken härlig lek det är att punktera poänger.
Men hur länge är den härlig? När börjar man tröttna?
På sistone har jag börjat känna tacksamhet när någon punkterat min poäng. Vad skall jag med poänger till? Dom går inte att äta. Dom går inte att dricka. Dom ger mig egentligen ingenting längre förutom en massa besvär. Poänger är faktiskt ganska poänglösa.

Men fixeringarna. Dom dyker upp. Och jag ber. Snälla, hjälp mig att släppa min fixering! Och det är därför jag vill prata om "det här". För att det hjälper mig att släppa. Det hjälper mig att tappa fotfästet. För jag vill inte stå fast. Jag vill dansa. Flyga. Simma. Leva.
Jag älskar att allt rör på sig. Hela tiden. Att det flyter. Jag älskar att upptäcka fixeringar jag inte trodde att jag hade.

Klockorna

2011-11-20T19:07:00.001+01:00

Min hjärna är utrustad med ett antal små klockor som ringer vid bestämda tillfällen. Klockornas ringande signalerar att vissa mentala strukturer börjar bli solida och skarpa i kanterna. Ett exempel är när jag pratar om andligt sökande. Som jag gör just nu - i form av skrivande - eller när jag pratar med någon som är intresserad av andlighet och uppvaknande. Plingandet föregås nästan alltid av att jag säger något i stil med:

- Alltså, vad allt det här EGENTLIGEN handlar om ...

... pling, pling ...

Kanske har jag alltid hört det här ringandet men tidigare tolkat det som en startsignal till något viktigt och avgörande. Som att nu börjar vi kunna ringa in något här. - RINGA IN -. Klockorna ringer därför att nu skall något ringas in - omringas - omgärdas och bevaras. Konserveras. Stoppas in i fastslåendets brännugn så att det blir fast och beständigt. En mental pjäs som jag kan placera i skåpet där jag förvarar mina insikter.

Men när jag nu hör dom här klockorna ringa händer något helt annat. Jag vill gärna beskriva det ... pling, pling ... Och det lustiga är att denna lust att beskriva får samma klockor att ringa. Det är lusten att få livets storyline att bli begriplig. En kedja av händelser där det ena leder till det andra. Där vissa grejer hänger ihop med andra grejer. Begriplighet. Det ringer när jag säger något i stil med:

- Alltså, förstår du hur jag menar? Dom här grejerna hänger ihop, kan du se det? ...

Detta var tidigare ett avgörande ögonblick - vilket det fortfarande är - men nu på ett helt annat vis. Tidigare kändes det avgörande att få med mig den som lyssnade. Man vill inte gärna sitta ensam på "såhär-hänger-det-ihop-tåget". Sitter man ensam på ett sådant tåg är slutstationen troligen en liten håla mitt ute i ingenstans där ingenting av värde händer. Men är man två på tåget kan man i alla fall hjälpas åt och hålla varandra sällskap när man kommer fram till den lilla ödsliga "såhär-hänger-det-ihop-destinationen". Är man två som reser kan det vara början på en liten sekt som med tiden kan växa till en etablerad -ism eller religion. Ett mäktigt rike.

Det är läskigt att vara ensam med sin berättelse. Så är det bara.

Det bästa är förstås att kliva på ett överfullt tåg med en stor och välkänd destination. Men det har aldrig lockat mig. Det skall vara lite äventyrligt. Men skall man på äventyr är det alltid bra att vara minst två.

Åå, detta tvingande behov av att få den andre att vara med på noterna.

För kanske ett år sedan kom jag till en station på vägen med skylten - When we realize we are all mad, the mysteries disappear and life stands explained - (Mark Twain)

Det var då jag började höra klockorna ringa med ett nytt budskap:

- Björn, det ringer ut. Det är rast nu. Du är ledig. Sluta ringa in, det ringer ju ut!! Du behöver inte längre kämpa för att få sakerna att hänga ihop. That's already taken care of!

Jag insåg att vår magister var galen. Han hade gett oss omöjliga uppgifter som hade drivit oss alla till vansinne. Vår galna magister hade övertygat oss om att det fanns en massa grejer som inte hängde ihop och att det var vår uppgift att knyta ihop dom. Han hade övertygat oss om att livet var något som kunde smita iväg och försvinna ur sikte. Att det var vår uppgift att lokalisera det och ringa in det.

När jag hörde klockorna med deras nya budskap var jag först lite förvirrad. Jag satt kvar en liten stund i min bänk. Fortsatte med mitt inringande och ihopknytande trots att det redan ringt ut. Alla hade lämnat klassrummet. Magistern hade släckt lampan. Men jag satt kvar. - Men vad fan, tänkte jag efter en stund, det här är ju absurt. Lika bra att lägga ner. Och så lade jag ner.

Men vanans makt är stor. Rätt vad det var hörde jag mig själv säga - Alltså, vad allt det här EGENTLIGEN handlar om ...

... pling, pling ...

Som en återkommande mardröm.

Livet har gått förlorat! Du måste hitta det och ringa in det.

Livet har fallit sönder i småbitar. Du måste plocka upp dom och knyta ihop dom.

Men tack och lov ringer klockorna numera när drömmen blir för absurd. ... pling, pling ...

- Björn, det var bara en mardröm. Ingenting behöver ringas in eller knytas ihop. Du är fri.

MEN, berättelsen fortsätter ...

... ack ... dessa berättelser!

Åå vad egot älskar berättelser. Egot ÄR en berättelse. BARA en berättelse. Men den som säger "bara" en berättelse, som om det vore nåt att ta lätt på är antingen respektlös eller upplyst. Berättelser är mer beroendeframkallande än heroin. Dyrbarare än livet självt.

- Du är fri! ... jo det låter fint. Men vad egot hör är något annat. - Du är friställd! På grund av arbetsbrist. Du kan gå hem nu.

Det ruskiga är att egot vet att det inte finns några andra jobb att söka. Det här var DET ENDA jobbet som fanns. Så vad gör egot?

Egot börjar dagdrömma. "Dagmardrömma". Det hittar på uppgifter till sig självt. Dom gamla vanliga uppgifterna. Inringandet och ihopknytandet.

Ack

Snyft.

Det hela är lika sorgligt att skåda som en heroinist som ligger och dör i rännstenen.

Kanske är det så att egot är dömt att berätta ihjäl sig självt.

Berätta ihjäl sig självt ...

AAAAAHHAAA ... nu har jag ringat in något här, DETTA är vad det EGENTLIGEN handlar om!

Alltså, förstår du hur jag menar här? Ser du hur egot, berättandet och fan och hans moster hänger ihop? Ser du att det enda vi kan göra i den här situationen är att ....

... pling, pling ...

Våt på tungan

2011-11-19T01:10:00.001+01:00

Tankedimma. Små, små droppar ur källan. Denna dimma släcker inte törsten. Man blir lite våt på tungan bara. För nog är det en törst som driver sökandet, läsandet och praktiserandet.

Men den som törstar nöjer sig inte med att bli våt på tungan.

Man springer runt där i dimman med tungan utsträckt. Det är vackert på sätt och vis.

Jag tänker på texten jag skrev som ny rubrik till bloggen. Jag är så himla glad att den kom till mig. Den kom med blandade metaforer. Att svar på existentiella frågor är som snittblommor i en vas. Jag tycker om den bilden. Det är verkligen inget fel med bra svar på djupa frågor. Att dom vissnar. Än sen då?

Jo, det är ju den här törsten förstås. Tungan känns som sandpapper. Att titta på blommor i en vas är fint men det är ju inte det man egentligen är ute efter.

Och så gillar jag bilden med insikterna som löv på träden. Verkligen inget fel på dom heller. Dom går att äta också. Mums. Saftiga och gröna. Och att dom vissnar. Det skall ju vara så. Dom är vackra när dom faller till marken också. Men man måste ju dricka. Det är A och O.

Och så kartorna som är ritade i sanden. Om det inte vore för att det blåser så förbannat här på jorden, hade ju kartor i sanden kunnat vara till stor hjälp. Men återigen. Törsten.

Vad är det som är så svårt med det här vattnet? Denna förundran som jag valde att kalla det.

För att hoppa tillbaka till metaforen med dimman. Det brukar vara mycket dimma där vattnet forsar fram som bäst. Och så är det något med dimma. Den är trolsk. Har alltid varit. Man tycker sig kunna se hur älvorna dansar i dimman över ängen. Och det gör dom säkert också. Och det är trollbindande. Så till den grad att man glömmer att dricka.

Nu har jag spridit lite tankedimma här. Nu är det dags att gå till källan. Djupsömnen lockar. Allt försvinner. Hur konstigt är inte det. Ofattbart.

Over and out.

Den här väskan var bättre.

2011-11-18T16:25:00.001+01:00

Hur många olika tillstånd finns det som vi kan uppleva? Hur många nyanser?
Oändligt!
Jag kan bara minnas en bråkdel just nu. Ett av dom märkligaste tillstånden jag upplevt är tristess. Den lite dova tomhetskänslan som säger att något saknas. Utan att veta vad. Bara en vag längtan efter någon sorts stimulans.
Jag sitter i ett shoppingcenter just nu. Den ligger i luften, som en våt dimma. Tristessen. En kvinna tar upp en väska , dömer ut den och lägger ner den igen på ett missnöjt sätt. Hennes barn ligger i sin vagn och tittar upp i taket. Bara tittar och tittar. Sinnesintrycken flödar genom den lilla kroppen. Som mäktiga vågor av existensens mirakel sköljer sinnesintrycken genom den lilla. Hennes mamma plockar upp en ny väska. Den här ser bättre ut, kanske kan den fylla lite av tomrummet i mig ser hon ut att tänka. Men vad vet jag?

Knackar med fingret mot skallen

2011-11-13T23:43:00.001+01:00

Nu drömmer jag den verbala vaken-drömmen.

Bygger Björn bygger tankar (eller tvärtom)

bygger koncept bygger kontext

bygger mening river mening ...

... bygger frågor bygger svar

river svar...

... bygger problem bygger lösningar

bygger begär bygger strategier

bygger frustration bygger tillfredställelse

bygger olika plan bygger överbryggande

bygger mål bygger strävan

bygger fan och hans moster samt ett blogginlägg ...

... som grädde på moset eller som en gravsten över tänkandets tröstlösa loopande som äntligen kommit till vila för att återuppstå klockan kvart över sju på morgonen och dra samma visa igen.

Snart skall jag lägga mig och övergå till sömn-drömmens dimension som huvudsakligen är formad av flytande bilder, känslor och subtila förnimmelser. Alla producerade av min hjärna. Sömndrömmen innehåller också verbala former men dom är lite luddiga i kanten. Också dessa ulliga språkmoln är producerade av mig hjärna. Eller så flyter dom in i hjärnan och processas för att sedan projiceras ut i sömndrömmen. Who knows?

När jag sedan vaknar imorgon börjar jag drömma den verbala vaken-drömmen. Dom verbala strukturerna skarpare i kanterna. Mestadels sammanhängande.

Medvetandet drömmer. Att vakna upp ur en dröm är att fall in i en annan.

Så sägs det. Av vissa. Insiktsfulla filurer. Som tror att dom fattat det här. Hur det hänger ihop liksom.

Jag noterar ett kompakt motstånd i mig mot att se vakendrömmen som dröm. Här finns en längtan efter att den värld jag interagerar med under vakendrömmen skall vara oberoende av mig. Jag vill INTE att vägen jag kör på skall vara något jag drömmer fram. Tänk om något går fel och drömmaren plötsligt glömmer bort att drömma fram vägen. Då kommer min bil störta rakt ner i avgrunden. Inte bra. Så kan vi inte ha det.

Vägen jag kör på får inte vara något som skapas av min hjärna. Den skall finns där oavsett om jag kör på den eller inte. Vägen skall vara något jag kan lita på. Köra på. Räkna med.

Ändå kan jag förstå att vägen inte alls är något att räkna med. Att den alls inte finns där ute. Att den faktiskt skapas här inne. En signalsubstans som simmar över en synapsklyfta till sin hamn på en nervcell. Lägger till. Ställer till med ett hallå. Massa andra molekyler sätts i arbete. Samma sak händer på miljoner ställen samtidigt. Här inne. (knackar med fingret mot skallen.) Finns inget "här inne". Det kan jag också förstå.

Finns inget "därute". Kan jag också motvilligt förstå.

Allt är molekyler är atomer är elementarpartiklar är supersträngar i en dans. Livets dans. Sprakande. Bubblande. Fullkomligt obegripligt men perfekt orkestrerarat av sig självt.

Sånt kan jag förstå. Och jag kan förstå att denna förståelse också bara är ett tomtebloss på en liten planet i en galax i ett universum INUTI en atom någonstans här inne. (knackar åter med fingret på skallen)

Jag kan också förstå att det här, den här typen av verbalt vakendröms-loopande bara är ett litet tunt gränssnitt i en värld så oändlig att hjärnan börjarsjuda vid blotta tanken. Bäst att sluta innan det börjar koka.

Jo, jag håller på och sliter och drar i tankens loopar. Väl medveten om att jag har noll kontroll på detta slitande och dragande. Hur skulle jag kunna ha det? Jag har ju ingen aning om vilka kemiska processer som ligger bakom den enklaste av tankar. Jag vet inte ens var dom äger rum. Någonstans i pannloben. Men VAR??? Om jag inte vet något av detta, hur skall jag då kunna ha kontroll???

Ändå känns det som kontroll. Som att klia ett myggbett. Och det är antagligen lika betydelsefullt att sitta och klia fram sådana här haranger. Ju mer man kliar desto mer kliar det. Tills det börjar blöda. Då är det dags att sluta. Börja distrahera sig. Gå och lägga sig.

Men det ger mig i alla fall en känsla av vördnad. På samma sätt som jag känner vördnad när jag tänker på att det precis här, där jag sitter, pågår flera hundra miljoner olika mobiltelefonsamtal. Samtidigt. Precis där jag sitter. VAAA???!!! Det enda jag behöver för att höra ett visst samtal är en mobiltelefon som tar emot på motsvarande frekvens. Hur många samtal skulle jag kunna lyssna till samtidigt innan det blir ett mäktigt brus, ett dånande, ett rytande inferno av röster?

Det är ett DÅN här. Som jag inte hör. Det fyller mig med vördnad.

För att inte tala om alla tv-program som pågår exakt där jag sitter. Som jag inte hör. Tack och lov. Men dom finns här. Att bara veta detta får mig att känna något högtidligt.

Att tänka på att mobiltelefonsamtalen och tv-programmen äger rum på ett så försvinnande smalt frekvensband gör saken ännu mer högtidlig. Många säger sig höra änglar sjunga, döda prata, trollen grymta, tomtarna tjattra och demonerna yla. Hur många frekvensband finns det? Det är nog ingen ände på det. Och allt pågår här. Precis här där jag sitter i min soffa. Och det ända jag hör är datorns surrande. Jag är djupt tacksam över det. Samtidigt väcker sånt här en enorm vördnad i mig. Vad är vördnad för mig? Vad menar jag? Jag menar, holy shit, my god, herrejävlar, hur är det möjligt!!? Det är bara helt jävla fantastiskt allt det här. Och det räcker för mig just nu. Att påminna mig om det. Om det jag faktiskt vet. Och att ana ALLT det jag inte vet. Hur stort det här är. Hur fucking jävla enormt det här livet är. Och här sitter jag och mår bra. Och håller ihop. Och går inte sönder. Hjärnan kokar inte. Den surrar lite behagligt ungefär som datorns fläkt.

Sånt där gillar jag att tänka på. En novemberkväll när jag borde sova. Jag tänker att jag borde knyta ihop det jag skrivit. Att texten började som ett upplägg. Men att inget behöver knytas ihop. Det är fint nog att bara kasta ut lite tankar såhär. Stora tankar för mig. Och oändligt, försvinnande små för planeten jupiter som majestätiskt seglar fram i sin omloppsbana ... HÄRINNE. (knackar med fingret mot skallen)

Ett budskap som suger

2011-11-03T02:09:00.001+01:00

Tisdag och onsdag kväll tillbringade jag på Satsang med Stuart Schwartz.

Du som inte var där missade ingen ting. Ingen ting är något obeskrivligt. Livgivande. Befriande.
Låt mig se om jag kan beskriva det obeskrivliga....

Mår bra. Mår dåligt. Mår inget särskilt.
Vill att bramåendet håller i sig. Vill bli av med dåligmåendet. Tycker att ingetsärkiltmåendet är rätt trist.
Söker efter knep och knåp. Hittar ibland något som funkar. Ett litet tag. Tar sedan nya tag.
Så där håller jag på. Har fått veta att jag inte är ensam. Att jag tillhör en självupptagen generation. Skäms över denna självupptagenhet. Försöker rationalisera bort skammen. Vill tro att jag bäst hjälper andra genom att hjälpa mig själv. Betalar dessutom skatt. Bidrar på så vis till bistånd och annat bra. Röstar på dom som vill höja skatten.

Tänk om det finns en universalmedicin som får mående-pillandet att bli lika oviktigt som molnformationerna på en grå novemberhimmel. Skulle det kunna vara något?
- Det finns en sådan medicin, säger Stuart. Får jag fresta med en klunk?
Jag spetsar öronen.
Det handlar om ...
... Stillheten.
Drick den. Sjunk ner i den.
Vila där. I stillhetens gränslöshet.

Be still and know.

Det finns inget mer att säga om detta, förutom att ...
... det som finns där, i stillheten, är en kunskap som inte går att klä i ord. Naken kunskap som är mer intim än dina egna andetag.

Taste it, säger Stuart.
Be it.
Rest in it.

Why?
Because it feels good.
Det låter förstås fånigt för alla som ännu inte gett upp hoppet.
Jag hoppades så länge att jag skulle lära mig att förhålla mig till livet på rätt sätt. Spår av detta hopp lever kvar i min händer och armar. Jag lyfter dom för att formulera ett fotfäste. Faktum är att jag bygger mina verbala fotfästen med händer och armar. Det är så det känns när jag skall formulera mig.

Jag förbluffas, om och om igen, över att dessa verbala fotfästen består av luft. På Satsangen ikväll iakttog jag en deltagare som byggde sina fotfästen med händerna. En man med ett fint intellekt och ett bra språk. Hans händer jobbade hela tiden med luften. Byggde någonting. Av luft. Inte undra på att det inte går att hitta fotfäste i dessa konstruktioner.
Ok, jag kan tänka mig att man kan stå på sina verbala konstruktioner om man skriver ner dom på ett papper och lägger det på golvet. Men vad fan, det är ju golvet under papperet som gör jobbet.

Stillheten.
Känns den så bra?
Ja, den gör ju det.
Svaret på alla våra frågor finns där. Lösningen på alla våra problem likaså.
Det var Stuarts budskap.
Det är ett budskap som "suger". I dubbel mening. It sucks och det är ett mäktigt sug.
Det suger ner mig. Ner i stillheten. Vill inte längre trampa vatten för att få näsan över vattenytan. Vill inte längre plaska omkring där uppe. Slå och fäkta med armarna. Plask, plask, plask.
Jag har gälar. Behöver inte gå upp över ytan för att andas. Stuart fick mig att lita på det. En kunskap jag har inom mig.

Men fan vad tråkigt detta budskap är. Det suger, rent intellektuellt. Det går ju fan inte att kommentera. Inte utan att en känsla av överflödighet smyger sig på.
Kommentarer till stillheten är ju inte fel. Det kan inte skada stillheten. Havet blir inte mindre vått för att man plaskar omkring där uppe vid ytan. Det är bara onödigt. Och jobbigt dessutom.

Att låta sig sjunka ner i stillheten och fyllas av den är enkelt. Det krävs ingenting mer än att en man som Stuart får en att känna att man har gälar. Jo, och så får man helt enkelt bestämma sig också. I varje situation.
Brus eller stillhet?
Brus eller stillhet?
Brus eller stillhet?

Skrivmuskel-atrofi och ett liv utanför grubbelbubblan

2011-10-27T13:27:00.001+02:00

Det går allt längre tid mellan texterna här på bloggen. Min längtan efter att formulera och strukturera det som rör sig i mig har avtagit markant. I början berodde uppehållen på att jag faktiskt hade händerna fulla av praktiska göromål i samband med flytt och renovering. Men den sista veckan har tiden faktiskt funnit där. Om jag velat hade jag gott kunnat producera texter. Men jag har inte haft någon lust ... eller ... nej ... jag anar att det är något annat.

Jag misstänker att det är något med själva skrivandet. Skrivandet är en muskel och när den inte används atrofierar den.

I mitt fall kan det vara så att lusten till skrivandet kommer från själva skrivandet. Det föder sig självt. Det är inte så att jag har mer djupa saker att säga om livet än någon som sällan eller aldrig skriver den här sortens texter. På senare tid har jag slagits av att jag inte kan komma på en enda djupsinnig sak att säga som känns spontan eller naturlig. Djupsinnighet tycks kräva borrande. Man får kavla upp ärmarna och ta i. Men hur jag än borrat har det bara kommit upp saker som känns konstruerade. Inte lögner direkt, men konstruktioner.

Och så detta med inspiration. När jag var inne i det där skrivflödet, räckte det med en minuts input från någon djupsinnig källa - en text, ett youtube-klipp etc. - för att hålla liv i flödet. Men när jag på senaste tiden försökt tanka på inspiration från dessa källor har jag tänkt, - Jaha, nu skall vi se vad den här filuren har kokat ihop för djupsinnigheter. Mhm, så kan man förstås se det. Jojo, men varför krångla till det?

Jag har tänkt att jag gott kan leva livet mellan punkterna på att-göra-listan. Fyller man bara på med lite fritid, lite input från familj, vänner, arbetskamrater, kultur och media, så rullar livet på hur bra som helst. Behövs det någon gång lite extra smörjmedel kan man alltid ge sig av på någon spännande resa. Se nåt nytt. Känna främmande lukter. Höra främmande språk.

Det är som att dom stora livsfrågorna inte existerar utanför grubbelbubblan - utanför denna värld av grubbel-skrivande och grubbel-läsande. Detta är för mig en ny och märklig upptäckt.

Visst kan man fundera på saker också utanför grubbelbubblan. Men det blir mer sånt som att leta efter en lucka i kalendern när man kan ge sig ut i skogen för att plocka svamp.

Jag trodde tidigare att alla människor har en sån där grubbelbubbla inom sig dit dom ibland går för att borra fram djupsinnigheter. Några kanske går dit en gång i veckan. Andra varje dag. Några sällsynta individer går bara dit en gång per år.

Men nu tror jag inte så längre. Jag ser att grubbelbubblan är något som skapas av att skriva eller läsa en viss typ av texter. Grubbelbubblan är inte medfödd.

Här kommer en teori om hur den uppstår. Kanske är den ärftlig. Kanske är grubbelbubblan som acne. En liten blåsa fylld med var som ploppar upp någon gång i tidiga tonåren.. För dom allra flesta försvinner grubbelbubblan efter några år. När man kliver ut i vuxenvärlden är man fri från både acne och grubblerier. Då vet man vem man är och vilken plats man har i världen. Man har hyfsad koll på varför man är här och vad man vill uträtta innan man dör. Man tänker inte på döden i onödan. Det vore ju förspilld tankekraft. Döden är vad den är liksom.
Men alla blir inte fria från sin acne. Alla blir heller inte fria från sina grubblerier.

Men jag tror mer på en annan teori. Grubbelbubblan är ett virus som sätter sig i hjärnan. Ett litet program som envisas med att ställa frågor som saknar svar. Alla får inte det här viruset. Men dom som drabbas gör klokt i att sätta det i karantän. Precis som man kan göra om man får virus i datorn. Man skall definitivt inte köra programmet. Då uppstår bara en massa krångel. Kör man programmet blir man en sökare med allt vad det innebär. I värsta fall kan Grubbel-bubbel-viruset äta upp alla ens tankar, känslor, tid, pengar och relationer.

Äh, jag vet inte om jag tror på den teorin heller. Grubblare som jag har svårt att hålla fast vid teorier. Det ligger i själva grubblandets natur.

Jamen självklart är jag en grubblare! Självklart älskar jag min grubbelbubbla! Det är bara det att jag inte har varit där på länge. Det känns lite ovant att vara här. Lite som att plocka upp fiolen när jag inte spelat på flera månader. Jag vet att jag kan leva utan min fiol. Men varför skulle jag? Precis på samma sätt vet jag nu att jag kan leva utan min grubbelbubbla. Men varför skulle jag?

Jag tror jag är tillbaka nu. Det känns underbart. Och nästa text skall bli en lovsång till grubbelbubblan!

Droppljud

2011-10-19T23:27:00.002+02:00

Min önskan är nu att kunna skriva helt obegripligt. Jag vill inte begripa mig på det gåtfulla. Vill låta gatlyktornas sken blomma ut i hela sin gränslösa gåtfullhet.

Låter mig sväva fram på elektroniska klangmattor. Känner ingen önskan att skapa eller spela musik. Vill bara vara en lyssnande atmosfär, en stämning i ett hav av stämningsfulla auditiva atmosfärer som blandar sig med atmosfäriska stämningar.

Till bredden fylld av stämningar. Minns min barndom. Oförmågan att kommunicera de stämningar som strömmade genom mig upplevdes inte som en oförmåga. Jag minns inte att jag någonsin undrade över ifall det ens var möjligt.Kommunicerandet alltså. Jag var ett sorts upplevande nav i min värld av gåtfullhet.

Undrade aldrig över ifall jag upplevde eller upplevdes. Ville inte begripa mig på dylika spörsmål.

Sedan begrep jag mig på gåtfullheten. Det var synd för gåtfullheten vill inte bli begripen. Då drar den sig undan. Gömmer sig. Kvar finns en död värld av mentala konstruktioner. Livet förlorar sina ändlösa dimensioner. En efter en faller dom bort. Till slut återstår bara fyra. Längd, bredd, djup och tid. En steril värld. Ett gränssnitt. Verbalt till sin natur. Matematiskt. Mätbart. Dokumenterbart. Och framför allt - möjligt att upprepa.

Att begripa sig på gåtfullheten straffas med döden. Världen dör. Men in i denna döda värld sipprar ändå gåtfullheten in. Droppvis.

Dropp ... dropp ... dropp ...

Det gäller att täta. Så tänkte jag. Laga läckorna. Jag blev rätt bra på det.

En gång hade jag en bil som jag köpte för fyrtio tusen kronor. Det var en Citroen Xantia. Mycket bekväm bil. Efter några år hade jag betalat mer än fyrtio tusen i reparationskostnader. Det var det oljehydrauliska systemet som började spöka. Jag kunde komma ut en dag på parkeringsplatsen och upptäcka att det droppat olja på asfalten. In på verkstaden. Täta. Laga. Sedan gick det en vecka. Nytt läckage. Från ett nytt ställe. Så fort dom lagade ett hål steg trycket på ett annat ställe i systemet och en ny läcka uppstod.

Gåtfullheten läcker alltid in. Eller ut.

Det är gåtfullt det där med vad som är inne eller ute. Bäst att låta det vara. Låta det som är ute droppa in och det som är inne droppa ut.

Hoppas att det inte börjar forsa. Men ibland blir det så. Då gäller det att hålla i hatten. Det är bara att skrota eländet säger dom då på verkstaden. Tyvärr har garantin gått ut. - Köp nytt, råder dom dig. Med garanti. Och så gör man det. Det är verkligen fiffigt ordnat. Slit så länge garantin varar, släng sedan och köp nytt.

Världsbilder kommer sällan med garanti. Inte självbilder heller. Man får ta hand om dom. Vara rädd om dom. Laga läckorna. Så fort det börjar droppa gäller det att styra kosan mot verkstaden. - Det är inget fel på din världsbild, säger dom som sålt den till dig. - Jo, det hörs ett droppande ljud som oroar mig, säger du. - Det är normalt, svarar dom på verkstaden. Inget fel. Det skall låta så. Det är bara gåtfullheten som droppar in. Eller droppar ur. Dropp ... dropp ... dropp ...

Som alla andra

2011-09-08T13:51:00.000+02:00

Till B och Perra!
Och till er andra som läser också såklart!
Vilken läsfest. Det ni delar med er av i kommentarerna är otroligt intressant. Jag vill verkligen höra mer!
Jag hinner bara skriva lite kort om vad jag känner och tänker om det ni berättar. Tänk om det ni varit med om är precis vad det är. Att det betyder precis det ni säger att det betyder. Jag tror det är så. Men trots detta tänker jag försöka sätta in det i min lilla karta. Ni får förlåta mig... jag älskar kartor. Jag älskar att kategorisera saker. MEN, tro mig, jag känner på mig att jag är ute och cyklar. MEN, varför inte cykla. Det e ju kul ju .... :D

En grej jag gått igenom det senaste året. Ett huvudtema kan man säga, är följande. Och det är något ni inte berörde så mycket. Det känns som att det finns där mellan raderna men jag vill försöka sätta ord på det. Vad många av dom här fysiska symtomen leder till, tror jag, är att man blir lite mjukare som människa. Lite öppnare. Jag säger "lite" därför att jag tror att det är en process som liksom inte har någon slutpunkt. Det finns ingen botten här.
Jag skulle vilja beskriva detta huvudtema som att GÅ NER PÅ KNÄ. På knä inför livet. På knä inför det ofattbara, ogripbara, oändligt rika, oändligt vackra. GÅ NER PÅ KNÄ av tacksamhet. Gråtande av glädje, av smärta, av något som inte kan eller behöver sättas ord på. Jag har gråtit så otroligt mycket sedan jag hamnade i den här Advaita/Satsang-svängen. Sedan 2002. I perioder. Och så har jag skrattat. I perioder. Ett sånt bubblande och sprakande skratt. Just gråten och skrattet berörde ni inte så mycket i det ni berättade. Men jag vill speciellt nämna gråten. Och med den en känsla av att vilja gå ner på knä. Jo, du nämnde det B, om när du låg där i snödrivan. Att krypa ihop i fosterställning. Det är mäktigt. Gråter du Perra?

När man gått i många år och hållt hårt kring vissa strukturer, mentala och emotionella, så blir liksom kroppen hård och krampande. Inte musklerna nödvändigtvis, mer på ett sorts energetiskt plan. Låter flummigt men jag tror ni förstår vad jag menar. Och när en sån där kramp skall lösas upp så kan det ske på lite olika sätt. Jag tror att overklighetskänslor spelar en stor roll i den uppluckring som behövs för att öppna upp och sänka garden. Jag får för mig Perra, att det du berättar om, dom där nanosekunderna, är en sorts overklighetskänsla. Att verkligheten spricker. Det blixtrar till. Och det känns i kroppen. Dom här overklighetskänslorna är skrämmande. Men också fascinerande. Förförande. Det finns till och med en diagnos ... hahaha. Derealisation(DR). Förekommer ofta som ett symtom i andra diagnoser. Men det kan förekomma ensamt också. Tillsammans med känslan av att "jaget" är overkligt. Att man inte finns. Depersonalisation (DP). Jag läste mycket om det där ett tag. Och skrev om det. För mig betydde det mycket att få sätta ord på något jag länge upplevt. Se att jag inte är ensam.

Det som förundrade mig var att det inte pratas så mycket om DR och DP i Satsang-kretsar. Det fanns en nondualitylärare som gjorde det. Suzanne Segal. Och det var faktiskt när jag läste hennes bok som jag började läsa om DR och DP. Ända sedan jag var barn har jag haft skov av DR och DP. Men det kom och gick. Och det kunde blixtra till, lite som du Perra beskriver. Men det kunde också vara som en vag känsla som varade hela dagar. Men så kunde det bli tvärtom också. Att JAG finns jävligt mycket och att verkligheten är jävligt VERKLIG. Då suger det tag i mig och jag känner riktigt hur "jag" byggs upp och hur verkligheten stelnar till och blir hård. Det där kan hända fortfarande. Det är fascinerande. Man kan ta det som ett nederlag. Men jag gör inte det längre. Jag tar det som något väldigt mänskligt. Jag tror alla har det här, mer eller mindre. Men eftersom det pratas väldigt lite om det och det verkar skumt, så förtränger man det. Man vill inte framstå som psykiskt sjuk. DR och DP är vanligt hos schizofrena har jag lärt mig.
Men för mig, att få sätta ord på detta. Sätta in det i en kognitiv struktur hjälpte mycket. Då kunde jag slappna av lite och känna det. Inte kämpa mot det. Eller trycka bort det. Och det har förändrat min kropp. Inte dramatiskt. Trots att det känts så i perioder. Men strukturerna har byggt upp sig själva igen i situationer som har hotat min trygghet. Därför kan jag inte längre se det som att jag genomgått någon dramatisk transformation. Jag har trott att jag gjort det. Men alltmer börjat se det som att det här i mitt fall är en process som går väldigt långsamt. Två steg framåt. Ett bakåt. Ett framåt. Två steg bakåt. hahaha....
Nejdå, något mjukare har jag blivit. Något lite öppnare. Och det gäller väl framför alllt på det kognitiva planet. Jag kan numera skratta åt att jag bygger texter som just denna. Försöker sätta ihop något som aldrig varit isär. Försöker ta isär något som inte sitter ihop. Det är rätt komiskt. Men roligt också. Som att hålla på med pussel eller nåt.
Samtidigt har jag börjat släppa tron på att man behöver släppa all tro. Det är ok att förstå. Ok att få grepp om tillvaron. Det är ok att leka att det är på riktigt det här och att jag finns på riktigt. Ok att dras med i dramat och tappa närvaron.
För också det är en konstruktion. Närvaron å ena sidan och dramat å andra. Kroppen/själen. Absolut/relativt. Inne/ute. Allt detta är modeller som vi bygger för att leka med. Andligheten är en stor leklåda. Likaså mystiken. Lek/allvar. Verkliget/overkligt. Allt, allt, allt är konstruktioner.
Men också det är en konstruktion. Konstruktion/icke-konstruktion. Våra hjärnor är FANTASTISKA. SOM VI HÅLLER PÅ!!!
Vi/våra hjärnor. Mentalt/fysiskt. Förkroppsligat/icke förkroppsligat. Sanning/lögn. Jag/icke-jag. Tjohooooooo!!!

Och rätt vad det är förbyts detta tjohooo till ett shit! helvete. Vad hände nu. Vad skall jag göra nu? Hur hanterar jag det här? Jag vet inte. Men jag får försöka. Som alla andra.

Och detta, det är mjukheten jag försöker sätta ord på. SOM ALLA ANDRA. Vi är i detta tillsammans. Det här livet. Det är stort. Jag vill vara här nu. Med er.

Intelligenta korvar

2011-08-29T01:53:00.002+02:00

Jag var på en helgretreat med Adyashanti för några veckor sedan. Har tänkt ett tag att jag ska skriva något om mötet med Adya men de ingångar jag hittat har varit så svårmodiga. Så mycket navelskåderi supreme. Men strunt samma.
Måndagar är en bra dag att köra igång med filantropi. Idag är det söndag och navelpill de luxe som står på agendan.

Jag håller på med min önskelista. Jag vill skriva en ärlig önskelista. Jag lyssnar väldigt, väldigt innerligt. Anar den där stilla rösten som viskar långt där inne. Vill att önskningarna skall komma därifrån. Från det knappt hörbara. Den viskar. Jag lyssnar. Knappt hörbart säger den
- Nej, önskningar är inte för mig. Det här livet är inte för mig. Inget liv är för mig. Ingenting är för mig.
Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till detta. Jag har aldrig känt mig suicidal. Inte ens när jag mått som sämst har jag på allvar övervägt att ta mitt liv. Så det här som den stilla rösten viskar till mig gör mig ställd.
- Hur menar du?, frågar jag.
- Jag vill inte vara här. Jag vill inte hålla på. Jag vill stillhet. Jag vill ensamhet. Utsläckning.
- Men ..., börjar jag. Det är ju så vackert det här livet. Det är ett sådant sprakande mirakel.
- Jag vet det, svarar rösten. Men det är inte för mig, det här livet med alla dess färger. Ingenting är för mig. Jag vill inget. Utom att sluta vilja. Tomhet. Inte ens tomhet. Jag vill en tomhet utan tomhet.
- Men man kan ju vakna upp från det här livet, vakna upp till något sant, till närvaron som alltid är här. Minnas att man ÄR närvaron. Du vet ....., vädjar jag till den viskande rösten.
- Jag vill inte vakna upp här eller någonstans, viskar rösten tillbaka. Jag vill sluta vilja. Slockna.

Det var när jag satt i det stora rummet med Adya som jag vågade lyssna till den här rösten för första gången. Det är en röst som inte vill förhandla. Som aldrig säger - å ena sidan si - å andra sidan så.
Vi var flera hundra i rummet. Min vän som satt bredvid mig sade att jag pustade och stånkade där jag satt. Adyas ord ledde mig inåt till något han kallade nej-knuten i magen. Han beskrev mycket målande hur ett nyfött barn kommer ut ur livmoderns varma, mörka stillhet och konfronteras med det skarpa ljuset, skrällande ljud och kyla. Jag tyckte mig minnas. Barnet skriker ett ordlöst NEEEEEEEJ.

Men sedan då, sedan börjar man ju vilja saker, som att rumla runt på livets scen. Alla någorlunda normala barn gör det. Även jag. Men nej-knuten i magen finns kvar hos oss alla, mer eller mindre framträdande. Det var i alla fall så jag tolkade Adya.

Han sade vidare att om man någonsin försökt sig på det tokiga projektet att genomskåda egot och lösgöra sig från dess järngrepp, så finns nej-knuten där och väntar på en. I slutet av tunneln. Den bidar sin tid. Man kan gå omkring där och tralla och tro att det finns ljus i slutet av tunneln. Man kan stråla och skratta och tycka att hela livet är en bedårande lek och att ingenting är varken viktigt eller oviktigt, meningsfullt eller meningslöst. Man kan trippa på sin insiktsvunna frihet i många år till och med. Men nej-knuten i magen kan vänta.
Det är ju inte så att den aldrig gör sig påmind. Men vi kan välja att bortse ifrån den. Förklara bort den. Förneka den. Vi är jävligt skickliga på att förneka saker vi människor. Jag vågar faktiskt säga det, å hela mänsklighetens vägnar. Så förmäten kan jag vara .... Men i den här texten, som skall handla om mig, mig mig och mitt navelludd så räcker det att slå fast att jag varit jävligt skicklig på att förneka den här röstens existens. Jag kan ju konsten att rycka upp mig, tack och lov kanske, se framåt, se problem som möjligheter och hela härliga positivitets-paketet.

Men nej-knuten i min mage är helt oemottaglig för upplyftande och upplysande insikter. Den låter sig inte imponeras av sådant som kan få mitt hjärta att brusa och svälla och öppna sig inför livets härliga härlighet. Den har ju redan bestämt sig. Från dag ett. - Jag vill inte vara här, i det här jävla dårhuset. Folk skriker och håller på och det var mycket bättre där jag var innan. Där var tyst, varmt och mörkt.

Adya är ju fantastiskt duktig på att prata och fick min hjärna att konstruera bilden av att egot hämtar all sin energi från den här nej-knuten i magen. Denna nej-knut är liksom egots ankare. Egots evighetsbatteri. Allt krampande kommer ur nej-knutens krampande. Man kan lösa upp krampande på en mental nivå, på en emotionell nivå, men det hjälper föga. För där nere i magen sitter roten till krampandet och håller hårt i sitt nej till livet. Man kan bli hur fri som helst i intellektet och med stor elegans dansa mellan olika perspektiv. Se varje ståndpunkt som en del av leken. Men nej-knuten bidar sin tid.
Man kan frigöra sina emotioner och med lustfylld lätthet plaska omkring i de svåraste känslor. Se emotionell katharsis som en sällskapslek för modiga vuxna.
Men nej-knuten sitter där i magen. Orubblig.

Jag blir lite upprymd nu faktiskt av att se hur den vacklar till, min gamla föreställning om att egots krampande bottnar i en rädsla för döden. Den nya föreställningen ter sig mer sannolik. Det är inte rädsla som är det största problemet, inte heller döden, det är livet. Det är ett stort fett jävla nej till att vara här. I alla fall i min mage. Ok, nej-knuten i magen vill väl inte dö heller. Inte egentligen. Den vill helt enkelt sitta där och säga nej och sukta efter en tomhet tömd på allt inklusive tomhet.
Munnen kan säga ja, hjärtat kan säga ja, men nej-knuten säger det som den alltid säger. Ordlöst. Den säger nej till språket också, by the way....

* * * Slut på del ett * * *

Del två skall handla om en annan sak som hände under helgen med Adya. När jag satt där och pustade och stånkade som bäst inför det totala och oåterkalleliga nej till livet jag kände i magen, reste sig mannen som satt framför mig och gick fram till Adya. Det var en äldre man med hästsvans och ett härligt skratt. Men så ställde han sig vid mikrofonen och mötte Adyas blick och då såg han ut som ett barn. Adya såg rakt igenom honom och mannen med hästsvansen såg rakt igenom Adya. Ett möte där allt får vara precis som det är. Men DET var bara halva grejen. Acceptans och ja till livet är bara halva grejen. Och halvmesyrer gör ingen glad i längden. Den andra hälften har för mig varit agendan. Och min acceptans-agenda har sett ut såhär:
OM jag säger ja till det jobbiga som är här nu, vad får jag då i utbyte, sedan?

Eftersom den här typen av navelpillande är en intern affär där jag är fri att hitta på mina egna villkor, har jag hittat på att belöning för ett ja till den jobbiga känslan blir att känslan försvinner. Jag skall känna dig, brinna i dig, vrida mig av smärta i dig, låta dig vara som du är OM ....
... om du har godheten att försvinna sedan. För att vara med dig i tid och evighet det orkar ingen jävel med.
Jodå, känslor kommer och går och allt det där. Men jag pratar om nej-knuten i magen. Inkarnationen. Att bli kött. Att vara kött. Man kan bli vegetarian och gå omvägar så man slipper lukten av stekt kött. Men vad fan hjälper det. Vi ÄR ju kött.
Helvete! ....
VEM vill vara kött? Vem har bett om att få bli kött?

Det ÄR verkligen så att det knyter sig i magen. Korvar. Vem gillar fläskiga korvar och inälvsmat? Vi kan säga nej till det. Men vad hjälper det när vi i själva verket är en sorts intelligenta korvar fyllda med fläsk och inälvor och ben. Jag smakar på det. Köttvarandet. På riktigt. Kanske för första gången. - Fy fan, är allt jag känner.
Men ärligt talat, det är inte kul att vara människa. När man är frisk och kan skutta runt så vet man att man när som helst kan hamna i en sjukhussäng och ruttna bort där, skrikande av smärta medan man väntar på morfinet. Eller så är man halvt medveten om att det är grannen som ligger där i sin sjukhussäng och att man borde besöka henne.

Jag kan såklart nyansera den här bilden och prata om köttvarandets njutningar, om himmelskt sex, om svalkande dopp i havet, om italiensk glass och var och ens favoriträtter. Om endorfinruset efter springrundan en klar höstmorgon och kel och kramar framför brasan med en kopp varm choklad. Men nej-knuten bestämde sig dag ett och dess viskande nej ligger som en bordunton också genom livets skumfräsigaste vågtoppar.
Det var min upptäckt under Adya-helgen.

Tillbaka till mannen med hästsvansen och det härliga skrattet. Han var så vacker där han stod och badade i Adyas acceptans. Eller Adyas och Adyas ... ni vet vad jag menar. Ett ja till allt som är lika orubbligt som ett heligt berg. Det är vad som genomsyrar rummet när man är på retreat med Adya. När Adya kommer in i rummet finns detta heliga berg av acceptans redan där i allas hjärtan, allt han gör är att inte vara i vägen. Han tassar in och ber nästan om ursäkt för att han är där. Om man aldrig sett honom på bild eller video och fick höra att han var vaktmästaren som skulle fixa nåt med ljudanläggningen skulle man inte bli förvånad. Men när han sätter sig på stolen och börjar prata vet alla att det han säger kommer från det i våra egna hjärtan som alltid sjunger sitt ordlösa, villkorslösa ja till livet. (stopp här, detta börjar urarta till svammel blandat med personkult, det sista Adya uppmuntrar till)

Tillbaka till del två av denna text, del två av jaandet till livet och del två i mannen med hästsvansens möte med Adya.
Mannen med hästsvansen berättade hur han kapitulerat inför nej-knuten i magen. Och ändå lyste det om honom. Inte det nyfrälsa ljuset utan det luttrade ljuset. Han berättade att han lidit mycket i sitt liv och varit en sökare i många år. Men nu hade han börjat säga ja till nej-knuten. Ett villkorslöst ja till livshatet. För det är ett annat namn på nej-knuten. Jag smakar på det. Livshat.

Och livshat är självhat. Närvarohat.
Att säga ja till livshatet och självhatet. Vad är det?
Att söka är att säga nej till det som är. Vi finner hela tiden. Livet är ett konstant finnande. Ett finnande av saker vi inte vill ha. Så vi säger nej och söker vidare. Vi hänger oss åt metafysik. Med andra ord, det som inte är kött och skräp och prylar och saker man kan göra sig illa på, det som inte är saker man kan bli beroende av, mista och sakna. Metafysiska system är livshatarens drömslott. Att finna sitt sanna jag, sin inre kärna av kärlek, ljus, whatever, är självhatarens favoritfantasi.
Men mannen med hästsvansen orkar inte längre med fantasier och drömslott. Alltför många gånger har han ramlat tillbaka i köttet och lidandet och det helvete det är att leva ett liv och
mista det man älskar,
uppnå det man inte vill uppnå,
misslyckas med att uppnå det man vill uppnå och sedan
värst av allt,
inse att när man ibland uppnår det man vill uppnå så är det ändå inte det man vill uppnå,
jävla skit
om och om och om igen.
Mannen med hästsvansen och hans liv må vara min projektion helt och hållet. Men det hjälpte mig att se honom där framme vid mikrofonen. Han var inte alls mångordig som jag, det var snarare något naket och avskalat över hans berättelse. There is a YES that comes from the NO. Så sade han.
Och Adya kände igen. Sedan behövde inget mer sägas.

Jag behöver inte heller dra den slutsats jag nu skall dra, men jag gör det ändå. Jag har alltid, alltid haft en agenda när jag är med mig själv och mina känslor. När jag varit med livets jävlighet och med den olycksbådande skugga som alltid vilar över livets sötma och lekfullhet. OM jag är duktig och är med köttvarandets inneboende jävlighet så kommer det försvinna. Transformeras. Jag kommer transcendera skiten, befrias, kanske bli en ängel och flyga iväg upp i dom eteriska rymderna där jag kan hänga med Gud och alla mina idoler. Bildligt talat. Eftersom jag är lagd mer åt det nyandliga, lite avmytologiserade hållet, har jag tänkt mig att mina kvarvarande år på jorden kommer att bli som att hänga med Gud i varje möte. Även i de möten som idag ger mig eksem i själen. Det har varit min deal. Och den har inte uppfyllts.... Behöver det ens sägas?
Lida pin så jag kan bli fin. Men det är något märkligt med människor som Adya. Han har ingen agenda. Punkt. Det var min upplevelse. Visst finns där en yttre agenda, han kommer in på ett visst klockslag och slutar på ett visst klockslag. Gränser. Ingen får ta upp för mycket tid. Så många som möjligt skall få möjlighet att ställa frågor. (nej, jag kände mig inte manad) Ingen får sväva ut. Alla skall hålla sig till ämnet som är att vara sann med det som är. Utanför salen är Adya för sig själv och han syns inte till i matsalen. Strikta gränser. Inget flum. Men det finns ingen djupare agenda. Acceptans är ingen bra deal. Ingen dålig heller. Det är ingen deal alls.

Så varför skall man då acceptera?
Det är en bra fråga om den inte ger upphov till ett sammelsurium av metafysiskt svammel. Vilken den alltid gjort för mig.... vilket den här bloggen vittnar om. Men nu känner jag mig ställd. Inför nejet till livet. Livshatet. Självhatet. Och kanske har jag just påbörjat den resa mannen med hästsvansen påbörjade för många år sedan. En resa som kan sluta med att man blir lite mjukare. Lite snällare.

Och det är något visst med ordet snäll. Jag har varit med det ordet ganska mycket dom senaste månaderna. Och jag har sett att jag inte är så snäll mot mig själv. Inte mot andra heller. Och jag blir ganska förundrad över att det hela börjar koka ner till en sorts allmän snällism. Det här med sanning och uppvaknande var ju en cool grej. Trodde jag. För dom modiga och orädda. Det handlade om att brinna och dö och återuppstå. Såna tuffa grejer. Inte om att bli lite snällare.

Jag har faktiskt ingen aning om hur detta passar in i någon advaita/satsang-teori. Bara en känsla av att hela projektet har sjunkit. Sjunkit, sjunkit och sjunkit ner till en sorts allmängiltig, vardagsklok snällism. Och jag älskar att det sjunkit ner hit. Till något som alla kan relatera till. Något alla kan förverkliga i sin vardag. För Satsang-projektet som jag uppfattat det, längtan efter att detacha från allt vad ägandeskap heter, längtan efter att avidentifiera sig från tankar, känslor och kropp, det är självhatarens och livshatarens våta dröm. Att få slippa vara en intelligent korv fylld av skit som ställer till det för sig själv och andra hela tiden. Men sådana är vi. Och här är vi. Mitt i skiten. Och jag säger det med en sorts ömhet nu. Eller början till vänlighet. En början till ett ja till att vara här. I den här kroppen.

Men jag skall avsluta med att föra in ett begrepp från Advaita/Satsang. - Medvetande/Närvaro - Vår sanna identitet om man så vill. Om det är något som kännetecknar detta medvetandet så är det att det ger allt frihet att vara precis som det är. Alltid. Det lägger sig aldrig i. Medvetandet ser hur Björn ställer till det för sig. Men det säger aldrig - detta var droppen. Nu har jag tröttnat. Nu drar jag. Till någon annan som är lite smartare, lite trevligare. Nej, medvetandet sviker aldrig. Dömer aldrig. Finns bara där OCH LYSSNAR, ett älskande lyssnande. Närvarande närvaro.
Jag blir stum när jag begrundar det faktum att jag (som medvetandet) ALLTID velat vara här. Bland dom intelligenta korvarna. Uppenbarligen. Trots att nej-knuten i magen sagt någon annat. Jag har alltid velat vara med Björn, denna måttligt intelligenta korv, och alla andra och aldrig någonsin har jag svikit dom eller dömt dom. Jag har alltid gett dom total frihet utan krav. Det är snällhet. Snällhet deluxe. Även kallat kärlek. Eller sanning. Men det spelar ingen roll vad det kallas. Det är STORT. Fett coolt som min dotter börjat säga efter några veckor i Stockholm.

Synden

2011-07-13T02:28:00.001+02:00

Hur formas tankar och känslor? Hur utförs handlingar?

Nej, jag vill inte landa i en förståelse. Jag vill inte veta vilka neuron som avfyras och i vilken ordning. Inte primärt. Jag tittar. Inåt. Noga. Utan att blinka. Jag använder inga avancerade instrument. Jag tittar som jag är, som jag sitter här på min stol. Jag tittar på varje liten del, varje litet steg. Tittar på samma sätt som man tittar på en krokimodell när man sitter där med papper och kolstift. Iakttar noga varje liten kurva i den slingrande process som skapar en tanke, en känsla och en handling. Och då ser jag att det "bara händer". Jag ser också att känslan av att JAG tänker, känner, handlar, bara händer. Det finns inte någon här som får det att hända. Vart enda litet steg är något som bara händer.

Här kan kunskaper om vilka neuron som är inblandade fördjupa seendet. Det är ofattbart många neuron, det är ofattbart många pumpar i ofattbart många cellmembran som jobbar med ofantligt komplicerade kemiska processer. Dom jobbar alla tillsammans och med en ofattbar precision. Det är ofattbart många molekyler som är ute och flyger i synapsklyftorna och allt sker i rätt ordning. Kan jag som person ha kontroll över detta?

Det är inte en metafysisk eller filosofisk fråga för mig nu. Det är bara helt uppenbart för mig att jag som sitter här omöjligt kan kontrollera detta. Jag kan ju inte ens se det jag skall kontrollera.

Kvar är bara ett seende. En bottenlös förundran. Vördnad.

Visst uppstår ibland känslan av att jag måste ta mig i kragen eller ta mig en allvarligt funderare. Men inte heller detta har jag någon kontroll över. Inte när jag synar bluffen. För känslan av kontroll är en bluff. Vi anar alla detta. Men hela det mänskliga dramat är uppbyggt på att vi inte synar bluffen. Varken vår egen bluff eller andras.

Att syna bluffen är inte heller något vi kan välja att göra. Om jag får en viss typ av input tillräckligt många gånger, så börjar jag syna. Så enkelt är det. Men om jag sedan får annan input som säger att - jo Björn, du kan kontrollera vissa saker - då slutar jag syna. Då spelar jag med igen. Börjar låtsas att jag har kontroll. Så enkelt är det.

Jag satt och berättade om det här för en vän häromdagen. En vän som synat klart och inte längre spelar med. Det ser kanske ut som att han spelar med, men det gör han inte.

Låt mig klargöra här ännu en gång vad jag menar med att syna. Jag menar att man tittar på hur det går till när tankar, känslor och handlingar formas. Utan att blinka. Att syna är att låta seendet ta över. Seendet av att allt bara spelas upp och att man själv är en del av det som bara spelas upp. Helt utan kontroll. Det är att syna.

Min vän som synat klart sade till mig. - Men Björn, varför håller du på och tittar på det här om och om igen? Hur kan du fascineras av det? För mig låter det som någon som sitter och säger att sju plus sju är fjorton. Om och om igen. Hur orkar du?

Jag blev jag svarslös. Sedan sade jag:

- Jo, det är för att nio av tio personer jag umgås med dagligen lever utifrån övertygelsen att sju plus sju är femton. Dom predikar att 7+7=15. Dom dömer sig själva och andra utifrån premissen att 7+7=15. Dom lever sig in i dramer som bygger på att 7+7=15. Dom vill få mig att spela med i dessa dramer. Dom vill få mig att gå med i 7+7=15-klubben.

Min vän hade inte så mycket att säga till detta. Men mina tankar har dom senaste dagarna kretsat kring det här. Är jag fortfarande osäker på om 7+7=14?

Jo, jag är fortfarande osäker. Det är SYNDEN, med andra ord skulden och skammen, som spökar tror jag. Jag är osäker därför att så många mentala och fysiska strukturer kring skam och skuld lever sitt eget liv i kroppen. Strukturer som byggts kring tron på att 7+7=15 (tron på att vi kan välja)

Jag kan ibland känna, väldigt intensivt att - fan, han hade ett val. Han hade inte behövt välja fel. Han kunde ha valt rätt. Men han valde fel - den jäveln. En ilska över detta. En sorg över detta.

Det är så synd att syndare syndar.

Ord som synd och frälsning slår an djupa strängar i psyket. Också den icke-religiösa, icke-teistiska Satsang-rörelsen drivs av människors längtan efter att tvätta sig rena från synden. Likaså den kolossala konsumtionen av självhjälpsböcker och allehanda alternativa terapier som mixar öst och väst.

Synden är beroende av tron på att vi kan kontrollera våra tankar, känslor och handlingar. Synden och den fria viljan är parhästar i en kristen teologi som lämnat djupa spår i oss alla, sekulariserade eller inte.

En annan sak som skapat den här osäkerheten är att jag blandat ihop fatalism med determinism. Vad betyder det?

Jo, fatalism är att tro att det blir rätt fast jag gör fel. Att ingenting spelar någon roll för att det ändå blir på det enda sätt som det kan bli. Fatalister kallar ofta fel för rätt. Fatalister kan säga att det var meningen (och därför rätt) att tio personer, kvinnor och barn, skulle dö när en ung man börjar skjuta runt sig i ett köpcentrum. Den unge mannen gjorde det enda rätta.

Determinism, å andra sidan, är att se att det blir rätt när jag gör rätt och fel när jag gör fel. Men att den som gör fel inte hade något val och därför inte kan skuldbeläggas. Däremot kan han lära sig göra rätt. Man kan behöva låsa in den unge mannen för att skydda andra samhällsmedborgare tills han lärt sig göra rätt.

När jag tidigare begrundat det faktum att 7+7=14 (att ingen har något val) så har jag hamnat i fatalism. I mitt fall en uppgiven, depressiv hållning till livet. En sorts amoralisk cynism. Den vanan är ingrodd och försvinner inte i första taget.

I den determinism som jag nu ser växa fram när bluffen synas, finns alla möjligheter till ett positivt och konstruktivt förhållningssätt - men också dess motsats - det negativa och destruktiva. Men det finns fotfarande inget val, ingen fri vilja. Bara ett klart betraktande av att allt blir som det blir. Moment by moment. Gör vi fel blir det fel. Gör vi rätt blir det rätt. Men det hela hänger inte på att jag eller någon annan väljer. Det hänger bara på att vi ser och lär. På input och output.

Men egentligen hänger ingenting på någonting. Allt samspelar i en förunderlig dans av oändlig komplexitet och rikedom. En dans som synes allt mer intelligent ju mer man släpper förställningen att vi kan kontrollera den. Dansen har en egen intelligens som är långt mer kraftfull än den intelligens som byggs upp kring våra fruktlösa försök att kontrollera den. Men att se hur det blir rätt när man gör rätt och fel när man gör fel är inte att försöka kontrollera. Det är mer att lyssna och hitta rytmen.

Behöver vi inte syna den bluff som kallas tiden? Behöver vi inte syna den bluff som kallas rätt/fel?

Det känns inte så nu. Det känns som att friheten från skuld och skam är en större frihet än vad någon människa kan önska sig. I kristna termer, rentvådd från synd - frälst.

Kommer jag någonsin få uppleva känslan av att vara helt fri från skam och skuld? Jag vet inte. Jag är oändligt tacksam över den lilla glimt av frihet som anas i skrivande stund.

Pop

2011-07-09T00:29:00.002+02:00

Jag nördar loss direkt. För den som är intresserad behövs ingen inledning.
Hur formas tankarna?
Låt oss ta den tanken. Hur formas den?
Såklart är det intressant att titta på vilka neuron i hjärnan som avfyras. Men det är inte det jag vill veta just nu.
Èller förresten. Låt oss gå djupare. Under den här första tanken/frågan ligger en annan tanke - nämligen - kan jag kontrollera vilka tankar som formas och hur dom formas?
Under den ligger ytterligare en tanke - nämligen - jagtanken. Hur formas den? Men låt oss vänta med den. Låt oss ta tanken - kan jag kontrollera hur nästa tanke formas?

Väldigt många tankar är reaktiva, associativa. Frågan är om inte alla är det. Antingen är en tanke en reaktion på en annan tanke som formats inuti mitt huvud eller på en tanke som kommer utifrån. Om någon kommer in i rummet just nu och frågar - vad tycker du om Håkan Juholts senaste tal i Almedalen? - så snurrar hjärnan igång. Men vilken roll har jagtanken i det snurrandet. Ett snurrande som är som en mental drejskiva. Någon sort tanke-lera börjar snurra och tankehänder tar tag om denna tankeklump. Formar till den. Voila! Här har vi en tanke. - Håkan är bla bla bla. Eller - jag orkar inte bry mig. Eller - vem fan är Håkan Juholt?
Vilken roll spelar jag-tanken i detta tankeformande?
Det känns som när man ligger och är medveten om att man drömmer. Man ser hur drömmen vecklar ut sig. Hur den slingrar fram.
Kanske uppstår tanken - bäst att fundera lite innan jag svarar. x kan ta illa vid sig om jag säger att Juholts tal var bra eller dåligt. Men hur uppstår den tanken? Ett inlärt reaktionsmönster. Bäst att tänka först och tala sedan.

Men faktum är att det känns som kontroll. Samma sak när jag raderar något jag skriver här. Hur uppstår tanken att jag skall radera något? Hur gör jag när jag formar kontroll-tankar?

Jag tänker att det är tunga grejer det här som jag skriver om nu. Eller torra grejer. Jag tänker också att det här är min passion just nu. Ingenting kan vara mer angeläget. Så känns det.
Det handlar om känslan av kontroll. Denna känsla bygger på tanken att jag faktiskt vet hur jag gör när jag formar mina tankar.

Nu är jag inne i en berättelse. Låt vara en berättelse av det mer filosofiska slaget. Denna berättelse har liksom ett eget liv. Den ena meningen ger den andra. Det känns som att drömma. Att drömma är att berätta. Att berätta är att drömma. Att tänka är att drömma. Men vem drömmer? Vem dröms? Dröms jag av drömmen?

Nu uppstår tanken att jag vill vara närvarande i min andning. Den uppstod som en reaktion på en annan tanke. Nämligen - ge fan i att grubbla. Det leder ingenstans. Du måste komma ut ur din tankebubbla. Dessa tankar är inlärda. Bygger på input jag fått från andra. Andra som tycker att det här är tråkigt och meningslöst. Kanske tycker dom jag är tråkig och meningslös när jag filosoferar såhär?

Jo, jag skall nu rikta min uppmärksamhet på andningen. Det är tanken som uppstår. En ny berättelse. Jag andas in. Jag andas ut. Jag släpper taget om tankarna och sjunker ner i kroppen. En fin tanke som jag tänkt många gånger. Ett välkänt mönster. Aaah, det är skönt att vara i kroppen. Vara i andningen. Vilsamt. Jag känner mig nöjd. Jag har kontroll. Så känns det. Jag valde att tänka på andningen istället för på tankarna. Men gjorde jag det?
Valde jag?
För att kunna välja måste jag veta hur jag gör. Om jag säger. Det låg ett äpple och en banan på bordet. Jag valde bananen. Då vet jag hur jag gjorde. Jag sträckte ut min hand, grep om bananen och tog upp den. Jag valde. Jag hade kontroll över frukterna. Fruktansvärt tillfredställande med kontroll.

Men att kontrollera sina tankar går inte till så. Dom ligger inte framme på bordet. Tanken är inte en mental lerklump som jag med mina händer kan forma till. Det där med händerna fascinerar mig visserligen. När jag pratar använder jag mina händer. Som om jag formar någon tanke-energi-substans som liksom finns där i rummet. Svävande.

När jag skriver känns det som kontroll. Jag väljer vilka tangenter jag skall trycka ner. Men först formas ju tanken jag sedan skriver ner.
Formas.
Formas av vem?
Hur?

Jag tittar på det här igen. Jag är ensam i rummet nu. Det är stilla. Nu skall jag forma min nästa tanke. Jag skall fan göra det! Jag borde kunna göra det. Jag måste kunna göra det.
Jag börjar med något enkelt. Jag tar hjälp av andningsankaret. Som i meditation. Två enkla tankar som jag hela tiden kan återkomma till.
1. Jag andas in
2. Jag andas ut
Det är ankaret. Jag måste ha något att utgå ifrån och något att komma hem till. Jag måste börja någonstans helt enkelt. Om jag inte lägger en grund så poppar tankarna bara upp. Då har jag ingen kontroll. Och kontroll är vad jag vill ha. Kontroll över tankeformandet/tankeväljandet.
Varför?
Jo, för om det visar sig att jag inte har det så är det fan kört. Kört för mig.
Det känns som att jag kan kontrollera det här med uppmärksamheten. Tankar poppar upp runt mig. Men jag väljer att tänka på utandningen nu. Jag valde det. Så känns det.

Men hur gjorde jag?
Hur gör jag när jag koncentrerar mig?
Jo, jag tänker helt enkelt att nu jävlar så skall jag koncentrera mig. Det är som en berättelse. En tråkig liten berättelse som går runt runt. Men hur formas den? Vem formar den?
Jag formar den!! Jag.
Men hur?

Magen expanderar på in. Magen sjunker ihop på ut. En variation på den tråkiga andningsberättelsen. Det känns skönt. Vilsamt. Ytterligare en variation.
Det här går ju bra. Jag har kontroll. Okej. Det var inte en variation. Det var mer en distraktion. Tillbaka nu till ankaret. Jag andas in. Jag andas ut. Det håller. Kontrolltillståndet håller. En halv minut. Ingen annan tanke poppar upp. Inte ens det där sista konstaterandet.

Halvminutsmeditationen.
Ett under av kontroll.
Eller?
Faktum är att det känns som en dröm. Jag vet forfarande inte hur jag gjorde. Jag hade ingen kontroll. Men jag berättar nu för mig själv att jag hade kontroll. För det kändes så. Och då undrar jag. Hur formade jag den känslan?
Den bara infann sig. Varifrån kom den? Låg den på bordet? Såg jag den? Plockade jag upp den. Formade jag till den? Av vad isåfall?
Ingen jävla aning.

Så är det. Det är ett poppande. Min hjärna är som en mikrovågsugn som poppar popcorn. Kan ugnen veta vilket majskorn som skall poppa nästa gång? Ni vet, mot slutet går det långsamt. Man tänker. Hmm, nu är det klart. Nu är alla poppade. Men så var det inte. Popp säger det.
Vet majskornen hur dom gör för att poppa?
Vet tankarna hur dom gör för att dyka upp?
Är jag en microvågsugn?
Jag är också en tanke som poppar upp. Tanken - jag har kontroll - är pop(ulär).

Nej, jag nöjer mig inte med detta. Så här får det inte gå till. Nån jävla ordning och reda måste det vara. Jag vet ju att jag kan kontrollera mina tankar och handlingar. Herregud. Jag har gjort det massvis av gånger. Annars hade jag väl inte suttit här?
Va!?
Jag återkommer till detta. Det känns angeläget på nåt vis.

Motsatsparens banala subtilitet

2011-06-12T09:04:00.001+02:00

Jag trollbinds av motsatspar.

Motsatsparens magi. En obegriplig blandning av banalitet och subtilitet.

Jag minns när jag var barn och för första gången drabbades av insikten att jag omöjligt kunde vara glad om jag aldrig var ledsen. Jag minns inte hur gammal jag var men jag minns vilket rum jag befann mig i. Jag minns att min mamma var där och att jag delade denna banbrytande upptäckt med henne. Motsatsparens magi känns alltid purfärsk. Den är outtömlig. Min mamma fascinerades med mig som om hon gjorde denna insikt för första gången. Det var min känsla som jag minns den.

När Gud skulle koka ihop den person som sitter här och skriver gjorde hon som hon alltid gör, lät kreativiteten flöda och slängde på känn i lite av varje i den mix av egenskaper som behövs för en personlighet. Det blev som alltid en unik och intressant mix av egenskaper. Tänk att hon varje, varje gång lyckas få till något unikt. Det är verkligen ofattbart. Men egenskaperna kommer alltid förpackade som motsatspar. Om man som jag fick lite extra av den egenskap som kallas uppriktighet fick man på köpet lite extra av förmågan att lura sig själv.

För några år sedan hörde jag Ram Dass (Richard Alpert) berätta historien om den undervisning han fick av sin Guru Neem Karoli Baba. Här kommer en version av den berömda historien från en intervju med Ram Dass

"... There's a teaching which my guru gave me. On Mondays, Wednesdays and Fridays, he would bring me up from the back and say, "Ram Dass, love everybody" and Tuesdays and Thursdays he'd bring me forward and say, "Ram Dass, you are to tell the truth". And those are the things: tell the truth, love everybody. Finally, he brought them together.

I had a very interesting experience. At that time, I couldn't stand most of my guru brothers and guru sisters. One day, I was coming into the temple and one of these persons brought me a plate of food. I was so mad that I took the food and I threw it! My guru was on the other side of the courtyard - I didn't think he saw it.

He said, "Ram Dass! Something the matter?

"I said, "I hate those people."

He said, "I thought I told you to love everybody?

"I said, "Yes - but you also told me to tell the truth. The truth is - I hate those people."

So he came very close - nose to nose - and said, "Love everybody AND tell the truth!"

Den här historien inspirerar mig idag till följande iakttagelse vad gäller mitt eget liv och mitt andliga sökande:

Jag har lätt för att bli förälskad i olika idéer om hur livet skall levas och vad det går ut på. Men dessa förälskelser går ju över och då hamnar jag ofta i en position där jag trashar allt det jag varit förälskad i. Jag byter perspektiv. Går över till motståndarlaget och börjar kasta skit på det jag tidigare varit så förälskad i. Förlöjligar det. Skrattar åt det. Det är jobbigt både för mig själv och omgivningen. Men det känns också uppriktigt och på något vis befriande.

Det här beteendet har varit min version av att säga sanningen ....

Det här beteendet gäller inte bara idéer. Jag kan ta ett tydligt exempel från mitt liv. När jag gick i gymnasiet drabbades jag av en passion för klassisk musik och violinspel. Jag övade mer och mer, försummade min skolgång och min enda dröm var att bli violinist. Fiolen blev min förälskelse och besatthet. Efter gymnasiet kom jag in på Musikhögskolan. Efter tre år där bestämde jag mig. Jag lägger ner skiten. Punkt.

Ingen fattade någonting. En lovande karriär som violinist låg ju framför mig. Var jag galen? Det var nog vad dom flesta var övertygade om. Jag minns att jag ville sälja min fiol också. Mina föräldrar förbjöd mig. Dom var klokare än jag, tack och lov. - Men jag kommer aldrig mer vilja röra en fiol, sade jag. - Jodå, det känns kanske så nu men det går över, försäkrade dom mig. Och dom hade rätt.

En pendelrörelse. Från den ena till den andra sidan i ett motsatspar. Älska violinspel till hata violinspel. Fram och tillbaka för att så småningom hamna i ett någorlunda balanserat mellanläge.

Jag skall inte brodera ut den här tematiken med fler exempel nu utan gå direkt på hjärtefrågan. Nondualism. Rubriken för allt jag skriver på denna blogg.

Den senaste tiden har jag återigen hamnat i känslan av att Nondualism bara är ord. BARA ord. Inget annat. Allt i nondualismen går att trasha. Allt kan ifrågasättas. Ingenting kan existera utan sin motsats. Det gäller upplevelser, insikter och allt annat som kommer med nondualism-paketet. Nondualism kan inte finnas utan dualism. Såklart.

Enhet är beroende av separation.

Gränslöshet av gränser. Tidlöshet av tid. Befrielse av fångenskap.

No-mind av mind. Enkelhet av komplexitet. Stillhet av rörelse.

Sanning av lögn. Uppvaknande av sömn. Illusion av verklighet.

Och så vidare.

Ad infinitum. Ad nauseam.

Allt som upplevs, inses och proklameras inom Nondualism/satsang är ett konstruerande av dekonstruktioner /slash/ dekonstruerande av konstruktioner. Ord, ord, ord.

Upplevelser, upplevelser, upplevelser.

Ad nauseam.

Det är mentala lekar för självupptagna, bortskämda och uttråkade västerlänningar som inte längre behöver bekymra sig om mat för dagen och tak över huvudet.

Denna bistra slutsats känns uppriktig. Det känns som att säga sanningen. MEN ....

... det är inte sanningen. Det är sidor av motsatspar. Love everybody AND tell the truth. Ovanstående slutsats i frågan om Nondualismen må vara en form av sanningssägande men var finns kärleken?

Kärleken ...

Gud hjälpe mig. Skona mig från att låta patetisk. Here we go! Kärleken finns i den bubblande glädje jag känner när jag sitter och ser orden poppa upp på skärmen. Trots att dom bara är ord.

Kärlek är att du just nu läser detta. Kärlek är när vi möts och känner samhörighet. Trots allt. Trots att jag antagligen misslyckas med att formulera det jag vill. Trots att du antagligen missuppfattar det jag mot alla odds lyckas formulera. Kärlek är att vi ändå kan dansa en stund på den här planeten. Tillsammans.

Kärlek handlar om det oundvikliga.

Vi kan inte undvika varandra. Hur mycket vi än försöker. Hur mycket vi än går varandra på nerverna.

Vi är lika mycket ETT som alla motsatserna i motsatsparen. Lika beroende av varandra.

När vi inte kan blunda för hur lika varandra vi ändå är. Det är att vakna upp. Det är kärlek. Det är frihet.

Kärlek och frihet trots att vi kämpar som besatta med att överleva genom att profilera oss och nischa oss på den marknad som kallas mänskligheten.

Tack Kärleken!

You are awesome...

Att lyfta sig själv i håret

2011-05-31T01:45:00.001+02:00

Jag skall på Advaitakurs i Göteborg med Nukunu till helgen. http://www.youarethat.dk/schedule.htm
Vad har jag för förkunskaper? Har jag pluggat?
Jag hade kunnat tillägga ett haha efter dessa frågor. För att dom i sin kontext är löjeväckande. Men varför är dom det?

För att det inte funkar så. Så mycket har jag lärt mig. När jag var på Moojis retreat i Stockholm förra året skrattade jag i smyg åt en man som satt med block och penna och förde anteckningar.
Men varför skrattade jag? Varför kan man inte lära sig Advaita?
Därför att det är som att försöka lyfta sig själv i håret. Advaita är Sanskrit och betyder "inte två". En person som skall lära sig något. Det blir två.

Självklart kan man lära sig massor om den vedantiska, religiösa kontext ur vilken Advaita vuxit fram,
om Adi Shankaras liv och leverne,
om alla de olika successioner av lärljungar som kommer från Shankara,
om subtila skillnader i hur de undervisar,
om de rigorösa förberedelser Advaita-elever traditionellt fick gå igenom och varför,
om vad som hände när traditionell Advaita kom till västvärlden, vad som hände när Advaita kom att smälta in i en eklektisk blandning av olika nondualistiska/monistiska traditioner som Zen, Sufism och Taoism,
om vad som hände när denna eklektiska nondualism kom att kokas ner till den simplistiska, slogan-betonade retorik som används på vår tids Satsanger,
osv, osv.
Jag kan lite om allt detta men har mycket kvar att lära. Om jag skulle vilja. Mest kan jag om simplistisk, slogan-betonad satsang-retorik.

Men inget av detta är vad Advaita egentligen handlar om. Att därmed antyda att jag vet vad det egentligen handlar om känns pinsamt. Men jag struntar i det, rodnar och säger att Advaita egentligen handlar om identitet.
Advaita är en identitetskontroll. Punkt.

Var finns det här SUBJEKTET, detta jag som har en relation till en värld av objekt?
Jag hittar en muskulär "själv-kontraktion" i kroppen kopplad till en mental föreställning om ett jag. Jag hittar en referenspunkt för perceptioner, känslor och tankar.
Det är objekt.
Jag hittar en skog av advaitakoncept om VAD VI EGENTLIGEN ÄR.
Också objekt.
Jag hittar hiskeligt subtila aningar om vad rent medvetande och närvaro är.
Också objekt.
Jag hittar slutsatsen att subjektet inte går att lokalisera vilket upphäver dualismen.
Också objekt.
Jag hittar finurligt formulerade slutsatser om att subjektet och objekten är samma sak.
Också objekt.
Jag hittar vackert formulerade metaforer om att objekten är vågor i det hav som är subjektet.
Också objekt.
Jag hittar inspirerande historier om hur MEDVETENHETEN om frånvaron av ett lokaliserbart subjekt spränger separationens och rädslans murar och skapar fritt flöde åt kärlekens och lekfullhetens virvlande ocean av liv och ... bla bla bla
Också objekt.

Inget av detta handlar om mig, subjektet.

Tillbaka till frågan om vad jag har för förkunskaper i Advaita. Jag har fattat det som att Advaita handlar om mig. Varför skall jag då bemöda mig om alla dessa objekt?
Borde jag inte bara sluta kommentera, resonera, dra slutsatser och helt enkelt hålla tyst?
"Be still and know ... ".
Shut the f**k up.
Jag känner på mig att det är vad Nukunu skulle råda mig till.
Jag skall göra det nu. Om jag inte kommer fortsätta prata i sömnen.

Nedlåtenhet i söndagskostym

2011-05-25T00:53:00.001+02:00

Något av det pinsammaste jag gör är att se ner på andra människor. Och det gör jag ofta. Just nu till exempel ser jag ner på människor som ser ner på andra utan att vara medvetna om det eller erkänna det. Vad bra JAG är som är medveten om att jag ser ner på andra - och vågar erkänna det. Jag har minsann kommit en bit på väg.

Jag får lust att slå något hårt i huvudet på mig själv.

Jag minns när jag lärt mig meditera och detacha från mina tankar. Fri och nyfrälst ville jag upplysa dom som var fängslade av sina tankar. Att vilja upplysa andra är nedlåtenhet i söndagskostym. Du kan inte tänka själv så låt mig tänka åt dig. Eller ännu värre, du känner inte ditt eget hjärta så låt mig hjälpa dig känna det. - Meditera och läs den här boken av Eckhart Tolle sade jag. Eller ännu värre, - Läs den här texten av Björn Clausen.

Fy satan så dumt.

Istället för att slå något hårt i huvudet på mig själv skall jag ta mig en allvarlig titt på det här. Det känns just nu mer angeläget än något andligt fluff med makt att förföra och fördumma. Hur vet man att ett andligt budskap är fördummande fluff? Man väntar fem år och checkar in ifall det då fortfarande känns relevant.

Jag var och lyssnade på Dalai Lama när han var i Göteborg 2005. Som jag minns det ville han att vi skulle föreställa oss att vi går runt i öknen, ensamma, vilsna och törstiga. Plötsligt får vi syn på en annan människa. Vilken glädje! Någon att prata med. Kanske vet denna människa hur långt det är till närmaste ställe där det finns mat och vatten.

Det där väckte en känsla i mig som fortfarande känns relevant mer än fem år senare. En känsla fri från allt vad nedlåtenhet heter.

Jag blir helt matt när jag tänker på alla de sorters människor jag ser ner på och skulle vilja upplysa. Jag orkar inte räkna upp alla här. Jag nöjer mig med ett lysande exempel. Så kallade andliga människor som inte är medvetna om att dom ser ner på andra. Såna som vill hjälpa oss att släppa in Jesus i våra liv eller såna som vill hjälpa oss att inse att vi redan är perfekta som vi är. Dom som vill att vi skall inse att vi är perfekta är extra irriterande. Om vi nu är perfekta behöver vi väl för fan inte köpa någon annans fluffiga floskler om perfektion. Om Jesus vill komma in i våra liv så klarar han väl av det själv även om han bara är hälften så bra som det påstås.

Den här texten börjar gå käpprätt åt pipsvängen märker jag. För vad jag sysslar med just nu är inget annat än att torgföra hur insiktsfull jag själv är och hur dumma andra människor är. Men det får gå åt pipsvängen. Jag klarar inte av att ta mig upp ur det här insikts-träsket. Jag kommer gå under här. Sugas ner i dyn och kvävas. Och det är lika bra det. För jag känner på mig att något kommer överleva. Detta något börjar allt mer ta form.

En helt vanlig människa, ganska snäll men full av fel och brister. En människa som förr eller senare kommer dö, förhoppningsvis inte alltför ensam och bitter, på något hem där maten förhoppningsvis är ok och personalen inte allt för stressad.

Såhär känns det just nu. Det känns som att hjärnan är sprängfylld av überviktiga insikter som vill ut. Och det är något så förmätet med denna längtan efter att torgföra insikter att jag skäms. Jag skäms över att jag i och med denna text sätter mig över dom som fortsätter torgföra insikter medan dom låtsas som att det regnar. Vadå förmätet säger dom? Jag vill ju bara hjälpa. - Om du vill hjälpa mig kan du klippa gräsmattan och bära ut soporna, vill jag svara. Och jag skäms för det också. Men vem fan skäms inte någon gång. Detta äckliga behov av att känna sig speciell. Ett behov som också är ack så vanligt. Allt är ack så vanligt. Speciellt det speciella.

Det finns såklart en baksida av nedlåtenheten också. Eller framsida om man hellre vill det. - Nähä, säger du det Björn, o du insiktsfulle.

Framsidan av nedlåtenheten (se jag kan inte hejda mig) är behovet av att sätta andra på piedestal. Behovet av att falla på knä vid en annan människas fötter. Det behovet finns såklart här också. It's a package deal. Alla dessa Gurus och inspiratörer och karismatiska gårdfarihandlare med säcken full av goda råd om kärlek, pengar, evigt liv eller andlig upplysning. Jag älskar dom. Jag älskar att dom ser ner på mig. Trots att jag är så liten ser dom mig. Just mig. Vilken tur jag har. Vilken ynnest att få klippa deras gräsmatta och bära ut deras sopor.

Det är fan sjukt.

Nej det är det inte. Det är inte sjukt. Det är mänskligt. Helt normalt. Inte ett dugg speciellt.

Det är helt normalt att tro att man inte kan tänka och känna själv. Det är också helt normalt att komma på att man faktiskt kan tänka och känna själv. Jag skall börja med det nu. Jag tror att jag har åldern inne.

Jag ser att det här får konsekvenser. För det som gäller för mig måste också gälla för andra. Om jag kan tänka och känna själv kan andra också göra det.

Farbror R bygger sandslott

2011-05-21T17:59:00.001+02:00

Jag drömmer att en skalle uppenbarar sig. Inuti skallen ligger en hjärna. Något som kallas reduktionism tar form som en spöke inuti hjärnan, tillsammans med sin motsats - icke-reduktionism. Dessa två spöken tycker om att busa runt i hjärnans sandlåda. Dom kastar sand på varandra. Reduktionismen, farbror R, får sand i ögat, blir skitarg och slår icke-reduktionismen i huvudet, hårt. Farbror R pustar ut. Äntligen lite lugn och ro. Nu kan farbror R bygga sitt sandslott i fred.
Och vilka grejer han bygger. Han bygger en kock som står och lagar soppa. - Kryddorna är allt, säger kocken bestämt. Han lägger i lite kryddor i soppan. I soppan framträder en värld av ljusvarelser som flödar i och ur varandra. Allt som finns är liv som flödar genom liv. Ett förunderligt vackert och komplext kaleidoskopiskt dansnummer.
I denna soppa finns ingen tid. Där finns varken början eller slut. Varken innanför eller utanför.

Jag drömmer att jag är denna soppa av dansande ljus. Men det vet jag inte.
Jag finns inuti en skalle. Men det vet jag inte.
När kocken skall låta mig sjuda lägger han på ett hårbeklätt lock. Men det vet jag inte.

I denna soppa finns varken ett jag eller en kock eller några kryddor eller ett lock. Där finns varken begrepp som "inuti huvudet" eller "utanför huvudet".
Om någon säger till mig att min dansande, kaleidoskopiska ljusvärld uppstår inuti mitt huvud medan det finns en verklig värld där ute - förstår jag ingenting. Där finns ingen som kan förstå eller något att förstå. Rösten är som fågelkvitter. Rösten som försöker tala mig tillrätta finns varken inuti eller utanför mitt huvud. Rösten är bara kvittrande ljud. Ljuden är bara dansande liv och liv är varken vad det är eller vad det inte är.
Varken enkelt eller svårt. Varken ingenting eller någonting.
Varken bliss eller obliss.

Kocken strör i några nya kryddor. Och nu händer miraklet. Nu börjar universums mest skruvade tripp. Hör och häpna! Milda makter! Håll i hatten!
Fram träder ett huvud. Det växer upp på en hals. Kreativiteten flödar. Från ingenstans framträder begreppen "inuti huvudet" och "utanför huvudet". Från ingenstans framträder ett jag inuti huvudet och en kock utanför huvudet! Detta är sanslöst. Och det är roligt. Fram träder saker därute som är hårda. Någon säger: - När du blundar och tänker att du står på gatan och låter en buss köra över dig, händer ingenting med din kropp. Bussen i huvudet är mjuk. Men om du öppnar ögonen, går ut på gatan och låter en buss köra över dig, blir det kladdigt. Den bussen är hård. Det är skillnad ser du, på "inuti huvudet" och "utanför huvudet". Skillnad på mjuka och hårda bussar.

Wow! Detta är otroligt. Vilken tripp! En ny värld.
Jag drömmer att jag vill vara här en stund och leka och upptäcka.

Och sedan vaknar jag. Och gissa om min förvåning när jag upptäcker att jag är kvar i denna märkliga värld med hårda och mjuka saker. En värld fylld av många miljarder jag-upplevelser som puttrar runt inuti skallar där det upplevs finnas hårda och mjuka objekt. Både inuti och utanför dessa skallar. Vilket mirakel! Vad var det egentligen för kryddor som kocken lade i denna soppa?

Slutsatser tillfälligt slut hos leverantören

2011-05-04T13:22:00.000+02:00

Jag har sökt slutsatsfabriken idag och fått följande besked. Det är osäkert om dom kommer fortsätta producera slutsatser. Det finns flera anledningar till detta. För det första har dom under lång tid samlat på sig klagomål från kunder över hela världen som är missnöjda med att slutsatserna inte håller i längden. Ända sättet att få slutsatserna att hålla är att stänga in sig i ett kassaskåp och sitta där och hålla i slutsatsen hela tiden. Och det är inte så många som är roade av det. Det är vad som visat sig.
En annan sak är att dom som drar slutsatser - slutsatsdragarna - har börjat säga upp sig. Den ena efter den andra. Dom säger att dom blir helt slut av att dra slutsatser dagarna i ända. Slutsatsdragandet innebär slutet för utforskande och nyfikenhet. För att kunna dra en slutsats måste man sluta utforska nya perspektiv.

Det var det besked jag fick. Jag sitter just nu och funderar över vad jag skall dra för slutsats av detta....

Mustachprydda dagisfröknar som gillar stöveltramp

2011-04-21T15:15:00.006+02:00

"Don't allow your mind to abide anywhere".

Papaji, (H.W.L. Poonja)

Orden som kommer till mig nu vill inte stå stilla. Dom är barnsliga. Rörande. I rörelse. Det här som kallas sinnet (mind) (tankar, känslor, perception, uppmärksamhet m.m.) är som barn. Som ett dagis. På utflykt. På upptäcktsfärd. På äventyr. Med sin stränga dagisfröken.

Tankarna leker med ovanstående citat. Tillåt inte sinnet att stanna någonstans säger Papaji. Är det ett förbud?

Är det stränga dagisfröken som pratar?

Det klack till i mig när jag hörde dessa ord igår. Något lossnade. Papaji pratar inte om ett förbud även om det först låter så. Detta är tvärtom ett upphävande av förbud. Det är inre frihet. Oberoende av yttre omständigheter. Dagisbarn behöver visst lära sig att gå på led!

Tillbaka till metaforen. Stränga dagisfröken försöker få kontroll med hjälp av förbud. Hon vill att sinnet som helhet, denna ostyriga barnaskara, ska stanna upp i leken och inordna sig. Raka led. Raka i ryggen. - Spring inte omkring hela tiden, säger hon och snörper ihop munnen. Stå still. Såja.

Det är fascinerande med ordning och reda. Raka led. Gigantiska trupp-formationer. Marsch-musik. Svartvita filmklipp från 30-talets Berlin flimrar förbi. Stora öppna platser med många soldater med raka ryggar i mycket raka led. Führern står upp i sin blänkande svarta Mercedes Benz och hälsar sina trupper. Han är nöjd. Som en sträng dagisfröken med mustach.

Även om tusentals soldater tycks stå mycket rakt och mycket stilla så rör de på sig hela tiden. Formeras och upplöses. Cell för cell. Tanke för tanke. Ord för ord. Leden är aldrig raka och soldaterna står aldrig stilla. Det är bara som det ser ut från ett av otaliga perspektiv. Precis som med sinnet. När man dragit en slutsats. När man gjort ett val. Funnit en lösning. Då kan stränga dagisfröken vila, då är hon nöjd. Nöjd över att ha fått stopp på barnens lek, deras utforskande, deras äventyr. Det är en inbillad vila då hon nöjt kan klia sig i mustachen.

Att inte tillåta sinnet att vila. Vad betyder det? Är inte det motsatsen till Meditation?
Jag misstänker by the way att meditation är världens mest intetsägande begrepp.

Sinnet är oupphörlig rörelse. Liv.

Stränga dagisfröken får gärna vara med och leka. Slappna av lite. Knäppa upp översta knappen. Men hon behöver inte. Det handlar inte om henne utan om min tro på henne. Det enda jag behöver göra är att släppa. Det låter som en lätt sak men när fingrarna kroknat och förtvinat i sitt grepp är det ett helvete att bända loss dom.

Det känns som att mitt sinne tvångsmässigt letar efter viloplatser i form av slutsatser och lösningar. Det är rent mekaniskt. Även om det är uppenbart att det inte finns någon vila i sinnet fortsätter letandet efter en mental viloplats. Men dessa viloplatser är som mentala korthus. Jag vågar knappt andas när jag hittat dom. Måste sitta andlöst stilla för att inte hela härligheten skall rasa samman. Blir alldeles stel i hela sinnet. Likstel. Likgiltig inför allt som hotar att rasera denna sinnets konstruerade viloplats. Likgiltig eller rädd eller defensiv. Eller aggresiv. Med näbbar och klor måste vilan försvaras. Med tillflykt eller frånflykt.

Jag zoomar ut lite och världen visar sig vara ett kokande inferno av galenskap. Galet levande. Allt snurrar med en hisnande hastighet. Galaxerna dansar salsa. Jag zoomar in. Samma sak. Varje atom är ett rykande inferno av gnistrande liv. I synapsklyftorna mellan frontallobsneuronen där slutsatserna konstruerats pågår mikrokosmiska fyrverkerier. Vi pratar om slagfält här. Inte viloplatser.

"Don't allow your mind to abide anywhere", säger Papaji. Tillåt dig inte att tro på jultomten. Det är vad jag hör honom säga. Lugnande slutsatser är lika fiktiva som jultomten.

Men letandet fortsätter i detta sinne. Kanske måste det vara så. För att sinnet inte skall koka. Jag vet inte. Det kanske är något att vara tacksam över. Men något säger mig att sinnet till sin natur ÄR kokande. Så varför inte bara låta det koka på?

Och här kommer föreställningen om subjektet in. The Self. I am. Self Inquiry är rogivande. Vad bevittnar sinnets puttrande, kokande rykande natur?

Jaa, vad ser allt detta? Vad är orört av allt detta? Vad är detta stormens öga - eller hjulets nav - om inte min identitet?

Här går jag i fällan.
Om och om igen.
I en mental föreställning om att jag är DET som ser allt detta och ändå förblir orörd. Men jag inser att också det är ett korthus, en mentalt konstruerad viloplats. Något som sinnets mustachprydda dagisfröken gillar. Hon gillar budskap. Sånt som går att hålla sig till. Hon vill vara lärare, hon vill ha en lära och hon vill ha elever. Som hon kan få pli på. Raka ryggar i raka led, det går hon igång på. Stöveltramp och marschmusik får henne att rysa. Av välbehag.

Intervjun med Papaji varifrån citatet kommer börjar med frågan:

- If you had to sum up your teaching in one or two sentences, what would they be?

- No teaching, no teacher, no student.

Jag har aldrig fattat det där. Det låter koolt. Absolut. Men jag har aldrig fattat. Jag tror grejen är att det är obegripligt. Inget att gripa tag i. Som ett levande sinne utan tro på en sträng dagisfröken. Intervjun med Papaji fortsätter såhär:

- Then what are we doing here?

- To find out who you are.

Så det finns en riktning. Framåt. Bakåt. Uppåt. Neråt. Utåt. Inåt. Spelar mindre roll men jag tippar på inåt. Jed McKenna säger framåt. Hursomhelst, en riktning finns där. Tills jag är hemma. Men hemma är ingen mental viloplats och tills det här sinnet slutar njuta av sådana kommer skrivandet här att fortsätta. Så länge jag får rysningar av mentala truppformationer, stöveltramp och marschmusik kommer nonduality-obsessandet rulla på. Detta sökande är inte över förrän stränga dagisfröken har rakat av sig mustachen, knäppt upp översta knappen och bjudit upp mig till dans.

- Abide as the Self. Så sade Ramana, Papajis lärare. Och jag tycker Papaji förtydligar detta för mig när han säger - Don't allow your mind to abide anywhere.
Nej, nu får jag sluta. Annars börjar jag bygga något av detta. Ett viloplats där sinnet kan abajda. Ajabaja....

Don't allow your mind to abide anywhere.

Oförsonligheten

2011-04-06T02:14:00.001+02:00

Vi är många som är trötta på orden. Vi är många som hellre vill gräva i jorden. Sätta frön. Se dom växa. Sätta tänderna i dom saftiga frukterna. Lyssna till porlande bäckar eller bäras med av musikens trollkraft. Det enkla ordlösa livet. Vilken tramsig myt men ack så härlig. Som spralliga apor som busar med varandra i träden vill vi vara. Som idisslande kor på ängen. Vi vill hellre titta på molnen och råma. Vi vill jaga. Känna hungern riva i tarmarna. Smyga i buskarna. Hoppa på vårt byte och sätta tänderna i det. Som predatorer. Eller så vill vi vara som träd som vajar i vinden eller som vargar som ylar mot månen. Vi är trötta på orden. Stackars oss. Vi är många som känner så ibland. Vi vill hellre sjunga och dansa. Galet och uppsluppet eller stillsamt och melankoliskt. Följa livets ordlösa flöde. Vad nu det är om inte en verbal föreställning som verkar lockande.

Men jag låter mig inte luras av detta rosseauiska svärmeri. - Trams! säger jag och slår näven i bordet. Jodå, jag ser mycket fram emot att totalrenovera mitt torp. Hammare och spik. Blåslagen tumme och värkande rygg. Det här har jag byggt kan jag säga sedan. Enkelt och rejält. Nybyggarromantik. En karl som inte kan bygga sitt eget hus är ingen riktigt karl. Där kan jag sedan sitta i fönstret och skjuta ett rådjur i arla morgonstund. Skottet ett eko från svunna generationer av jägare. Där kan jag plocka svamp och bär och minnas hur det var för hundra tusen år sedan. Minnas med kroppen. Leka med samlargenerna.
- Trams! Jag är en grubblare. Jag älskar att tänka. Tänka så hårt och länge att hjärnan kokar. Tänka så passionerat att jag inte hinner laga mat. Bara en tallrik fil och flingor utan att ta blicken från boken. Jag älskar det! Jag är förälskad i orden.

Ordleda är inget att bry sig om. Det går över. Bara att ta nya tag. En riktig tänkare som jag deppar inte ihop för lite ordleda. Ordleda är som träningsvärk. Det tränar man bort genom att tänka lite extra intensivt i några dagar. Jag längtar efter att tänka så det hettar till i örsnibbarna. Det gör det när jag blir upphetsad. Djupa tankar hetsar upp mig.
Som det här med en "tänkt" dimension bortom orden. Den ter sig så lockande. Både i sin pre-verbala och sin trans-verbala tappning. Med andra ord, att vara som en bäbis eller som en upplyst mystiker. Är det samma sak? Det är en ganska tråkig fråga men ok. Det var vad som kom upp nu. Låt mig tänka över den. Jag är så sugen på att tänka nu att nästan vad som helst duger. Freud trodde att mystik var regression. Ett försvar. När man inte orkar hantera livets komplexitet (eller är trött på livet) längtar man tillbaka till livmodern där det var varmt och skönt och problemfritt. Konfliktfritt. Så man svälter sig på sinnesintryck och sitter i stillhet och fokuserar på sin andning tills man blir alldeles nollställd. Obeskrivligt nollställd på ett obeskrivligt skönt sätt. Det kallas Samadhi. Och det finns inga ord för det eftersom språkcentrat i hjärnan har stängt ner. Tyst och skönt som i en livmoder.

Vad tror jag om en tänkt dimension bortom orden? Jag tycker Freuds teorier om oceaniskt medvetande som regression låter ganska tråkiga. Jag vill inte tänka mer på det just nu. Jag vill tänka på något annat, på det oförsonliga i min natur. De eviga konflikterna. Ordledan och ordpassionen. I samma kropp. Längtan efter meditationsretreat och längtan efter en ny filosofibok i samma kropp. Smärtan i det oförsonliga.

Längtan efter att fly den här världen, sitta på en fjälltopp, ensam, utan media, utan dator, utan mobil utan kontakt, utan samtal med andra, utan samtal med mig själv, eremiten. Endast samla ved och fixa mat. Bära upp livsförnödenheter till min koja i fjällsluttningen.
Eremiten finns i mig. Det finns några i eremiter i min släkt också. Jag har det i generna. Helt klart.
Längtan efter att skita i alla andra, längtan efter att alla andra skall skita i mig. Läntan efter att tyna bort i ensamhet. Dö bort från världens galenskap. Dö bort från min egen galenskap. Bortglömd. Av andra och av mig själv.

Och i samma kropp denna heta längtan efter världen. Längtan efter att lämna ensamheten där uppe i bergskojan och gå ner i dalen. Till en varm famn. Längtan efter skratt och gemenskap och tillhörighet. Längtan efter att bli sedd, älskad, ihågkommen. Längtan efter världens galenskap. Längtan efter att ge och få. Att få bry mig om andra och att andra skall bry sig om mig. Längtan efter att stå på scenen. Längtan efter att få sitta i publiken.

Och så längtan efter försoning. Denna galna längtan efter försoning. Att eremiten och den sociala varelsen skall försonas. Dom tar kål på varandra och på mig. Sliter mig i stycken. Denna försoning vill jag tänka fram, känna fram och agera fram. Föda fram eller döda fram. Jag är beredd att göra vad som helst för att en försoning skall kunna äga rum. Tarot, astralresor, filosofi, meditation, yoga, tarmrensning och kärlek. Vad som helst är jag beredd att prova. Och jag provar. Och jag tror. Och jag ber. Och jag ger. Och jag känner försoningen smeka mig, vagga mig. Ett litet tag. Men sedan blossar konflikten upp igen. För evigt tudelad. Ett krig utan slut. Måste jag ta livet av mig? Eller måste jag låta livet ta mig? Överlåta mig eller kämpa? Ånej! Ser ni inte. Nya strider nalkas. Välsigna eller förbanna? Buddha eller Zorba? Zorba the Buddha (Osho) eller Påven? Närvaro eller frånvaro? Mind eller no-mind? Ängsbacka eller Mundekulla? Eckhart Tolle eller Aydashanti? Eller båda eller ingendera?

Nondualismen. Den har jag provat också. Länge har jag gått den vägen. Bara ordet nondualism, mättat med försoning svalkar mig. Vaggar mig.
Vad är jag? Är jag vågdalarna eller vågtopparna som kommer och går? Som alltid tycks stå i motsatsförhållande till varandra. Eller är jag vattnet? Försoningens vatten. Samma vatten i uppgång som i nedgång. På ytan och i djupet. I rörelse och i vila. Samma försoningens vatten. Jag drack det. Jag flöt omkring i det. Länge länge.
Jag trodde att försoningens vatten blivit min identitet. Om den våg jag såg ut att vara slogs sönder mot stranden skulle jag förbli vatten. Så intalade jag mig. På många olika sätt. Med hjälp av många olika röster.

Men så tänkte jag. Trots att jag visste att det var dumt att tänka. Men jag kunde inte låta bli. Jag visste att jag bara skulle vara. Vara försoningens vatten. Jag tänkte på stranden - "den andra". Jag tänkte på himlen - "den andra". Det skavde. Metaforen knakade. - Men det är bara en metafor Björn. Fingret som pekar mot månen. Titta inte på fingret. Titta på månen. Månen och fingret - två. Metaforen och verkligheten . två. Dualismen genomsyrade allt. Också enhetsupplevelser i stilla meditation och vackra möten. Som konstrast till upplevelser av separation i konfliktfyllda möten. Och så löftet om försoning. En försoning som redan fanns här - sades det. Som jag redan var. Som jag inte kunde undfly. Allt är perfekt. Redan. Utan början, utan slut. Jag rabblade. Jag lyssnade. Jag överlämnade mig. Men inte helt. Försoningen var nära men inte helt och hållet här.
Jag blev en misslyckad nondualist.

Mitt sökarhelvete är längtan efter försoning.

Men så kom det några ord till mig. Inte sorlet från en bäck. Inte skrattet från ett litet barn. Nej, klara distinkta ord som bildade en filosofiskt resomenang. Igår kom dom och lade sig tillrätta i jorden. Jag vet inte vad som kommer gro ur detta. Ord från en kul och galen filosof som heter Zizek. Citatet kommer från Edward Berges blogg där han vältrar sig i härligt upphetsande tankar kring postmodernism och integral teori. Men framför talas det klarspråk om försoningen. Med ord som skiner likt en nyslipad knivsegg.

"... For Hegel, the fundamental motor of time and becoming is dialectical reconciliation of the members of a binary oppositional pair in virtue of which each one tends to pass into the other on a higher level. But Žižek rejects Hegel's invocation of "reconciliation" of opposites in a happier harmony. For Žižek the next step, the negation of the negation, does not mean a step up (aufheben) to a higher plane of unity but instead a more radically negative negation in which we are led to see that this mutual antagonism is all there is and that we are going to have to work through it. The unreconciled is real and the real is unreconciled. The only reconciliation is to reconcile ourselves to the irreconcilable, to admit that there is no reconciliation, and to come to grips with it. The negation of the negation leaves us with a deeper negation, not with an affirmation. It is not that the spirit is first whole, then wounded, then healed; rather such healing as is available to it comes by getting rid of the idea of being whole to begin with. The antithesis is already the synthesis..."

Jag vet som sagt inte vad som kommer gro ur detta. Otroligt nog upplever jag en vila i detta som är så enkel och självklar att jag blir alldeles stilla. Men inte stilla på det där sluta-tänka-stillhets-sättet. Stilla och fullt av liv. Det här kräver ingen ansträngning. För någon kanske det här språket känns ansträngande. Men då är mitt tips följande. Ta i lite för helvete! Det är värt mödan. Där jag är nu öppnar detta alla dörrar på vid gavel. Om jag vågar gå ut genom dom eller inte återstår att se.

Inte sant men intressant

2011-03-26T12:39:00.001+01:00

Det går att uppfatta det lekfulla och vackra i alla människors berättelser. Alla kulturers och gruppers berättelser. Utan undantag.

Va!?

Utan undantag?

Jaa.

Helt utan ansträngning kan en rigid och dömande berättelse uppfattas som rolig och varm. Det är ansträngande att bedöma berättelsers sanningshalt och vikt. Det är ansträngande att jämföra berättelser. Det är ansträngningen som kväver det vackra och lekfulla. Det är ansträngningen som lägger sig som en våt handduk över det varma och roliga.

Låter det som en fluffigt rosaskimrande metaberättelse?

Vid första anblicken ja.

Vid andra anblicken nja.

Vid tredje anblicken kan detta vara en ganska skrämmande metaberättelse eftersom den på sikt urholkar våra möjligheter att möta världen med ett fast grepp om våra imaginära referenspunkter och system. Man kan bli yr.

Yr av kärlek och fascination. Yr av komplexiteten. Yr av öppenheten.

Att skratta är att tillfälligt tappa greppet. Vi vet alla hur det känns. Vi vet alla att denna öppenhet endast är möjlig för oss i små doser. - Nej, men allvarligt talat, säger vi, yra efter en liten flygtur utan fotfäste och grepp. Låt oss vara realistiska, säger vi och krokar åter fast oss i våra imaginära referenspunkter - sanningarna - dom mentala, språkliga strukturerna.

Tänk om vi börjar se vad vi gör när vi stramar upp oss och blir realistiska. Tänk om sanningarna och strukturerna börjar te sig allt mindre solida. Allt mer transparenta. Allt mer konstruerade. Inte längre som något vi tryggt kan greppa om. Vad händer då?

Blir flygturerna längre då?

Låt mig ta ett personligt exempel. Min berättelse om mitt sätt att förhålla mig till mina tankar och känslor. Den berättelse som gett näring till mitt intresse för meditation och mindfulness. Såhär låter en kortversion av denna berättelse med tillhörande underberättelser:

(Värt att notera är att detta är en berättelse om utveckling. Jag går från punkt A där jag mår dåligt till punkt B där jag kommer må som en prins) Här kommer den - berättelsen:

Först tror jag på mina tankar. Det finns ingen rymd mellan mig och mina tankar och känslor. Jag står och faller med mina tankar och känslor. Dom säger allt om mig. Jag kan inte uppleva min identitet som något som är oberoende av tankar och känslor. Om en känsla av ledsenhet kommer så betyder det att JAG ÄR ledsen. Jag kan inte se ledsenheten som något som kommer och går oberoende av mig. Jag kan inte se att JAG ÄR oavsett vilka känslor eller tankar som passerar.

På något sätt planteras en ny berättelse i mitt huvud - berättelsen om att JAG ÄR oberoende av tankar och känslor. Men jag vill att det skall bli något mer än en berättelse. Jag vill att det skall bli min upplevda verklighet. Jag inser att jag behöver någon form av praktik. För att uppnå en permanent känsla av att JAG ÄR oberoende av tankar och känslor följer jag rådet att meditera. Sitter och iakttar hur tankar och känslor kommer och går. Lär mig att allt mer vila i det som alltid är här - JAG ÄR.

Jag över mindfulness. Flyttar uppmärksamheten från mina tankar och känslor till mina sinnesintryck. Jag blir stabilare - får lägre tyngdpunkt - eftersom uppmärksamheten flyttas från det mentala surret i huvudet ner i kroppen, ner i andningen, ner i känslan av liv i kroppen. Uppmärksamheten flyttas från något flyktigt till något som alltid är här. Till det JAG ÄR.

I många år nu har denna berättelse varit ett stabilt fotfäste för mig. Den har varit solid. Ogenomskinlig. Jag såg inte att det var en berättelse som vilken annan berättelse. Dessutom genererade den en massa ansträngande jämförande. Jag jämförde var jag var idag mot var jag var igår eller för ett år sedan, med avseende på hur identifierad jag var med tankar/känslor. Hur mycket rymd fanns det mellan mig och mina tankar/känslor? Jag jämförde mig också med andra. Jag tyckte synd om dom andra som inte hade någon rymd mellan sig och sina tankar/känslor. Jag ville hjälpa dom genom att försöka inspirera dom att börja meditera och öva mindfulness. Det var ansträngande, både för mig och dom. Men jag upplevde det inte som ansträngande. Jag upplevde det som viktigt och djupt meningsfullt.

Detta stormens öga, detta fridfulla inre varande blev en sanning. Det blev en tidlös, gränslös och SANN identitet i motsats till en OSANN, mental och flyktig identitet. Ord som sann och osann är väldigt solida. VERSALER huggna i sten. Dom släpper inte genom något ljus. Att det sanna för alltid är beroende av det osanna kan tyckas uppenbart, men längtan efter att utrota det osanna döljer det uppenbara.

Det uppenbara är ogripbart.

Hur skall man alltså lära sig att förhålla sig på ett friare och mer lekfullt sätt till alla sorters berättelser?

Det känns konstigt för mig att svara på det. Jag är sällan fri och lekfull i mitt förhållande till världen. Men ibland blir jag sådär yr och full i skratt. Ibland tillsammans med andra men ofta i min ensamhet. Jag tror det handlar om vad man letar efter i en berättelse. Om man letar efter något som är coolt, ja då hittar man det. Nästan alltid.
Inspirationen till den här texten fick jag när jag läste om en filosof som heter Rorty. Det var dom här raderna som fångade mig:
"Rorty too has no time for grand theory and, in prototypically pragmatist fashion, is less interested in whether theories are true or false than whether they are useful and interesting. Philosophy for Rorty, is no more than a form of conversation ...."

Det var något i dom här orden som öppnade upp mig. Rorty ställer frågan - är detta intressant? - hellre än, - är detta sant?
På frågan, - är detta intressant kan man ju alltid svara JA. (Ibland får man leta länge) Och om man skall tro Eckhart Tolle så är det våra nej som stärker det fiktiva egot - som i sin tur är roten till allt ont. Är det sant? Nej, men det är intressant.

Alltså,
tips,
ställ frågan,
är detta intressant på något vis?

Det kliande pausmåendet

2011-03-23T02:02:00.002+01:00

Imorgon skall jag ta tag i löpträningen igen! Blotta tanken gör att jag börjar ta form, att jag får en riktning, en mening, inspiration. Blotta tanken på att plotta resultaten i en excel-fil, se förbättringen, från vecka till vecka, skapar sköna strukturer i mig, får min kemi att ändras. Inspiration. Inflöde av inspirationshormoner. Belöning. The good stuff.

Nu skall jag skriva ett blogginlägg igen! Blotta tanken gör att mina tankar börjar få struktur, att jag får en riktning, en mening, inspiration. Belöning.

Två av tusentals spår till belöning.
Som att gå fram och skruva på kranarna till the good stuff.

Nu backar jag till den punkt där jag ännu inte valt spår. Jag backar till den punkt där kranarna till the good stuff ännu inte tagit form i medvetandet. Dopaminet ligger där i sina depåer och skvalpar lite lugnt. I väntan på signalen.
En sorts formlöshet. Avsaknad av plan, riktning, struktur. Avsaknad av inspiration. Det formlösa. Vem vill vara där?

I en kommentar till förra inlägget definierade Cecilia detta som pausmående. Ett kliande mående. Hon skrev - "Att bara kunna vara, i pausen, between inspirations, i tomheten, i planlösheten - ja... i Pausmåendet. Kan jag det - inte fan heller! Det kliar, kliar, kliar, kliar - vad är nästa stora grej? Nästa stora insikt?"

Detta gav mig paradoxalt nog inspiration att skriva igen! Inspiration att skriva om avsaknaden av inspiration. Och visst kliar det i mig att med avstamp i detta få svinga mig till nästa riktigt stora insikt! Det kliar, kliar, kliar, kliar ....

Att inte gå ut. Stanna hemma. Inte göra något speciellt. Inte känna något speciellt. Inte tänka något speciellt. Bara vara ... i DEN JÄVLA KLÅDAN. Vem vill det?

Ingen vill vara i den jävla klådan. Någon väntar på inspiration. Ingen kan låta bli att vänta på inspiration.
Nonduality säger att vår sanna identitet är denna "ingen" som vill vara i klådan utan att vänta på belöning. Det är vad nonduality-lärarna säger. Varenda en av dom. I alla fall om man lyssnar selektivt för att försöka befästa en liten teori .... hahahaha

I radioprogrammet Tendens hörde jag idag en intervju med inredningsarkitekten Peter Hallén. Han har blivit känd som mannen som sålde allt. Han pratade om konsumtionssamhället. Det var underhållande att lyssna på honom. Han pratade om hålet i oss. Hålet som konsumtionen och ägandet misslyckas med att fylla. Han verkade tro att andlighet är en bättre väg än shopping. Jag är skeptisk till detta men misstänker att denna skepsis är vad jag just nu försöker fylla hålet med.

Nonduality säger att vi är det där hålet. Allt försvinner förr eller senare ner i hålet. Även hålet. Det hjälper inte om vi kallar det för medvetandet eller den dansande stillheten.
Vart tog stillheten från förra meditationretreaten vägen?
Gissa tre gånger!

Vad föredrar du? Kickarna eller det kliande pausmåendet mellan kickarna?
Med kickar menar jag inte bara drogrus, kärleksrus eller adrenalinrus. Kickar kan vara vadsomhelst som vi väntar på när vardagen är dassigt grå och meningslös. Salvan som får klådan att försvinna.

När jag stoppade in den här frågan i min hjärna satte den genast igång programmet rätt/fel och bra/dåligt. Att föredra kickarna måste ju helt uppenbart vara fel. Jag måste komma på nåt svar som gör att jag framstår som andligt avancerad.
Den här hjärnan är så löjligt förutsägbar ibland. Men en aspekt av detta är ju att jag också är urbota trött på att gå från kick till kick. DET mönstret är - i all sin allmänmänsklighet - fruktansvärt förutsägbart och tråkigt. På rent jävelskap får jag lust att sitta länge, länge och känna mig riktigt rejält uttråkad och rastlös. Just nu längtar jag riktigt efter dom där meningslöshetskänslorna som får allt att kännas grått och urvattnat..... Jag längtar efter att deka ner mig och aldrig ta tag i löpningen. Bara äta skräpmat och bli fet som en valross. Så fet att jag måste använda rollator för att ta mig mellan kylskåpet och soffan. Sedär, det blev ett omoget inlägg i hälsodebatten också. Det finns nämligen få saker som tråkar ut mig mer än prat om hur man skall äta och röra på sig för att få mer energi i vardagen.

Alla grejer

2011-03-04T01:38:00.000+01:00

Det här är grejen. Jag suger tag. Grejen suger tag i mig. Det håller ett tag. Men så släpper det. Ibland långsamt. Vidare till nästa grej. Suger tag i den. (Med grejer menar jag perspektiv, uttryck, språk och former med vars hjälp jag försöker hantera den galna, existentiella ångest som ridit mig i alla år).

När jag har hittat grejen så kan jag andas ut en liten stund. Det kan vara ett coolt citat. Det kan vara en form av meditation. Det kan vara en förälskelse i en Guru. Det kan vara att be till Gud. Det kan vara blasfemi. Det kan vara att bära sitt kors. Det kan vara att ge fan i alltihopa och bara försöka inse att man är en vanlig jävla människa som slösat bort en massa tid på meningslöst, självupptaget trams som man kallat andligt sökande.

Jag går från grej till grej. Jag har länge anat ett sorts mönster. Inte så svårt att se. Varje grej är en sorts reaktion på föregående grej. Såklart.

Nu frågar du mig:

- Björn, varför tar du inte in alla grejerna på en gång?

Jag blir stum. Du förtydligar:

- Alla dom här grejerna finns ju här ändå. Det gör ingen skillnad om du släpper det blasfemiska. Miljoner andra är blasfemiska just nu, precis i denna sekund. Vad spelar det för roll att du släpper det eller suger tag i det?

- Ja men jag vill hitta min grej, svarar jag.

- Mänskligheten är en organism, säger du. Ingenting kan vara DIN grej. Alla grejer är mänsklighetens grejer hela tiden.

Jag smakar på detta. Det låter socialistiskt på något vis, men samtidigt oprövat och fräscht.

- Jag tror inte att jag kan ta in det, svarar jag.

- Björn, det spelar ingen roll vilken grej du suger tag i. ALLA GREJERNA är här hela tiden. Kan du ta in det?

Jag känner efter.

- Detta får mig att känna mig oerhört betydelselös. Som en liten hudcell på den här "mänsklighetens ofantligt stora organism". Som ett litet jävla mjäll som kan flagna bort vilken sekund som helst.

- Den känslan är bara en av miljoner känslor som är här just nu. Det spelar ingen roll om du kan ta in det eller inte. Det bara är så. Samtidigt som du känner dig betydelselös och redo att flagna bort som ett litet mjäll, finns känslan av att vara Guds vackraste och mest unika mirakel. Miljoner människor känner så just nu. Människor som badar i sin älskades blick. Gråtande barn som blir hållna och tröstade av en kärleksfull förälder. En djup och innerlig känsla av att vara utvald och unik. Och samtidigt, i samma sekund, tynar miljoner människor bort i sin ensamhet, som blommor som inte fått vatten. Allt detta händer samtidigt. I samma mänsklighet.

Jag försöker ta in. Det går inget vidare. Det är bara för mycket. Men det är samtidigt det sannaste och vackraste jag vet. Jag skulle vilja bli översvämmad av det. Samtidigt som jag är rädd. Jag vill ju hitta MIN grej. Göra MIN grej. Jag klarar inte av ALLA GREJER samtidigt. Jag går sönder.

Jag känner in. Det är något ödsligt och tomt i mig nu. Som om vinden kan blåsa rakt igenom mig. Jag vill bli uppfylld. Intressant ord. Vackert ord. Miljoner människor känner så just nu. Att dom längtar efter att bli uppfyllda. På olika vis.

Miljoner andra längtar efter att tömma sig. Befria sig. På olika vis.

Allt detta samtidigt.

ALLTING ALLTID samtidigt.

Det är befriande och skrämmande samtidigt. Jag vill gärna smaka. Men jag vågar inte. Jag luktar försiktigt. Det luktar sant. Det luktar bortom alla tvivel.

Utvecklingssamtal med Chefen

2011-02-06T03:35:00.001+01:00

Chefen kallade in mig på sitt rum idag. Han satt där bakom sitt jättelika skrivbord med armarna i kors och tittade på mig. Hans blick var intresserad.

- Som du vet har jag gett dig väldigt mycket tid till ditt projekt. Vad är det du kallar det för? Nondualism? Jag gillar dig Björn! Jag gillar din förmåga att snöa in på udda grejer. Jag tror på mångfald ser du. Jag tror att det här företaget behöver människor som du. Såna som kör sin eget race. Jag tror att det är lönsamt på lång sikt. Men alla i ledningsgruppen är inte överens med mig på den punkten. Du har varit en punkt på dagordningen på flera av våra möten det senaste året. - Det kostar mycket att ha den där Björn sittande med sitt special-projekt, brukar dom säga. - Har han levererat ännu? brukar dom fråga.

- Jag har stått upp för dig Björn. Jag säger till dom att du är nära nu, antingen ett genombrott eller ett sammanbrott. - Killen kommer leverera vilken dag som helst nu, säger jag till dom. Eller så är han redo för semester. Jag har det på känn. Låt honom hållas lite till. Min intuition brukar inte svika mig. Det är därför jag suttit som VD för det här företaget i snart tvåhundratusen år. Jag har sett en del under åren vet du.

- Jo, jag förstår det, svarade jag.

Det är inte vilket företag som helst jag jobbar för. FHSS heter det - som i Förenade Homo sapiens sapiens. Mänskligheten i folkmun. Kontor och anställda över hela världen.

- Så nu frågar jag dig Björn, kan du leverera? Eller har du målat in dig i ett hörn? Jag vill ha ett svar nu. Dom pressar mig Björn. Kanske skall du ta några månaders betald semester och fundera lite över om du skall hoppa på en annat projekt i framtiden?

Jag svettas nu.

- Jo, säger jag, och gör en lång konstpaus för att samla mina tankar. - Jo, jag har kommit fram till några grejer.

- Bra Björn. Jag visste att jag kunde lita på dig. Nu vill jag veta. Är det nåt vi kan använda? Vill du att jag bokar in dig för en tid med marknadsavdelningen?

Det är lika bra att säga som det är. - Jag har kommit fram till ett och annat men det är oanvändbart.

- Ok Björn. Det är bra. Det var det jag ville veta. Om det går att använda eller inte. Men säg mig nu, för jag är lite nyfiken, vad är det för oanvändbara grejer du kommit fram till? Jag har ju kollat in några av dina lägesrapporter som du presenterat på din blogg. Det är intressanta grejer. Det skall erkännas. Men jag vill ju alltid veta om saker går att använda till något. Jag måste tänka så vet du. Det är pragmatism som har hållit det här företaget på fötter i alla år. Men berätta nu för mig. Som jag förstått det har du ägnat mycket tid åt NÅGOT som varken är en upplevelse eller en förståelse. Din hypotes är att vår identitet är just detta NÅGOT. Har jag fattat rätt?

- Jo, det handlar om identitet. Det stämmer.

- Ok Björn. Identitetsfrågan är spännande. Som du vet har vi haft en del liknande projekt på gång genom åren. Vad jag aldrig fått in i min tjocka skalle är hur vi kan veta att vår identitet är detta NÅGOT (som varken är en upplevelse eller en förståelse), om vi varken får referera till en upplevelse eller en förståelse. Alla är inte snälla och försynta som du Björn. Dom har skällt på mig skall du veta. Killar och tjejer som jobbat med liknande projekt. Dom har sagt att jag sitter fast i mina tankar. Dom har sagt att alla mina invändningar bara är tankar som, liksom alla tankar, i grunden är tomma och meningslösa. Tankar som jag ger en betydelse och vikt dom inte har. - Ok, brukar jag svara. Jag hör vad ni säger! Jag är inte mina tankar. Fine! Så vad gör jag med den förståelsen?

En gång - det var för några veckor sedan - hade jag en kille här som svarade. - Fattar du inte gubbdjävel, det handlar INTE om förståelse, det handlar inte om att du skall göra något!! Att det finns någon här som kan göra något är bara tomma tankar! - Ok, svarade jag. Så vad handlar det om? En upplevelse? - NEJ, nästan skrek han. Det vi är kan inte vara något som kommer och går. När han fått ur sig sin frustration över min tröghet lugnade han ner sig och försökte uttrycka sig mer poetiskt. Vi är HIMLEN där förståelse- och upplevelse-molnen kommer och går. Vi är HAVET där förståelse- och upplevelse-vågorna uppstår och försvinner.... - Ok, ok, jag förstår, svarade jag. Och hur känns det att vara HIMLEN och HAVET?

Vet du vad killen svarade?

- Björn, jag höll på att skratta på mig. Killen svarade, utan att blinka. - Det känns som frihet och öppenhet.... - Jag kunde inte låta bli att fråga. - Så då är du kanske känslan av frihet och öppenhet? - Nej, svarar killen. Också dom känslorna kommer och går i det jag är. Och sådär höll vi på och munhöggs. Jag gillar att munhuggas vet du. Det gjorde han också men han kunde inte erkänna det för sig själv. Han hade ju precis försökt tuta i mig att språket och tankarna i grunden är tomma och meningslösa. Till slut mjuknade han lite och gick med på att ta betald semester tills vidare.

Om du visste vad jag har retat upp typer som han genom åren. Dom som velat prata med mig vill säga. Jag har haft killar och tjejer sittande här som bara skrattat åt mig. Dom har struntat i allt jag säger. Bara skrattat eller suttit där med ett saligt, inåtvänt leende. Men jag har hittat jobb till dom också Björn. Det finns jobb för alla i det här företaget. Mångfald ser du. Det är vår affärsidé. Vi har avdelningar för alla sorters tokstollar. Det finns efterfrågan på nästan allt. Om du bara visste! Och finns det ingen efterfrågan så kan det ofta ordnas. Och går det inte att ordna efterfrågan så kan vi alltid skicka ut folk till eremithyddor där dom kan sitta och göra sin grej. Mångfald och låt alla göra sin grej - det är mina slagord. Men nu vill jag höra från dig Björn. Vad gör vi med den här förståelsen att vi inte kan vara något som kommer eller går?

Jag satt tyst länge. Jag kände hur alla svar jag kunde komma på var bortkastade på chefen. Svar i stil med - Det upplevs som att det inte finnas någon här som kan göra något och ingenting som behöver göras - skulle antagligen bara leda till besvärliga frågor. Jag får inte glömma att det är Chefen jag snackar med. Påståenden som att känslan av att vara den som utför handlingar beror på en mental efterkonstruktion som lätt kan genomskådas, skulle antagligen framkalla en gäspning hos chefen. Killen har ju för fan varit med i tvåhundratusen år och snackat med alla. ALLA. Herregud, vad kunde jag säga som han inte redan hört!? Trodde han verkligen att jag skulle leverera något nytt? Såklart han inte trodde. Han har bara låtit mig göra min grej. Han sade ju själv att det är en av hans käpphästar. - Låt alla göra sin grej! Men det måste ju finnas deadlines. Förutom den stora Deadlinen alltså. Det måste finnas några etapp-deadlines liksom.

Slutligen sade jag. Jag tror jag behöver lite semester. Jag skall fundera på om jag är intresserad av en eremithydda eller någon avdelning för tokstollar.

Bra Björn. Då säger vi så. Men du är ju inget dumhuvud. Det finns fler grejer som du kan pyssla med när du kommer tillbaka från semestern. Varför hakar du upp dig på eremithyddor och tomteparader?

Jag svarade att jag skall fundera på det. Chefen reste sig från sin stol och kom fram och gav mig en vänskaplig klapp på axeln. - Det här är inget att deppa ihop för Björn. Du är inte den förste som målat in dig i ett hörn. Nondualismen, eller vad du vill kalla den, är inget myspys för folk som känner sig lite deppiga och tomma inuti. Nondualismen är en brutal dödsmaskin. Den knäcker alla utan urskiljning. Den skulle knäcka även mig om jag löpte linan ut. Men jag har ett jobb att sköta. Du har kommit lite snett nu och hamnat i en återvändsgränd. Vet du varför?

- Nej, berätta!

-Du vill inte låta dig knäckas Björn. Ingen vill det. Visst finns det knasbollar som roar sig med tomteparader och Satsanger och annat skoj som tror att dom vill knäckas. Det är skrattretande. Dom nästan ber om att få bli knäckta. INGEN vill knäckas. Det är inget konstigt med det. Det är inget att grubbla över. Ha nu en skön semester och var rädd om dig!

Innan jag går känner jag att jag vill fråga Chefen om en sak. Jag har grubblat en del över ifall Nondualismen attraherar människor som är självmordsbenägna, antingen dom erkänner det för sig själva eller inte. Jag frågar chefen och han svarar att så kan det absolut vara i många fall. Men han ber mig att inte grubbla på det nu. Återigen önskar han mig en skön semester och ber mig fundera på alternativ till tomteparader och eremtihyddor.

Detta och mycket annat vill jag skriva om under min semester. Behovet att skriva är envist och vackert i sin knasighet. Kanske kommer det också smyga sig in ett och annat inlägg om att jag inte finns och att det inte finns något att skriva om. Och då får det bli så. Allt ryms i Knasigheten.

Kul att vara nybörjare igen

2011-02-01T20:30:00.001+01:00

My life is my message.
Mahatma Ghandi

Jag dukar upp ett ofantligt smörgåsbord i min hjärna. Jag tror det är minst hundra meter långt och två meter brett. På fat efter fat lägger jag upp dom, lärarna, prästerna, psykologerna, coacherna, filosoferna och deras böcker, seminarier, metoder och ritualer. Vilken syn!

Jag tänker att det här är ju ändå bara dom jag har hört talas om. Ett litet axplock. Detta märkliga smörgåsbord står i en jättelik sal med stora fönster som vetter mot havet. Ovanför ingången till denna sal har jag skrivit - Här finns svaren!

Jag går in i salen och väljer en av fönsterplatserna. Jag är alldeles ensam här inne. Ingen annan vet om det här stället. Jo, dom vet att det är ett nedlagt och halvt förfallet konferenshotell. Men ingen vet vad som finns här inne. Jag tar en tallrik och går fram till det gigantiska bordet. Var skall jag börja? Jag blickar ut över ett oändligt antal uppläggningsfat. Det ser verkligen fantastiskt ut och det vattnas i munnen på mig. Jag försöker skaffa mig en sorts överblick. Jag har jobbat i flera dagar med att duka upp alla dom här rätterna. Sprungit som en vettvilling mellan det här jättelika bordet och min hjärnas överfulla skafferier, kylskåp och kokande grytor.

Finns det något mönster här? När jag höll på med uppdukandet var jag alldeles för upptagen för att lägga märke till några mönster. Framför varje fat har jag placerat små skyltar där det står namnet på böcker, artiklar, kurser, seminarier, föredrag, hemsidor, mp3-filer, YouTube-klipp och lärare. Jag har bemödat mig om att gruppera lärorna runt respektive lärare. Nu ser jag det uppenbara. Jag fattar inte att jag inte ägnat detta en tanke förrän nu. På dom fat där det står namnet på lärare ligger det små lyckokakor. En på varje fat. Små torra, oansenliga lyckokakor. Här har vi kanske ett sorts mönster. Lärarnas läror är överdådiga, inbjudande och aptitretande. Lärarna själva är bara små torra lyckokakor. Jag lägger märke till ett fat där det står Osho. Jag öppnar lyckokakan och läser vad som står på lappen. Där står - Mitt liv var en lång kamp från början till slut. Gång på gång fick jag ompröva allt jag trodde jag förstod. Livet slutade aldrig jävlas med mig. Visst hade jag kul också. Men ofta ville jag bara dra mig tillbaka och stänga ute världen vilket jag också gjorde under några perioder.

Jag funderar en stund över detta. Runt omkring Oshos lyckokaka står massvis med fat dignande av läckerheter. Hans böcker. Hans otaliga föredrag. Dom ser otroligt välsmakande ut. Men Osho själv. En liten torr lyckokaka med ett jävla råslit inuti. Det var vad det var. Ett råslit. Kampen mot livet. Och han förlorade till slut. Livet segrade. Det liv som så vackert talade genom honom. Detta är på inget vis ett försök att nedvärdera Osho, den man som väckte mitt hjärta och fick mig att påbörja den här galet branta och svåra klättringen som kallas andligt sökande.
Jag öppnar fler lyckokakor. Det står liknande saker i alla lyckokakorna.
- Jag trodde jag blivit en personifikation av sanningen, men så brakade hela helvetet löst när jag blev anklagad för att missbruka kokain.
- Jag kände att jag verkligen bidrog med något när det uppdagades att jag förskingrat en massa pengar.
- Jag kände mig som Guds frommaste tjänare när det kom fram att jag förgripit mig sexuellt på flera korgossar.
- Jag kände att jag var tvungen att börja från början och bygga en helt ny filosofi från grunden, när jag redan sålt hundratusentals böcker där jag präntat ner den slutgiltiga modellen som kunde förklara allt.

Andra vittnesmål var lite mer lågmälda. Vissa var ganska långrandig. Så här stod det på en lapp.
- Jag hade så många upplevelser av klarhet och frid som jag lyckades formulera i ord. Många blev inspirerade och överöste mig med tacksamhet. Men sedan kom dom tillbaka till mig, sökarna, ett halvår senare eller fem år senare och sade att dom återigen ramlat in i sina gamla destruktiva mönster. Dom sade att öppenheten nu var borta. Klarheten hade ersatts av förvirring. Nu hade dom återigen tappat intresset för att osjälviskt hjälpa andra och satt som förut och pillade sig i naveln. Jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag skrev en ny bok. Prövade nya grepp. Det gav resultat men jag var hela tiden osäker på om resultaten skulle bli bestående. Det blev dom sällan. Mycket sällan. Mina elever lämnade mig och gick till andra lärare. Hittade en ny revolutionerande metod som lovade snabb och enkel upplysning. Till slut drog jag mig tillbaka från offentligheten.
Dom sista åren av mitt liv var dom finaste. Jag hade inget behov av att säga något och ingen som krävde av mig att jag skulle svara på deras frågor. Jag slutade mitt liv med insikten att stillheten var svaret som jag aldrig lyckats formulera. Faktum är att stillheten var exakt vad jag försökte kommunicera i bok efter bok, Satsang efter Satsang. Men varje försök att formulera den förvrängde den till ännu en form av mental underhållning. Mina elever gick runt och pratade om stillhet dagarna i ända och ironin i det hela fick mig att må illa. Om det var en stilla retreat syntes det att dom pratade om stillhet inuti sina huvuden. Jag insåg att jag inte levt som jag lärde. Jag var den som pratade mest av alla. Men nu när jag är död lever jag som jag lär.

Hmm... Vilket märkligt budskap. Nu när jag är död lever jag som jag lär...

Plötsligt fick jag syn på ett litet fat där det stod Björn Clausen. En liten torr lyckokaka låg på fatet. Jag öppnade den och läste på lappen.
- Jag hade egentligen inte en susning om vad jag bloggade om. Men det var kul ändå ... ända tills jag insåg att jag inte hade en susning.
Den här Björn var väldigt mångordig. Jag övergick snart till att skumma texten men uppfattade vissa meningar som t.ex.
- Så länge jag pillade mig i naveln kände jag mig som ett med allt (mitt eget navelludd)
- Jag insåg att Nondualismen kunde utnyttjas som ett gömstället för såna som mig som tycker att världen är stor och skrämmande. Men nästan varje dag knackade livet på dörren (otroligt störande) och sade till mig att nu måste jag välja väg. Jag svarade att jag redan är hemma och inte behöver några vägar att vandra. Då sade livet. Javisst är du hemma. Men nu är det dags att öppna dörren och se vad som finns där ute i världen. Jag svarade att världen är en illusion. Då frågade livet - Hur kan du veta det om du aldrig tittat upp från din egen navel?
Jag fortsatte att skumma men lade märke till meningar som dessa.
- Jag fick lust att spola ner all andlighet i toaletten och bli politiker istället.
- Jag fick lust att gå i katolskt kloster och bara tänka på Gud hela dagarna, tills jag insåg att jag aldrig skulle orka ta mig igenom all exegetisk litteratur.

Stackars sate tänkte jag. Men jag tröstade mig med att den här saten inte kan vara jag. Hur kan han vara det när jag kan iaktta honom som ett intressant men beklagansvärt objekt?
Men så insåg jag att det var precis såhär den där Björn Clausen gjorde för att lura sig själv. Obehagligt!

Jag öppnade lyckokaka efter lyckokaka. Överallt liknande budskap.
- Alla genvägar visade sig vara återvändsgränder
Gud så deprimerande! Jag blev helt besatt av att öppna lyckokakor. Jag letade efter något mer lyckobringande!

Så kom jag fram till en tallrik där det stod Adyashanti. Jag öppnade lyckokakan och läste:
- Jag är en helt vanlig kille. Ingen andlig typ. På morgonen tar jag på mig mina jeans, min t-shirt, mina gymnastikskor och min lärarroll.
Just det ja. Det var sådana lärare jag letat efter.

Sedan kom jag till en tallrik där det stod Genpo Roshi. Jag tänkte: Ånej, det är ju den där killen som tjänar så äckligt mycket pengar på sin BigMind-grej. Men jag öppnade kakan ändå och började läsa. Jag gillade det jag läste. Han sade saker i stil med:
- När jag blev en andlig människa gömde jag undan min girighet och min tävlingsinstinkt i källaren. Allt som jag ansåg vara oandligt låste jag ner i källaren. Jag gick raka vägen upp till en bergstopp och där satt jag och var fri ifrån allting. I många år. Jag såg hur många människor försökte klättra upp för berget och ropade ner till dom att snabba på. Jag lovade dom att utsikten här uppifrån är mödan värd. Tipsade om vilken väg dom skulle välja. Men en dag ramlade jag ner från berget. Jag ramlade faktiskt raka vägen ner i källaren där jag mötte allt det där som jag lämnat bakom mig många år tidagare. Min girighet, min ärelystnad, m.m. Det var då jag blev Zenmästare. Nu är jag bara en helt vanlig kille som är som vem som helst. Jag sitter inte längre på min bergstopp och tittar ner på "dom andra". Jag känner mig inte speciell. Som alla andra tvingas jag jobba med min oandliga personlighet. Ett tag gjorde jag en stor grej av att vara så jäkla vanlig. Men det var också en tripp....

Jag skall börja runda av den här smörgårs-bords-grejen nu. Jag vet inte om det var nåt bra grepp men det var i alla fall kul att leka med.
Jag gillar vad Genpo Roshi säger i den här intervjun. Jag skiter i BigMind-processen just nu. Den är säkert bra. Jag minns att jag blev hög när jag testade för några år sedan. Den ligger uppdukad på ett stort fat och kan få det att vattnas i munnen på vem som helst. Men jag gillar det som stod i lyckokakan. Jag tror nästan jag gillar läraren mer än läran.

Genpo säger inte att det är onödigt att bestiga berget. Det är inte alls vad han säger. Han säger inte heller att några coola upplevelser i meditation är detsamma som att ha bestigit berget. Jag får mer förtroende för hans beskrivningar av 12-timmar-sittningar - månader i sträck - i decennier- än jag får för hans BigMind-grej. Jag tror att Ghandi hade en poäng när han sade - My life is my message. Jag känner att det här fokuset på läraren (istället för läran) är den medicin som kan bota mig från mitt vanemässiga sökande efter genvägar. Jag känner mig verkligen som en nybörjare idag. Jag vet ju inte ens vilken väg jag skall välja nu när det börjar bli brant på allvar. Dom insikter och upplevelser jag fått under mina få år på den här vägen ser jag som aptitretare. Som några iskalla gin o tonic före maten. Det känns kul att vara nybörjare igen.

Genpo kallar sin girighet för en skugga. Han säger inte att vem som helst har rätt att vara girig och ursäkta sig med att han försöker integrera sin skugga. Det är inte alls den känslan jag får. Han säger att han jobbar med girigheten. Och jag stör mig faktiskt inte längre på att BigMind-grejen är så himla kommersiell. Jag hoppas han snart kommer tillrätta med sin girighet.... För kanske kommer jag trots allt vilja åka på en BigMind-kurs någon gång. Och jag är inte gjord av pengar.

Varför jamar Mini?

2011-01-28T23:53:00.007+01:00

Jag tröttnade tillfälligt på att skriva om dom allvarligare, mer inälvskramande och tårdrypande aspekterna av "det här". Sanningen är nog den att jag inte mer än nuddat vid det som kallas uppvaknande. Men denna lätta beröring med det namnlösa mysteriet, om det så bara är på ett mentalt plan, får mig ändå att tappa andan, får mig ner på knä, darrande av fruktan. Gudsfruktan kanske. Jag vill sanning, men jag vill den på mina villkor. Eftersom jag tror att sanningen är villkorslös, det är i alla fall något jag anat när jag nuddat vid den med några av mina längsta tankespröt, så får jag tagga ner lite känner jag. Men jag älskar att skriva om det här ämnet sett från min soffa. Och det är vad jag ämnar göra nu. På ett förhoppningsvis mer lättsamt och distanserat sätt än jag gjort den senaste tiden.

”When we remember we are all mad, the mysteries of life disappear and life stands explained”.

Mark Twain

Jag tycker om det citatet. Jag har funderat över varför. För mig är det bara ett citat och jag skall erkänna att jag inte vet ur vilken kontext det är taget. Kanske fungerar det som ett slags prisma för mig. Det slår mig att ett uttryck för mänsklig galenskap är vår tillsynes aldrig sinande längtan efter något att tro på. Vår längtan efter att dela vår tro med andra beror antagligen på att när vi är tillräckligt många som tror på samma sak upphöjs tron till något mera handfast. Vi gillar det som är handfast. Kanske är det därför som många idag ser upp till vetenskapen och vetenskapsmännen. Vad vetenskapen tror på verkar så handfast och tryggt. När tron blir handfast och universell kallar vi den för vetande. Vetande spelar liksom i en annan liga än tro. Proffsen sysslar med vetande medan amatörerna sysslar med tro. Proffsen åker till månen medan amatörerna tror att månens position i födelseögonblicket bestämmer om vi skall gilla sport eller poesi.

Denna vår längtan efter det handfasta är ett problem för religion och andlighet, men en stor fördel för vetenskapen. Vetenskapsmän/kvinnor tror på samma saker (förlåt, vet samma saker) oberoende av vilken kultur dom kommer från. Att vetenskapens kunskaper hela tiden revideras stör oss inte så mycket. Vi ser ju att vetenskapsmän, oavsett vilken kultur dom kommer från, vid en given tidpunkt, står så gott som enade. Visst käbblar dom sinsemellan men käbblet gäller mest finlir. På dom avgörande punkterna är dom överens. Vi (i alla fall jag och några miljarder till) gillar att vetenskapen överbryggar kulturella och religiösa motsättningar. Att vetenskapen inte kan förklara allting gör inte så mycket. Vi tror att det bara är en tidsfråga innan allt är förklarat. Vi tar tacksamt emot dom svar vetenskapen fram till nu lyckats producera. Dessa svar tycks oss universella. Att vi sällan förstår svaren gör inte heller så mycket. Vi litar på att dom är riktiga och sanna. Naturlagarna till exempel funkar överallt på jorden. Dom funkar till och med ute i rymden. ... tror vi...

Vad som är galet med religion och andlighet tror vi oss idag veta. Men vad är galet med vetenskapen? Kanske är det att vetenskapen inte fillfredställer vår allra djupaste längtan – den att veta vilka vi verkligen är. På djupet liksom. Neurovetarna har länge jobbat med den frågan och står idag enade i kunskapen att det inte finns någon själ eller kärna i den här kroppen vi kallar vår egen. Ingenstans i den här hjärnan kan man hitta den kärna eller essens som upplever att den här kroppen är min. Neurovetarna tror (förlåt, vet) att föreställningen om att vara en individ som kan äga saker bara är ett hjärnspöke. Likaså vår upplevelse av att vara den som utför handlingar eller väljer mellan olika alternativ. Allt detta är inget mer än små neurokemiska krumsprång som inträffar många gånger per dag. Men det är ju inte svaret vi längtar efter. Eller hur? Denna kunskap gör oss, när den börjar sjunka in, förfärade. Det finns till och med neurovetare och filosofer som oroar sig för att denna kunskap på sikt kommer driva mänskligheten till vanvett. Om inte vanvett så moraliskt förfall. Men dessförinnan kan man förutspå en kraftig reaktion. Ett desperat försök till regression. Ett tillfälligt uppsving för religiositet och andlighet. Speciellt ortodox och bokstavstroende sådan. Den vetenskap vi trodde skulle frälsa oss och göra oss till allvetande gudar hade en hemlig agenda – den kom för att förinta oss . Är inte det galet så säg!

Det vi tror att vi är, en liten gudomlig gnista i vårt huvud, eller himmelskt nektar i våra hjärtan, är inget annat än .... ja, vad är det? Det är galenskap. Det är en vanföreställning. Ett irrbloss i kvantrymden.

Jamen, vi vet ju att vi kan lämna vår kropp och göra astrala resor, säger vi förnumstigt. Visst kan vi det, det finns idag flera laboratorier där man kan inducera ut-ur-kroppen-upplevelser (OBE) genom att manipulera med våra hjärnor. Ganska coolt.. Jag skulle gärna ställa upp som försöksperson. Där rök den själ som kan lämna kroppen. Damn!

Vad gör vi med den här kunskapen?

Vi säger att det är reduktionism. Vi säger att dom där neurovetarna allt är några kallhamrade och trångsynta materialister med tunnelseende. Vetenskapsmännen förstår inte att det finns andra dimensioner av verkligheten som vetenskapens metoder och instrument aldrig kan komma åt.

Eller så rycker vi på axlarna. Eller blundar, förlöjligar, förfasar oss, regredierar. osv. Ja, det finns många strategier vi kan ta till för att försvara oss mot det faktum att vi inte finns.

Vilken strategi vi än väljer så börjar den med - Jamen ....

En annan kul strategi som jag själv tagit till är att försöka inse att det faktiskt är så. För det är ju precis detta man hävdar inom Nondualismen. Livet finns. Damn it! Det sprakar av liv i våra städer, i våra stugor. Denna sagolika kakafoni av röster. Alla dessa kroppar som är involverade i den ena aktiviteten besynnerligare och lekfullare än den andra. Att skriva bokstäver på en skärm. Att skälla på katten. Att krama sitt barn. Att polera sin bil. Att sortera våra medmänniskor i kategorier. Gud vad livet är fantastiskt! Idag kallar jag livet för Gud. Gud finns. Men vi finns inte. Vi är syndare. Skuggvarelser. Utkastade från livet, från paradiset. Det enda vi kan göra är att vända oss tillbaka till Gud, vår Fader, och låta hans ljus lösa upp våra separata egon likt solens ljus löser upp skuggor. Så kan nondualismen låta i teistisk språkdräkt. I den ateistiska, nondualistiska tonarten sjunger vi att LIVET finns men att ingen separation finns. Det enda LIVET dansar och leker med sig självt.

En annan cool grej som vi gör är att spela tennis med trossatser. Jag läste i somras en bok med titeln "The Egotunnel". Det var en väldigt omskakande bok men samtidigt, klok och ödmjuk. Jag skall här låta Thomas Metzinger, bokens författare, bolla tillbaka invändningen att detta handlar om att reducera själen/medvetandet till något kallt och livlöst.

"...In the meantime we have learned many lessons. We have learned how great the fear of reductionism is, in the humanities as well as among the general public, and how immense the market is for mysterianism. The straightforward philosophical answer to the widespread fear that philosophers or scientists will "reduce consciousness" is that reduction is a relationship between theories, not phenomena. No serious empirical researcher and no philosopher wants to "reduce consciousness"; at best, one theory about how the contents of conscious experience arose can be reduced to another theory. Our theories about phenomena change, but the phenomena stay the same. A beautiful rainbow continue to be a beautiful rainbow even after it has been explained in terms of electromagnetic radiation. Adopting a primitive scientistic ideology would be just as bad as succumbing to mysterianism..."

Själv tycker jag inte att neurokemi är det minsta kallt eller livlöst. Jag tycker det är ofantligt fascinerande och falla in i mikrokosmos ändlösa världar. Vilket skådespel! Laboratorier kanske också är heliga platser och vetenskapsmän en sorts präster som iklädda sina vita rockar utför heliga riter tillsammans med sina möss.

Vad gör vi med den här kunskapen om att vi inte finns? Vi tvingas låta den sjunka in. Men insjunkandet är inte gjort i en handvändning. Det har jag tvingats inse. Under tiden kan vi förundras över hur vi hela tiden beter oss som om vi finns. DET är galenskap om något! Vi kan skratta åt det eller så kan vi säga, vilket egentligen är ännu lustigare, - Jag skall ta mig fan bevisa för alla (som heller inte finns) att jag verkligen fattar att jag inte finns. DET är kul. Det har varit en del av det här bloggprojektet, måste jag erkänna, medan jag skrattar och rodnar om vartannat. Men när vi börjar tävla med varandra om vem som är mest nonexistent, då blir det kul på riktigt! Kan man tänka sig något galnare!?

Nej, det bästa är väl att glömma alltihopa och ta itu med disken som väntar. Om dom andra djuren kunde skratta skulle vår ras vara så utskrattad att vi skulle tvingas ta vår tillflykt till djupa mörka hålor under marken. Tänk om min katt Mini skrattar åt mig just nu. Jag tror att han bara jamar för att han vill ha mat, men vad vet jag egentligen?

Det här

2011-01-17T16:04:00.004+01:00

Det här är mysteriet. Vad det än är. Hur närmar vi oss "det här" som uppenbarligen är här "som det är"?

Kaxiga som fan ger vi fingret åt det. Med utsträckta händer, på knä, med tårar rinnande utmed kinderna smälter vi inför "det här" medan vi uttalar Jesu Kristi Moders namn. Vi närmar oss "det här" som vore det ett sudoku, som vore det en varm korv som vi glufsar i oss när vi handlat klart på IKEA.

Ibland närmar vi oss "det här" som om det vore något annat än "det här" - något som liksom inte hör till "det här". Då kallar vi "det här" för "det där". Och så bygger vi ett staket mellan "det här" och "det där" och målar det vitt. Men vi tycker om att stå och prata om "det här" med "den där" som bor på andra sidan staketet. Det gillar vi. - Jävla elbolag, säger vi. Elbolagens priser är ett exempel på "det här" som vi gärna döper om till "det där". Vi gillar ju låga priser och höga löner - i alla fall om vi inte sitter i styrelsen för elbolaget. Då vill vi ha det tvärtom.

Det är inte lätt "det här" med hur vi skall närma oss "det här"..... Vi säger att det är en konst. Det beror på kontexten. Det är lätt gjort att närma sig "det här" på fel sätt. Man måste tänka sig för.

Ibland säger vi också att det egentligen är lätt att närma sig "det här" på rätt sätt. Det gäller bara att vara öppen. Så säger vi. Det gäller att närma sig "det här" med respekt och kärlek - med förundran i hjärtat - med öppna händer - med ett lyssnande, accepterande sinne. Det skrivs böcker om det. Andliga böcker.

Men uppenbarligen närmar vi oss alla "det här" på båda rätt och fel sätt, oavsett hur många andliga böcker vi läst. Jag älskar ordet uppenbarligen. För det är vad "det här" är - det som uppenbaras. Likt vågor i mysteriets ocean uppstår och försvinner alla dessa oräkneliga förhållningssätt. Med basen dunkande i ryggraden närmar vi oss "det här", bultande av åtrå. Ledsagade av skira, astrala flöjttoner som likt en vind viskar i vårt hår, närmar vi oss det här i ett tillstånd av räddhågsen förundran. Med ansikten bepansrade med ironiska leenden närmar vi oss "det här", beväpnade med sarkasmer, avfyrande råa små skrattsalvor. Ibland närmar vi oss "det här" med kallsinnig, knivskarp rationalism - i alla fall måndagar till lördagar - på söndagarna mellan tio och elva, närmar vi oss "det här" med hjälp av högstämda, rökelseinsvepta ritualer på latin.

Så länge har jag varit besatt av en önskan att närma mig "det här" på rätt sätt. Senast förra veckan trodde jag att bönen, på knä, på knäppta händer var det rätta sättet. Igår trodde jag att det var bättre att lyfta händerna med handflatorna uppåt. Och uppenbarligen var också dessa sätt bara ett fåtal av myriader möjliga sätt att närma sig "det här". Och just nu vill jag närma mig "det här" genom att uttrycka det som att "det här" älskar sig själv genom oss alla på oräkneliga vis, bara för att det är vad som uppenbarligen är.

Att spränga sig själv och andra i Guds namn är ibland ett uttryck för hur mysteriet närmar sig sig självt. Uppenbarligen är det så. Uppenbarligen kan vi tycka att det är både rätt och fel. Det beror på vem man frågar. Uppenbarligen är många rädda för att bli galna om dom skulle acceptera det uppenbara i detta - som dom kallar värdenihilism - och håller därför hårt i sin föreställning om att dom har den rätta föreställningen.

Uppenbarligen.

Jag älskar ordet uppenbarligen. För att ALLT uppenbarligen är vad som uppenbaras. Och det som uppenbaras är oändligt. Oändligt i sin variationsrikedom.

Och det oändliga är uppenbarligen något som ibland gör oss alldeles hänförda. Alldeles yra av glädje. Yrseln leder ibland till att vi berusade av kärlek och tacksamhet faller ner och kysser marken där vi står. Ibland leder yrseln till illamående. Och då bygger vi staket. Mellan våra trädgårdar och mellan våra trosuppfattningar.

Uppenbarligen kan staketen ibland hjälpa oss att återfå balansen. Ibland vill vi balans. Ibland inte. För uppenbarligen gillar vi också att riva staket. Ibland säger vi - Låt oss skapa ett kollektiv. Om vi tar ansvar för maten den här veckan tar ni ansvar för gräsmattorna. Himla käckt för vissa och outhärdligt för andra. Jag älskar att det finns så många sätt.

Jag älskar att inte behöva välja. Jag älskar också att behöva välja. För ibland måste vi välja. Och ibland inser vi att vi aldrig haft något val. Det är helt magnifikt hur många former av "det här" som uppstår i "det här". Ta bara dualismen. Visst är den cool!? Att jag sitter här och du sitter där och att vi kan närma oss varandra - ibland med knutna nävar, ibland med öppen famn. Och vi behöver inte ens tycka att det är hisnande. Vi behöver inte tycka någonting. Vi kan tycka att det är onödigt att reflektera över sådant som är självklart. Jag älskar att vi får tycka att vissa saker är onödiga. Onödiga istället för coola. Fel istället för annorlunda.

Jag älskar att reflektera. Jag tror att "det här" älskar att reflektera över sig självt genom att skapa denna groteskt vackra mångfald av sig själv - för sig själv - i sig själv - som sig själv...

Och jag älskar att det bara är ett av myriader sätt att se på saken. Jag älskar att det finns många som tycker det är blaha blaha att skriva sådana saker. Jag älskar att det finns andra som tycker tvärtom. Det är ju uppenbarligen en del av upplägget. Att det måste vara så. För och emot. Innanför och utanför. Över och under. Jag älskar dualismen.

För att återkomma till behovet att hitta rätt förhållningssätt till "det här". Låt oss för skojs skull kalla "det här" för livet. Då blir det så himla lustigt. Hur skall jag förhålla mig till livet? Den frågan förutsätter liksom att vi tror att vi är skilda från livet. Och jag älskar att vi får lov att tro det. För då får vi nåt att pyssla med. Jag älskar att mänskligheten är en enda stor pysselverkstad. Och om vi vill får vi lov att dela in pysselverkstaden i olika avdelningar. Vi har avdelningen för världsligt pyssel och avdelningen för andligt pyssel. Men ta bara den här grejen med vårt evinnerliga indelande och avdelande av saker. Visst är det fantastiskt hur vi håller oss sysselsatta!? Vi älskar att bygga staket. Och vi älskar att riva dom. Men framför allt älskar vi att tycka. Tyckandet är nog favoritpysslet trots allt. Ibland tycker vi att det är rätt att riva staket, andra gånger är det fel. Det finns muslimer som tycker att man skall riva staketet mellan kyrkan och staten. Det tycker vi upplysta europeer är oupplyst. Det är mer upplyst att ha ett staket mellan kyrkan och staten. Ordet statskyrka. Smaka på det! Det tycker vi är ett hemskt ord. Låt oss bygga rejäla staket, säger vi och kavlar upp ärmarna. Kyrkan här och staten där. Ordning och reda. Gafflar här och knivar där. Invandrare här och svenskar där. Men som sagt. En sak slår aldrig fel. Om det finns någon som tycker om att bygga staket så finns det någon annan som tycker om att riva dom.

Och på liknande och oändligt många andra sätt håller vi oss sysselsatta i pysselverkstaden. Jag älskar detta pysslande. Och jag älskar att pysslande bara är ett ord för vad vi håller på med. Några tycker att ordet skapa är bättre, andra tycker att allt är en lek, eller en plikt, eller ett jävla meningslöst tidsfördriv som dom inte bett om att få födas in i. Andra säger att det handlar om att kavla upp skjortärmarna och våga smutsa ner händerna.

Uppenbarligen närmar sig "det här" sig självt med skjortärmarna uppkavlade, med välstrukna skjortärmar knäppta med dyra manschettknappar, med skjortan slängd på golvet i stundens hetta, med skjortan utbytt mot mässskrud, med skjortan utbytt mot blåställ, med skjortan utbytt mot saffransfärgad munkdräkt. Jag älskar alla dessa sätt som "det här" möter sig självt.

Guds tre ansikten

2011-01-09T10:56:00.000+01:00

Det längtan som på sistone vaknat inom mig - längtan att tillbe Gud, lovprisa Gud, tacka Gud, smälta samman med Gud - denna längtan är helt obegriplig. Denna längtan är i högsta grad irrationell. I denna längtan finns också kärlek, vördnad, en fruktan (Gudsfruktan), tacksamhet, Stillhet och glädje. Denna längtan får mig att vilja gå ner på knä, den får mig att vilja kyssa marken men också att sjunga och dansa. Den får mig att vilja bygga katedraler, skriva symfonier och skapa liturgier, ceremonier och lysande festkläder. Och det slår mig att allt detta redan är gjort och görs och det väller över av tacksamhet inom mig. Bokstavligt talat. Tårara av tacksamhet och glädje väller ur mig.

Som jag skrev i förra inlägget kan man undra - räcker det inte med nondualistiska insikter? Mitt svar är - det beror på. Om insikten är att jag är motsättningslös och allt inkluderande - ja då räcker insikten långt. Då öppnar insikten hjärtat, då får den mentalt konstruerade motsättningar att försvinna likt solen får skuggor att försvinna.

Att säga, vi Nondualister har fattat grejen, det finns inte två, att prata om mig och Gud är dualistiskt och fel... DET är en mentalt konstruerad motsättning. Det är trångsynt och torr nondualism. Alla uttryck för vårt förhållande till Gud är en underbar utmaning för alla Nondualister. Det lockar oss att öppna våra hjärtan och faktiskt våga oss utanför den mentala box som vi själva skapat (gud vad det tog emot att använda uttrycket gå utanför boxen, men detta är en morgon för att spränga invanda mönster .... ) Tänk så underbart att slippa tänka på oss själva som annorlunda än "dom där religiösa människorna" som inte fattat att dualismen är fel.

Jag hade länge svårt att ta till mig föreställningen att jag kan ha ett förhållande till Gud. Vad jag antagligen inte såg var att Gudstro är så mycket mer än en föreställning. Gudstro är framför allt en fråga för hjärtat. Jag satte likhetstecken mellan Gudstro och "barnatro". Den aspekt av bön som handlar om att Gud skall uppfylla mina privata önskningar hade jag oerhört svårt för. Jag kunde lätt instämma i mer hårdföra ateisters raljerande över religion. Och självklart kommer förvirrade eller mindre bemedlade människor uttrycka sin Gudstro på ett förvirrat eller mindre bemedlat sätt. Men en korkad ateist kommer också med korkade argument för Guds icke-existens.

Under mina år inom Nondualismen har begreppet Gud dykt upp på ganska oväntade platser. Jag minns att jag en tid sade att Advaita var en form av hindiusm där man plockat ut essensen och extraherat bort alla gudarna. Det kändes bra då att tänka på gudarna inom hinduismen som något som obildade hinduer pysslade med. Lite på samma sätt som obildade buddhister ser Buddha som en Gud och tillber honom på samma sätt som vi tillber Gud - trots att Buddhismen inte är en teistisk religion utan snarare än ateistisk filosofi (det var så jag såg det då) Det irriterade mig lite att Adi Shankara, Advaitas gudfader, envisades med att prata om Ishwara (Gud) Jag ville så gärna hålla min förståelse ren från allt irrationellt Gudsprat.

Jag minns när Gud bröt igenom på allvar. Jag minns känslan av att inte kunna hålla emot. Det var under en period när jag fördjupade mig i Ken Wilbers Integrala Teori. ... Få se nu, hur kan jag undvika att bli krånglig och långrandig när jag pratar om Wilber ....? Jo, såhär. Jag skall försöka mig på ett eget extrakt av integral teori. Jag skall börja med en insikt som håller i alla väder. Intellektets förmåga att greppa verklighetens ogripbara mysterium är oerhört begränsad. Jag säger inte att intellektets oförmåga är total, den får oss inte att gå ner för räkning, men den får oss i alla fall att gå ner på knä. Och just denna känsla är så underbart gestaltad i dom religiösa ritualernas knäfallande. Vi kan här lätt byta ut verklighetens ogripbara mysterium med Guds ogripbara mysterium. Med dom nondualistiska insikterna kommer alltid ett visst mått av arrogans. När man går ner på knä kan man lätt gå till andra ytterligheten och bli anti-intellektuell och börja förakta intellektets försök att greppa verkligheten. Hjärtat är himlen och hjärnan är helvetet. Min upplevelse är att detta sätt att demonisera intellektet kan funka på kort sikt men det håller sällan i längden. Det är ett lite för enkelt sätt att köpa sig fri från existentiell vånda.
Vad Wilber gör är inte att sätta olika perspektiv mot varandra utan att sätta dom bredvid varandra. Han säger att det finns tre möjliga perspektiv på verkligheten. Första person, andra person och tredje person. Dom insikter man får genom att studera Nondualism är 1:a person perspektiv. Jag var länge nästan utestlutande i detta perspektiv. Det är fortfarande hemma för mig. Det mesta som jag skriver här på bloggen är från ett 1:a person perspektiv. Alla religioners stora mysteriker uttrycker sig från detta perspektiv. Och det var dessa mysterikers ord jag älskade att läsa och kontemplera. Som jag sade, jag var nästan uteslutande i detta 1:a person-perspektiv. Men det var en kamp. För dom andra perspektiven fanns här hela tiden. Och för att hålla rent var jag tvungen att blunda lite och stänga mitt hjärta lite.

Vilka är nu dom andra perspektiven. Jo, 2:a person är när jag vänder mig mot dig. Det är kärleken. Det är när jag vänder mig mot Gud. Det är relationer. Det är samspel. Det är den magi som uppstår när vi säger att vi förstår varandra. Hur är det möjligt? Jag menar EGENTLIGEN. Det är ett mirakel när det sker. Och det sker dagligen. På ett sätt är denna ömsesidiga förståelse mellan människor inget annat än en bekräftelse på att vi är EN OCH SAMMA LEVANDE VERKLIGHET. Hur skulle vi annars kunna bli samstämmiga?

Vad är då 3:e person perspektivet? Enkelt och självklart. Vi förundras över naturens mirakel. Vi får svindel när vi tänker på hur långt det är till närmaste stjärna eller när vi försöker greppa hur stor en galax är ... .eller när vi tänker på hur obegripligt många galaxer det finns. 3:e person är vetenskapens perspektiv. Det är 3:e person-perspektivet som får vetenskapsmannen/kvinnan att upptäcka att universum är gränslöst djupt oavsett om vi tittar genom teleskop eller mikroskop. När vi riktar vår blick inåt, in i cellerna - molekylerna - atomerna - de subatomära partiklarna - tappar vi fotfästet och fylls av ... jaa, vad fylls vi av. Vi fylls av vördnad. Vi faller bokstavligt talat på knä.

Det slår mig att vilket perspektiv vi än väljer så får det oss ned på knä. När vi vänder oss mot Gud, när vi går djupt i frågan om vår identitet, när vi tittar genom teleskop eller mikroskop. ALLT är ett gränslöst under. ALLT är ett uttryck för ... jaa, det namnlösa....
Ken Wilber säger själv att hans val av namnet Gud var för att provocera lite. Gud är i vår tid det mest kontroversiella namn som finns. Å ena sidan har vi den växande ateismen med Dawkins bok "The God Delusion" i spetsen. I Sverige utkämpar Christer Sturmark och Humanisterna en fåfäng kamp mot Gud. Å andra sidan ser vi hur de två abrahamitiska religionerna Islam och Kristendomen har miljarder anhängare och hur nya anhängare föds varje dag. Vi ser också hur Katolska kyrkan i t.ex. USA värvar nya medlemmar varje dag, inte bland "white trasch", utan bland unga studenter på dom finaste universiteten. Kreationisternas listor på disputerade akademiker som stödjer deras sak växer dagligen.
Herregud, Gud har verkligen lyckats hänga kvar i rampljuset.

Ken Wilber säger att det inte finns några motsättningar, att allt kan inkluderas. Och jag känner hur allt LÄNGTAR efter att inkluderas. Denna längtan har alltid funnits i mig. Men det är så mycket lättare att rita upp gränser. Det är så förtvivlat svårt att säga att det inte finns någon skillnad mellan mig och en terrorist som kämpar med Koranen i ena handen och en bomb i den andra. ALLT är ett uttryck för detta namnlösa mysterium.

En röst i mig säger - jo, det låter ju storstilat och vackert allt detta, men hur får man ihop det? Min känsla är att man inte får ihop det genom att försöka pussla ihop det. Man får ihop det genom att falla på knä inför insikten att det aldrig varit isär. Detta begriper jag inte. Jag kan inte gripa tag om det. Mitt hjärta kan inte inrymma det. Det kan bara öppna sig mer och mer. Wilbers förhållningssätt är så inkluderande att det är provocerande. Visst försöker han få ihop saker. Men också denna strävan får finnas där. Herregud, den finns ju redan där. Strävan att få ihop verkligheten är ett av Guds oräkneliga sätt att uttrycka sig själv.

Så nu bryter längtan efter tillbedjan fram här. Längtan efter att tacka Gud för allt tar över. Jag vill tacka Gud för att jag har fått motsäga mig själv så många gånger. Jag vill tacka Gud för att hon än en gång låter allt jag kommit fram till lösas upp i verklighetens ogripbara mysterium. På knä vill jag tacka henne! Med pannan mot marken.

"Det här" är en kärleksaffär

2011-01-06T03:00:00.000+01:00

Det kan tyckas vara ett rimligt antagande att jag är intresserad av "det här" som jag kallar Nondualism eftersom jag skriver så mycket om det. Men ordet intresse är alldeles för ljummet. Det låter som mellanmjölk. "Det här" är varken lagom fett eller ljummet. Jed McKenna säger det ganska bra - "...It's rabid, feverish, clawing madness to stop being a lie, regardless of price, come heaven or hell. This isn't about higher consciousness or heaven on earth. This is about blood-caked swords and Buddha´s rotting head and self-immolation, and anyone who says otherwise is selling something they don´t have..."
För all del, låt det inte bli en tävling om vem som är mest hängiven. Det vore barnsligt och visst kan man tycka att Jed McKenna kunde uttrycka sig lite mer finstämt. Bevare oss väl för religiösa fanatiker ... eller?
Jag ser framför mig en scen ur filmen DaVinci-koden, där en munk i Opus Dei späkar sin nakna kropp. Blodet rinner och ögonen lyser av galenskap. Bevare oss väl för sådant ... eller?

Varför späkar sig munken? Varför pratar Jed McKenna om Buddha's rotting head?
Det handlar om en vild och galen kärlek till DET som alltid är. Fullt utblommad kärlek... Nehej, låter det inte som kärlek? Vad sägs om galen passion?
Först blir man intresserad. Sedan flörtar man lite. Mycket andlighet är sådan. Flirtig. (Ojoj, den här metaforen med romantisk kärlek kommer gå åt helvete men det spelar ingen roll. Alla metaforer är dödsdömda. Sanningen är såå bortom alla futtiga metaforer.) Sedan vet vi alla hur det kan gå när inte haspen är på. Det kan gå riktigt, riktigt illa. När det väl tagit eld kan det mesta brinna upp. Det finns inga garantier. Sunt förnuft - poff ... rimliga proportioner - poff... självrespekt - poff... våra tidigare intressen - poff... våra gamla vänner - poff... vår egen kropp ... poff. Självaste Buddha - POFF. Allt brinner i kärleken.
Nehej, icke så för välbalanserade, mogna personer? Är mogna människors kärlek mer som ljummen mellanmjölk helt i linje med Socialstyrelsens rekommendationer?

Låt oss nu släppa alla tankar på romantisk kärlek. Vad händer när kärleken vänds mot det som är bortom allt vi kan föreställa oss? Utan ansikte. Skrämmande och obegriplig. Det ordlösa mysteriet. The Unknown. The Void. The Abyss. Herregud!

Låt mig bli personlig nu. Det är visserligen intressant att spekulera i varför Opus Dei-munken späkar sig men det här handlar om dig och mig. Och jag kan ju bara veta hur det är för mig. Syftet med Jed McKenna-citatet var egentligen bara att klargöra att vi varken pratar om ett intresse eller en flirt - och att vi ger fingret åt socialstyrelsens rekommendationer!
Detta sagt vill jag berätta att jag var på midnattsmässa på julafton. I katolska katolska kyrkan dessutom. Hemvist för Opus Dei, galna munkar och övergrepp på korgossar. Varför i helvete gick jag dit?
Jo, det skall jag tala om. Jag ville vara bland människor som faller på knä inför något som dom inte kan begripa. Jag ville vara bland människor som uttrycker sin kärlek till något som är oändligt mycket större än dom själva. Jag kallar detta obegripliga för en rad olika namn. Det mest avskalade namnet är "det här". Dom kallar det för Gud. Och denna julnatt spelade namn ingen som helst roll.

Vad är detta för religiöst känslodravel? Jag har ju mina nondualistiska insikter. Räcker inte det? Var jag verkligen tvungen att gå till katolska kyrkan och slicka i mig av deras kollektiva helighetsupplevelse?
Det fantastiskt obegripliga svaret på den frågan är - ja, det var jag tvungen till. Jag rodnar lite när jag erkänner detta. Jag behövde uttrycka min kärlek. I psalmsång. I lovprisning. I tillbedjan. I vördnad. På knä. Inför det som alltid är.

Låter inte allt detta väldigt dualistisk?
Hahahahahaha .....

Låt mig ösa på med lite nondualistiska insikter för att se var vi hamnar... Jag är "DET som alltid är". Jag kan omöjligt vara något som kommer och går. Jag är ju här hela tiden. Världen kommer och går ... i mig ... som mig. Jag är vattnets våthet. Vågor kommer och går i mig som mig.
Det som är häpnadsväckande med dessa insikter är att dom imploderar i sig själva. Även nondualistiska insikter är blott vågor som kommer och går i mig. Precis som vågorna är beroende av vattnet är insikterna beroende av mig. Men jag är lika lite beroende av insikter som vattnet är beroende av vågor. Jag är för evigt orörd av allt som kommer och går.
Så vart hamnade vi? Vi hamnade precis där vi var innan vi öste på med insikterna. Vi gick från HÄR till HÄR. Som alltid. Vi gick från NU till NU. Som alltid.

Men hur kommer kärleken in i detta?
Björnpersonen kommer och går i det jag är. Under nattens drömlösa sömn finns inte björnpersonen här. Då finns bara jag. Jag som det ogripbara mysteriet. Jag som den namnlösa närvaron utan ansikte - bortom tid och rum. När björnpersonen sedan uppstår igen, först i drömsömnen, sedan i vakendrömmen i badrummet och vid köksbordet, så finns jag kvar här,

ALLTID är jag här.
Från NU till NU lever jag.
Från HÄR till HÄR färdas jag.

Björnpersonen däremot drömmer att han färdas från dåtid till framtid. Han färdas från här till där. I en framtid, därborta, finns något som han längtar efter. En aldrig sinande längtan. Det är själva upplägget. Ett upplägg som egentligen är totalt obegripligt men oändligt vackert. Men något med denna längtan förändras. Först handlade björnpersonens längtan nästan uteslutande om det som kommer och går. Frukterna av denna längtan var lidande. Men allteftersom åren gick började han tröttna på att längta efter det som kommer och går och det lidande som var frukten av denna sorts längtan. Längtan efter "DET som alltid är" började sippra in. Och med denna nya sorts längtan spirade också en kärlek till "DET som alltid är". Det är så med längtan. Den lever av kärlek. Längtan är kärlek. Närmare och närmare. I sin älskades famn vill älskaren alltid komma närmare. Närmare och närmare. Närmare och närmare. Det är så med längtan. Det är så med kärlek.

Den längtande kärleken drabbar personer. Vakenheten däremot, den kan aldrig drabba en person. ALDRIG. Personer kan aldrig vakna upp. Björnpersonen upplevs som en rörelse som kommer och går i den vakenhet jag alltid är. En dag blev det uppenbart att detta alltid varit uppenbart ....
Men kärleken. Herregud, denna kärlek! Denna längtan. Den brinner i björnpersonen. Närmare och närmare hemma. Denna längtande kärlek vill uttryckas och manifesteras. På oändligt många sätt. Och alla dessa sätt har en gemensam riktning. En riktning mot "DET som alltid är". Stillheten. Mysteriet. Och denna längtan skapar symboler. Gud är en sådan symbol. Berget Arunachala i Indien är en annan. "Buddhas rotting head" ytterligare en symbol. Den sistnämnda, något makabra symbolen, visar på att även våra heligaste, högst prisade symboler, tillhör det som kommer och går.
Men jag, jag är alltid här.
Inte björnpersonen men jag.

Jag ser att björnpersonen pratar om sig själv som jag. Och det är ok. Han får det. Även om det inte är sant. Men det blir så uppstyltat annars. I den här kroppen tycks det nu uppstå en önskan om att sova. Det låter ju bara för dumt.

Tomma ögon

2010-12-30T13:10:00.002+01:00

Snart kommer nyår och då brukar vi se tillbaka på året som gått....

(Hahaha, den här texten börjar som en riktigt seg nyårskrönika.) Jag tänker på alla ansikten jag ser i mitt arbete på apoteket. Ansikten med tomma ögon. Ögon tomma på drömmar, tomma på mening. Ögon tillhörande kroppar som väntar på att tankas med kemisk glädje. Det är ju klart att jag blir glad när jag ser ögon som glittrar. Människor med stjärnor i ögonen (som jag hörde en personalrekryterare för en apotekskedja säga att hon letar efter). Människor som bubblar över av entusiasm över att finnas till. Det spelar ingen roll vad man ber sådana människor att göra. Säger man, - Du har en timme på dig att gräva ett hål i marken och vi förväntar oss att det skall gå att begrava minst 10 utbrända kollegor där, ja då gör dom det, gladeligen, med glittrande ögon. Dom är bara så glada och stolta över att få vara vara till lags och visa sig duktiga.

Men det slår mig nu att dom här tomma ögonen, dom är mycket mer intressanta än dom med stjärnor i. Mycket, mycket intressantare. Vi vet alla hur det känns. Vi skådar framåt i den fiktiva framtiden och ser målbilder. Och ingen målbild känns meningsfull. Vi ser tillbaka, letar efter något minne att glädjas åt, någon bedrift vi kan känna oss stolta över, och vi hittar ingenting. Inte just då, när våra ögon är tomma, då ser vi ingen ting - INGEN TING - som betyder något. ALLT är tomt. ALLT är ett. ALLT är fullt. ALLT är perfekt. Men vi vet inte då att vi redan vet detta.
Om någon kommer med verktygslådan och säger, - Se så, det här skall vi fixa, det har bara lossnat lite grejer här. Meningsfullheterna har ramlat av och ligger här och skramlar, jag kan hjälpa dig att skruva fast meningsfullheterna igen. Ja då blir det just det. En konstruktion som känns just så, som en konstruktion.

Vi ser tillbaka. Vad har egentligen hänt. Vad av allt detta som jag upplevt har förändrat mig? Hur har jag förändrats? Och vi kan inte se det. Vi är samma kille eller tjej som vi alltid varit. Ingenting har hänt, egentligen. Åren gick. Till ingen nytta. Och kanske kommer många fler år att gå - till ingen nytta. Tomt. Tomt känns det. Ödsligt. Ensamt. Frånkopplat.

I det här läget går många till doktorn. Och doktorn säger, jag kan ge dig lite kemisk glädje. Om du vill kan du få hjälp av en samtalsterapeut med att skruva fast dom meningsfullheter som lossnat. Och snart kommer dom in på apoteket. Ännu tomma i ögonen. Och jag har börjat älska dom här tomma ögonen. Dom är så vackra. Jag tror dom är andliga sökare. Rätta mig om jag har fel! Jag tror dom har fått korn på det som alltid är här. Dom kan inte längre fokusera på allt detta som kommer och går. Dom har tappat aptiten på det som kommer och går. Dom är hungriga. Hungriga på sanning. Dom är vidöppna. Redo att se det som alltid är här. Och dom ser DET redan. Dom ser DET överallt. DET som alltid är här. Men ingen har pratat med dom om DET. Det verkar som om dom är mogna för Nondualismen. Men jag misstänker att dom ändå har en bra bit kvar. Dom är nämligen fyllda av skam. Dom är proppfyllda med föreställningar om att dom borde älska det som kommer och går. Det är vad jag tror. Rätta mig om jag har fel!

Vi är sociala varelser. Vi är nätet. Nätet av åsikter om rätt och fel. Vad vi bör och inte bör tycka eller göra. Och vi bör njuta. Vi bör brinna. Brinna för det som kommer och går. Få är dom röster som sagt till oss att vi skall vara hungriga på DET som alltid är här. Få har sagt att det uppenbaraste, det enklaste, DET som vi alltid är, betyder något. Men rösterna finns. Dom finns inom nondualismen. Sanningsfreaken. Men hur många har hört dessa röster? Jag menar, hur många av dom som kommer till mig med tomma ögon för att tankas på med kemisk glädje har hört dessa röster?. Och vad är denna kemiska glädje om inte en kemisk hjälp till att återigen förtrollas av det som kommer och går. Dom tomma ögonen är inte längre helt förtrollade av Maya. Denna evigt föränderliga dröm har förlorat sin tjuskraft.

Jag tänker på Jed McKenna som i sina böcker, speciellt den första, - Spiritual Enlightenment, The Damnedest Thing - skriver att depression är en bra sak för den som är hungrig på sanning. Han skriver att det är ett första och nödvändigt steg. Tron att vi är på väg någonstans är befängd. Den är barnslig. Depressionen är växtvärk. Andlig växtvärk. Den dova smärtan i depressionen kommer från skammen. Om någon bara berättade att det skall vara såhär, du skall känna så här, (du har ju för fan upplevt det som kommer och går i decennier, du BORDE vara mätt nu) då tror jag att smärtan skulle avta betydligt. Men ingen säger det. Dom få röster inom nondualismen som säger det är så svåra att höra. Även om vi som är inne i DET HÄR tycker oss se internet svämma över av dessa röster så har mina kunder med dom tomma ögonen aldrig hört dom. När Mooji, en av dom största kändisarna inom Nondualismen kom till stockholm, gapade många stolsrader i Årsta folkets hus tomma. Dom flesta som var där tillhörde den Sangha som reser runt i världen med Mooji. En del var ditresta från andra länder och antalet svenskar, som kunde representera mina kunder med dom tomma ögonen, dom var ytterst få.

Jag älskar tomma ögon. Jag vill bara säga det. Trots att jag fortfarande blir glad av glittrande ögon så älskar jag dom tomma ögonen mer. För dom är hungriga på samma sak som jag. DET som alltid är här. Det är min gissning. Rätta mig om jag är helt ute och cyklar!

Vem skall säga till dom tomma ögonen att det är ok att inte förtrollas av det som kommer och går? Vem har det språk som behövs för att nå fram? Ibland önskar jag att jag hade det. Men det är så många lager av föreställning kring skam och skuld som behöver borras igenom. Lager som jag har dålig koll på. Jag har mina egna lager att borra mig igenom. Jag gör det i stillheten. I meditation. Jag gör det genom att skriva. Jag gör det genom att prata med er - kära läsare av denna blogg - som också är hungriga på DET som alltid ÄR. Jag älskar er för att ni delar min hunger! Jag älskar denna hunger. Jag älskar DET som alltid är.

Borde jag skaffa mig ett liv?

2010-12-13T19:20:00.002+01:00

Söndagen den 6:e januari 2008 skrev jag det första inlägget på den här bloggen. Trots att det handlade om Coaching nämnde jag orden meditation och mindfulness. Redan i det andra inlägget den 7:e januari skriver jag om uppvaknande, upplysning, nuet, Eckhart Tolle, Adyashanti m.m. Och så har jag hållt på sedan dess. 415 inlägg har det blivit och 2750 kommentarer. Herregud!! :)

Jag skall "herreguda" lite mer nu och säga att det här inte var första gången jag skrev om det jag senare kommit att rubricera med ismen Nondualism. Detta skrivande drog igång på allvar sex år tidigare och ägde rum på internetforum, andra bloggar och i mailkorrespondens.

Har allt detta skrivande förändrat mig på något vis?

Vad har jag kommit fram till så här långt?

Det finns ingen relation mellan mig (vattnet) och mitt liv (vågorna).

Det är vad jag har kommit fram till. Därmed har jag också kommit att se att ingenting, inte ens denna upptäckt, har förändrat mig på något vis. Det är faktiskt tack vare denna upptäckt som jag inser att jag inte förändrats ett dugg. Jag är precis densamma som satt och skrev om Anthony Robbins den där januaridagen 2008. Jag är oförändrad, orörd, opåverkad av alla insikter, utsikter och avsikter.

Den här upptäckten gjorde jag när jag låg i soffan den 11:e oktober i år. Det jag upptäckte var att jag vetat det här hela tiden... Ändå är jag fortfarande stum av förundran. Jag är faktiskt helt förbluffad. Jag kan inte fatta det! Jag får inget grepp om det! Inte heller verkar jag kunna formulera det på något begripligt sätt.

Men önskan att kunna formulera upptäckten finns här (även om ingenting förändras av ett misslyckande eller en framgång....)

Upplevelser är som vågor som kommer och går. Många säger att sanningen inte är något man kan förstå. Dom säger att man måste uppleva sanningen - i sitt hjärta, i sin kropp. När man sedan upplever sanningen så "lever" man den i stället för att bara prata om den.....

Med andra ord ... nondualistiska bloggar är en sorts andra-sorterings-sanning ...

Detta sätt att se på sanningen - som något som skall levas, istället för att pratas om - kommer ur en förståelse. Denna förståelse säger att sanningen är en upplevelse som kan komma till oss, för att sedan manifesteras i vårt sätt att leva. Vad är fel med denna förståelse? Jag vill inte säga något om rätt eller fel just nu, bara att det inte är en förståelse som har något att göra med det jag upptäckte i soffan den 11:e oktober.

Det är lätt att förstå att vattnet inte kan ha någon relation till vågorna. En relation kräver separation. Separation kräver en gräns. Visa mig gränsen mellan vattnet och vågorna! Det är nästan som en zenkoan. Kanske något att meditera över innan man somnar på kvällen. Vattnet OCH vågorna ... det låter som två men är det verkligen så?

Från vågornas perspektiv finns ett sorts beroende av vattnet. Det gör stor skillnad för vågorna om man skulle ta bort vattnet.... Men vattnet blir inte mindre vatten för att vågorna försvinner. Hur vågorna ser ut förändrar heller ingenting för vattnet.

Vågorna är beroende av vattnet men vattnet är inte beroende av vågorna. En relation bygger på ömsesidigt beroende. Mellan vattnet och vågorna finns inget ömsesidigt - det låter som två, men är det verkligen så?

Det är lite samma sak med solljus och månljus. Månens ljus är beroende av solen men solens ljus är inte beroende av månen. Ömsesidigheten saknas också här - det låter som två, men är det verkligen så?

Nu har jag byggt upp det lite snyggt här för slutklämmen. Upplevelsen i soffan, vad är min relation till den upplevelsen?

Jag skrev förut att den här upplevelsen inte hade något mig mig att göra. Hur kan jag påstå något sådant?

Jo, soffliggande är precis som vågor eller månljus. Soffliggandet är helt och hållet beroende av mig, men jag är inte beroende av soffliggande (även om jag tycker mycket om det .... )

Jag är jag oavsett om jag ligger i soffan, i jacuzzin eller i rännstenen. Ingenting kan göra mig till mer eller mindre jag - på samma sätt som inga vågor kan göra vattnet till mer eller mindre vatten - på samma sätt som inga månar kan göra solen till mer eller mindre sol.

Jag och soffliggande ser ut som två, men är det verkligen så?

Det som gör mig verkligt stum av förundran är att inte heller världshaven eller alla solar i universum har något med mig att göra. Haven, stjärnorna och universum uppstår och försvinner i mig....

Visst vore det festligt om detta handlade om megalomani !? Man jag kan inte se det så. Detta handlar om det som aldrig inte är här, om att jag är det som aldrig inte är här. Det är ju bara för uppenbart. Jag är aldrig inte här - med eller utan epistemologiska påståenden om motsatsen. Jag är här innan någon säger - Jamen du fattar väl att universum fanns långt innan du blev till och att det kommer finnas kvar när du är död och begraven? - jag är här medan jag begrundar detta påstående och jag är här när jag tröttnat på att begrunda det.

Jag är aldrig inte här.

Jaa, så här sitter jag nu och påstår att mitt liv inte har något med mig att göra. Det låter kanske konstigt men begrunda följande påstående:

- Jag är här antingen jag har ett liv eller inte. Hur kan man säga att man inte har ett liv? Livet är väl inget som kommer och går? Jo, det verkar faktiskt vara det. Begrunda även följande:

Jag menar, hur många gånger har jag inte tänkt - Det här är ju inget liv!

Hur många gånger har jag inte undrat - Hur har livet bara kunnat gå mig förbi?

Hur många gånger har jag inte hört - Skaffa dig ett liv (för helvete), istället för att bara sitta där och skriva om livet ....

Allt det här handlar egentligen om det lidande som mal på i bakgrunden så länge jag tror att jag har en relation till mitt liv. Det handlar också om att detta lidande kan upphöra om man acceptera det uppenbara - att en sådan relation inte existerar. Det är lika omöjligt för mig att ha en relation till mitt liv som det är för vattnet att ha en relation till en våg. En relation bygger på separation. Så var går gränsen mellan vattnet och vågen? Det verkar finnas två, men är det verkligen så?
Sist men inte minst, vilka problem kan jag fortfarande älta när det blir uppenbart att det inte rör mig ryggen hur mitt liv utvecklas, invecklas eller avvecklas...?

Jag kan säga av egen erfarenhet - och här duger inget annat än total ärlighet - problemen försvinner inte, dom löser sig inte alltid, det kan fortfarande kännas jobbigt, men jobbigheten kommer och går på ett annat sätt. Den får en annan, lättare karaktär. Jag har varit helt enorm på att älta problem, nästan världsklass. Men nu har jag lagt av mig, jag får inte upp farten längre på ältandet. Och om jag får upp lite fart så tappar jag väldigt snabbt orken. Jag var mycket uthålligare förut.
Den främsta skillnaden är nog att det jobbiga kommer och går snabbare. Som skurar. Och när skuren är över, ja då är den över. Och hela tiden finns den där, vissheten om att jag aldrig inte är här, och att jag är oberoende av hur mitt liv utvecklas. Ingenting som händer kan göra att jag blir mindre jag eller mer jag.
Förutom att försöka uttrycka det här, känner jag en stark önskan att följa Moojis råd - dag efter dag efter dag - det är typ att jag egentligen vill göra -

"Baptize your mind in the heart of being, over and over again."
Mooji

Aldrig inte här

2010-12-11T13:53:00.000+01:00

Är du vaken?

Såklart du är.

Det finns inget som heter (andligt) uppvaknande.

Eller finns det?

Under rubriken inspiration (till höger i bloggen) står namn på några kändisar inom nonduality. Tunga namn som Eckhart Tolle, Byron Katie och Adyashanti. Varför dessa namn och inte namnen på vänner och värdsliga lärare som inspirerat mig. T.ex. Harald Thedéen, professor i violinspel på Kungliga Musikhögskolan. Så fort den mannen kom in i ett rum blev det ljusare och klarare. Hans intelligens, charm och värme lyfte alla. Hans passion för pedagogik smittade. (Han undervisar inte längre då han drabbats av stroke för några år sedan) På vissa av hans masterclass har jag sett verkliga mirakel hända. Jag minns en tjej som med sitt fiolspel sade - ursäkta mig, men jag skall inte ta plats, jag skall inte uttrycka mig själv, jag skall försöka vara osynlig. Och Harald bara älskade den här tjejen för han såg vad hon hade inom sig och han skapade den totala trygghet hon behövde för att låta sitt uttryck flöda ut i rummet. Hon vågade visa sig själv, naken och vacker i sitt uttryck, hon berörde oss, hon vågade låta blodet pumpa genom kroppen, där fanns passion, där fanns gnistrande temperament, där fanns patos, där fanns den spelteknik som krävdes, där fanns en fullfjädrad artist och musiker och allt detta trollade Harald fram genom att ... ja, hur gjorde han? Han var Harald helt enkelt. Jag har mött många människor som inspirerat mig på liknande sätt. Varför nämner jag inte dom?

Jag nämner dom här andra namnen därför att dom pratar om det som alltid är. Det som ALDRIG INTE ÄR.

Vakenheten, det tillstånd som vi tror att vi skall uppnå genom att gå på Satsangs, läsa böcker etc. är aldrig inte här. Att vakenheten aldrig inte är här sägs på alla Satsanger värda namnet. Att vi redan är det vi söker står i alla nonduality-böcker värda namnet. Att läraren inte är något vi andra inte är, sägs av alla nonduality-lärare värda namnet. Detta handlar ju om just detta - det som ALDRIG INTE ÄR.

Med den här bloggen vill jag försöka säga något om det som aldrig inte är.

Inspiration kommer och går. Konstnärligt uttryck kommer och går. Modet att öppna sitt hjärta kommer och går. Modet att manifestera sin fulla potential kommer och går. Det är därför som Harald Thedéen inte står med under rubriken inspiration.

Men uppvaknandet då?
Finns uppvaknandet också med i kategorin fenomen som kommer och går?

Jag påstår att det inte gör det. Vakenheten är aldrig inte här. Vakenheten ÄR det som aldrig inte är här.

Varför lider vi?

Jag vill påstå att vi lider för att vi fokuserar på det som kommer och går. Jag påstår att vi lider därför att vi av många olika anledningar ignorerar det som aldrig inte är här.

Den främsta anledningen är nog att det som kommer och går är så spännande, så underhållande, så intressant, så utmanande. Det som kommer och går är helt enkelt så jävla fängslande. Ärligt talat. Det som kommer och går är en helt makalös show! Vi sugs in i denna show och har ingenting att sätta emot. Och när vi är där inne i showen, helt fängslade, då lyssnar vi inte när någon frågar - Har du lagt märke till det som aldrig inte är här? Och om vi lyssnar så fnyser vi. Vi säger - ja, so what? Jag är alltid här. Jag vet det. Tack för upplysningen!

Men ärligt talat, man kan ju inte säga att man skall börja fokusera på det som aldrig inte är. Det som aldrig inte är kan för det första inte vara ett objekt som dyker upp i mitt medvetande. DET kan inte vara något jag kan fokusera på. Men ändå .... ändå ....

Jag saknar förmågan att uttrycka detta. Namnen under rubriken inspiration däremot, dom kan uttrycka det - om än på ett indirekt sätt. Dom har sina knep.

Allt jag kan göra är att uppmuntra alla (som vill bli fria från lidande) att lyssna, läsa och ta del av det som dessa namn har att säga. Jag kan också berätta hur min hjärna rör sig runt det den inte kan greppa. Jag hoppas att detta kan vara till glädje för någon.

Om jag är rastlös kan jag t.ex. fråga mig - Vad är samma nu som när jag var lugn? Eller om jag är lugn frågar jag mig, - Vad är samma nu som när jag var rastlös?

Och jag bara vet att något är det samma. Jag bara vet att något är totalt opåverkat. Och jag väljer att kalla detta något för - DET SOM ALLTID ÄR.

... och jag bara vet att det är jag ...

Hur vet jag att något är opåverkat? Hur känns detta något som är opåverkat?

Herregud, det känns som, .... alltså, allt jag kan göra är att skratta lite för mig själv. Det är så jävla obvious. Ingen kan missa det. Ingen har någonsin inte tittat rakt på det som alltid är. It's never not here - som för övrigt är en mycket trevlig site för alla som är intresserade av Nonduality.

Jag kan bara göra det som alla andra gör - prata runt det som alltid är. Det är därför uttrycket - aldrig inte här - är bättre. Det visar att vi inte kan prata om det direkt, bara indirekt.

Could it be ... this boring moment?

2010-12-04T11:22:00.001+01:00

Nukunu har en välkomst-text på sin hemsida som jag älskar. Jag har under åren kommit tillbaka till dom här orden många gånger:

Man himself is truth!

In a moment of total presence, in a moment of silence,

in a moment of no grasping and rejecting - it is suddenly obvious.

It has been there all the time, silently waiting.

Truth is very respectful. It does not interfere. It can wait for eternity.

As long as we are busy "looking" for the truth, it waits until we are ready to dissolve and be it.

It is not a verbal, intellectual understanding; it is a shift in consciousness.

A change of reference point. Instead of living as a separate individual that is aware,

suddenly you realize that you are awareness itself.

Idag är det orden - It (truth) has been there all the time - som sjunker in lite djupare.

Jag älskar att Nukunu i den här texten använder ordet sanning. Det är det ordet jag vill använda nu.

Men jag fick lust att städa lite först, i hjärnans virrvarr av associationer.

Jag börjar med en mjuk inflygning, en reflektion kring ordet sanning. Det är nämligen inte oproblematiskt att idag, år 2010, prata om "sanningen". Det finns många skäl till detta. Ordet sanning får våra hjärnor att associera till mindre bra saker. En association är - något som är ristat i sten - Är det inte så att vi misstror allt som är statiskt? Vi vill prata process och dynamik. Vill vill prata liv.

Vi vill tro att allt rör sig - snabbare och snabbare.

Vi vill tro att allt förändras - snabbare och snabbare.

Jag menar, det är ju så kulturen är. Varför förneka det?

Låt oss flöda med i det, säger vi till varandra. Låt oss gilla läget. Ordet "sanningen" låter osexigt, det låter reaktionärt. Det låter som ett tröstpris för dom andra som får mjölksyra och inte orkar hänga med när vår kultur rycker i uppförsbacken. Sanning låter som en snuttefilt för dom svagsinta och räddhågsna.
Men sanning låter också blodigt, som korståg, som döda i Guds namn, hjärntvätt, sekt .... blääää

Om vi nu måste dras med ordet sanning vill vi åtminstone att den skall vara skräddarsydd. Designad att passa just vår unika personlighet. Vi vill välja den själva på samma sätt som vi väljer allt annat. Vi är barn av multi kulti, vi är pluralisterna, ju fler olika sanningar desto hääärligare. Inget är absolut sant, allt är relativt ... sant. Vi är barn av postmodernismen. Ingen har rätt, ingen har fel - förutom dom som hävdar motsatsen....

Usch, det här blev ingen mjuk inflygning alls. Det blev lite skakigt, lite koffeinförgiftat...

Kontentan är att jag struntar i alla dom här associationerna och kör på med ordet sanning. Utan att skämmas.

Det är ett otroligt påstående att sanningen redan är här. Att vi alla ÄR sanningen är ett ännu mer otroligt påstående. Men precis som Nukunu skriver, det handlar inte om intellektuell förståelse. Inte heller handlar det om tro.

Det flesta av oss har kommit in på det här med sanning via någon form av meditation. Och när vi smakat stillhetens sötma börjar det trots allt sjunka in. Först som en insikt. Ja men det är klart, säger vi, att stillheten är här hela tiden bakom världens larm. Vi börjar inse att sanningen har något med stillhet att göra. Vi ser klart att sanningen är ordlös. Vi dras mer och mer till stillhet.

Men det finns ett liv efter meditationsretreaten. Och då dyker dom upp igen. Dom olika tillstånden. Tillstånd av tankeloopande. Tillstånd av rastlöshet. Tillstånd av leda. Och vi säger till oss själva - Men, så här kan väl inte sanningen kännas?

Och nu har Nukunu gjort något genialt med sin hemsida! Längst upp på sidan står orden - Could it be ... this boring moment?

Alltså ... wow ... jag älskar det!

Vårt tänkande ställer till det för oss. Så är det ju bara. Kan det vara så att vi sätter likhetstecken mellan sinnestillståndet stillhet och sanningen?

Jag har definitivt gjort det. Det är så lätt gjort. Det är såå nära sanningen. Men ändå så långt ifrån.

Vi säger, när allt är stilla i mig, då stämmer det nog att jag är sanningen (även om det känns som blasfemi att säga det högt). Men när jag känner leda och rastlöshet, då kan jag väl inte vara sanningen?

Låt oss nu prata om vad som är ristat i sten. Vi vet alla att NÅGONTING ändå, trots allt, är ristat i sten. Det finns en sak vi inte aldrig kan förneka. "Can you ever deny the simple fact that you are here?" frågar John Sherman (en lärare jag lyssnat mycket på de senaste veckorna) Visst, vi kan spekulera kring om jag som person är en mental konstruktion eller inte. Vi kan säga att jag som mental konstruktion kommer och går i medvetandet. Men den nakna känslan av att vara närvarande kan vi aldrig förneka. Vi VET att vi alltid är här oavsett hur vi känner oss.

Vi är här när vi insvepta i rökelse badar i stillhet.

Vi är här när vi tankeloopar.

Vi är här OCKSÅ när vi inte vill vara här.

Vi är här när vi dagdrömmer oss bort.

Vi är här när den kemiska cocktailen i våra hjärnor gör det röda rödare, det blåa blåare och tapetens strukturer framträder med kristallklar skärpa.

Vi är här när hjärtat öppnas och tårarna strömmar.

Vi är här när rummets negativa energier tycks förgifta hela vårt system och förvandla allt till ett segt slem av missmod.

Vi är alltid här.

Det är fan ristat i sten.

Gilla läget eller låt bli.

Du är här ändå.

Och DETTA faktum slukar oss. Om vi låter det. Det slukar oss även om vi inte låter det. Förr eller senare.

Det är sanningen. Det är det som alltid är här.

Sanningen är det som är här när alla insikter är glömda.

Jamen, det vet jag väl. Det är väl ingen big deal?

Så säger vi så länge vi orkar göra motstånd.

Men som Nukunu säger. Sanningen väntar. "...until we are ready to dissolve and be it".

Och hur känns det då? När vi lösts upp och blivit sanningen?

Hur känns det?

Herregud!!

Ser ni loopen?

Det känns som att oavsett hur det känns så har det ingenting med mig att göra. Jag är orörd, opåverkad.

Och hur känns det?

Faktum är att du redan vet hur det känns. Det känns som du. Som den du alltid är oavsett hur du känner dig.

Jeff Foster sticker ut hakan

2010-12-03T11:21:00.001+01:00

Nonduality-världen är som vilken värld i världen som helst.
- Ankdamm om man vill ... oas om man vill.
I perioder har jag haft hyfsad koll på på de olika namnen som befolkar denna värld, vem som skrivit den senaste boken osv. Men dom senaste åren har jag haft rätt dålig koll. Det blir mycket av det där "me-too-syndromet" som framför allt ses inom akademisk forskning. Vissa namn dyker upp som medförfattare till ett absurt stort antal artiklar. Alla vill associera sig med dessa stora forskar-namn. Alla vill göra forskning på det som är hetast just nu och komma fram till i stort sett samma sak från en något annorlunda utgångspunkt. Det är "me-too-syndromet".
Jag tycker mig ha sett något liknande inom Nonduality-världen. Det finns t.ex. en engelsk Nonduality-lärare och författare som heter Tony Parsons. För att leka lite med parallellen till forskningen kan man säga såhär. Tony Parsons har kommit fram till att det inte finns "någon" någonstans som kan göra någonting. Nu verkar det trots allt finnas ganska många "någon" därute som influerats av Tony Parsons och skrivit egna böcker som säger samma sak med ungefär samma ord. Nästan alla dom här böckerna har några berömmande från Tony Parsons på bokomslagets baksida.
I denna värld finns det som i alla världar vissa regler samt personer som ser det som sin uppgift att se till så att ingen bryter mot reglerna. Dessa personer har skämtsamt kallats "The Advaita Police". En regel i Nonduality-världen är att man skall vara försiktig med att säga meningar som börjar med "jag". Vill man gå säker för Advaita-Polisen är det bäst att uttrycka sig på följande sätt. - Det tycks finnas en person här som bryr sig....

Nu har Jeff Foster, ett av dom stora namnen i den här världen stuckit ut hakan och skrivit något riktigt, riktigt bra. Min gissning är att detta kommer bli ett mycket besvärligt fall för Advaita Polisen.

- 'I am officially no longer an 'Advaita teacher' or 'Nonduality teacher' - if, indeed, I ever was one. Life cannot be put into words, and however beautiful the words of Advaita/Nonduality are, they must be discarded in the end. I could never claim to be any sort of authority on this stuff. I will continue to speak, to sing my song to those who are open to listening, but gone is the need to adhere to any tradition, to use Advaita-speak to avoid real, authentic human engagement, to pretend that I am in any way more or less special than you, to kid you that i know more than you, to play the 'teacher' by refusing to meet you in the play, to stop listening to you because i see you as 'still stuck in the dream' or 'still a person'. This message is about love, in the true sense of the word - otherwise it is simply nihilism masquerading as freedom. The 'Advaita Police' reply 'Who cares?'. I say I do. I do.

-- Jeff Foster

Min gissning är vidare att detta kommer öppna upp Nonduality-världen för människor som tidigare skrämts bort av detta analretentiva tjat om personliga pronomen.

Jag tror inte det behövs, men jag vill ändå förtydliga att jag älskar Tony Parsons böcker, jag älskar alla dom här andra böckerna också som fått Tony Parsons välsignelse på omslagets baksida. Jag tror inte att Jeff Fosters budskap egentligen kommer ändras efter hans senaste tillkännagivande. Det kommer bara bli något öppnare, mer avslappnat och tillgängligt. Det är min gissning.

- Vem bryr sig om mina gissningar?
Jag vet inte. Du kanske?

Spiritual bypassing och andra hjärnspöken

2010-12-01T13:02:00.002+01:00

Här sitter jag.

Jag tittar tillbaka på vägen jag gått. Det är förbluffande. Absolut ingenting har hänt. Ingen sträcka har tillryggalagts. Inga höjder har uppnåtts. Inga lågvattenmärken.

Här sitter jag. Ingenting har egentligen hänt.

Men Gud vad jag har hållit på! Med allt möjligt.

Insiktsleken. Meditationsleken. Fixa-mig-själv-leken. Utveckla-mig-själv-leken.

Avveckla-mig-själv-leken.

Terapileken. Bli-nåt-leken.

Alltid-bara-kunna-vara-det-jag-redan-är-leken.

Fixa-andra-leken.

Låta-bli-att-fixa-andra-leken.

Säga-ja-till-allt-leken. Säga-nej-till-allt-leken.

Inte-leka-några-lekar-leken. Vända-på-stenar-leken.

.... Titta-på-alla-lekar-jag-lekt-leken.... aaaaaahh

Gud vad jag har hållit på!

Gud vad jag håller på!

Vad vi alla håller på.

Och här sitter vi ändå. "Untouched" säger Mooji.

"Unaffected".

Och jag kan bara hålla med.

Vissa lekar har dom senaste åren känts extra viktiga. Men här sitter jag. Untouched.

En av dessa lekar är ..... fatta-vad-spiritual-bypassing-är....

Vad är spiritual bypassing?

Alltså, det spelar ingen som helst roll vad det är. Men det verkade viktigt. Spiritual bypassing är ett spöke. Men när man möter det på vägen känns det på riktigt. Man blir uppjagad. Man säger till sig själv - Aj fan, det här är ju inte bra. Vad är det jag håller på med!? Så här kan jag inte hålla på! Jag måste gå till botten med det här. Jag måste sluta bypassa. Jag bestämde mig för att sluta med det. Jag misslyckades med att sluta med det. Jag sade åt andra att sluta med det. Sedan tyckte jag att alla kan få hålla på med vad fan dom vill.

Gud vad jag hållit på!

Och här sitter jag nu.

Jaa, här sitter jag nu. Som jag alltid gjort. Untouched. Unaffected, som Mooji säger. Han säger att det alltid är så. Och jag vet att det alltid är så.

Hursomhelst. Spiritual bypassing är ett lurigt spöke. Men det är ett spöke. Det är inte ens ett spöke. Det är ingenting. Men när det dyker upp känns det viktigt. Det känns på riktigt.

Jag blev så jävla knäckt när jag stötte på begreppet spiritual bypassing. Allt blev så jobbigt. Dom som pratar om spiritual bypassing brukar säga såhär ungefär:

- Vi har alla varit där, (lille vän), så säger dom.

- Life is scary, så är det för oss alla. Och att vara i det där som aldrig förändras, som alltid är detsamma, som lyssnar till alla ljud, DET är som värsta lugnande tabletten.Mjuuuuukt blir det. Som bommmmulllllll... ......ull..lull.llullll..... aaaaaaahhh....

Att vara i det permanenta som upplever hur allt förändras men inte själv förändras, det är peace. Piiiiiiiiiiiiissssss. Aaaaaaaaahhhhh.

Så säger dom. För att visa att dom förstår hur vi kunde kunde börja med spiritual bypassing. Vi är ju bara människor. Det är så vi är ihopskruvade, vi undviker smärta och söker njutning. Inget konstigt. Och när vi börjar med meditation och medveten närvaro och hela surven, ja då integreras dom grejerna i vår grundprogrammering som är just - undvik smärta och sök njutning.

Och då, när vi sitter där och känner oss förstådda, om än lite klappade på huvudet, så slänger dom det i ansiktet på oss. - Men det där är ju barnsligt, säger dom. Det har inget med uppvaknande att göra. Det gäller att vakna upp ur sin grundprogrammering och våga konfrontera smärtan! För att vakna upp måste du sluta gömma dig och istället våga vara i livet i all sin hisnande och skrämmande livfullhet. För att vakna upp måste du sluta gömma dig i det gottiga bara-vara-ruset.

Gud vad vi håller på!

Hahahahaha....

Vi gör det inte lätt för varandra vi människor. Vi gör det inte lätt för oss själva.

Men vad spelar det för roll. Här sitter vi ändå. Untouched. Unaffected. Som Mooji säger.

Men genom all nonduality löper ändå en röd tråd som är totalt omöjligt att missa - det må vara zen, taoism, advaita, you name it, - och den röda tråden är .... Sanningen är redan här. Du är sanningen. Du kan aldrig uppnå sanningen eller förverkliga den eller manifestera den eftersom den redan är allt som är .... Du är redan allt som är.

Du kan aldrig tänka dig fram till sanningen. Du kan inte ens tänka dig bort från sanningen. Den är överallt. Den är allt som är. Vad du än gör, vad du än låter bli att göra, så är du sanningen. Allt är samma sak.

BLA BLA BLA BLA HA HA HA HA

Gud vad vi håller på!

Gud vad vi dräller omkring med wisdom-one-liners. Wisdom-one-liners står som spön i backen i vissa andliga sammanhang. På vissa bloggar ....

Och här sitter jag.

Untouched. Unaffected.

Jag hör Mooji säga, med sin sköna karibiska accent, UNTOUCHED. UNAFFECTED.

(Som en parentes här vill jag tipsa alla om Moojis guidade meditationer som bl.a. går att köpa på hans hemsida. Dom är guld.)

Nu har jag pratat om spöket - Spiritual bypassing - och kan nämna ett spöke till. Ett riktigt stort fett spöke. Det handlar om relationen mellan det absoluta och det relativa, mellan det tidlösa och tiden, mellan det formlösa och form, mellan det oföränderliga och det föränderliga ...

Men hallå!?

Varför är det så svårt att slappna av i det uppenbara?

Här sitter jag.

Untouched. Unaffected.

Gud vad jag hållit på!

Gud vad jag hållit på med relationen mellan källan och manifestationen.

Gud vad jag snurrat in mig i frågar som:

- Hur kan jag manifestera den här klarheten i min vardag?

- Hur gör man för att det här klara ljuset skall kunna lysa upp i denna värld av förvirring och dunkel?

- Hur kan mina tankar och känslor bli förädlade av den här klarheten?

- Hur kan mina handlingar stämmas till resonans med detta klara flöde?

Jag gud vad man kan hålla på!

Hålla på och fråga och vända och vrida. Och leka. Det är väl en lek antar jag. Men gud vilken jobbig lek.

Jag menar, här sitter jag ju. Untouched. Unaffected.

Vad spelade det för roll? Allt detta pillande.

Det blir också så uppenbart att det kan få fortgå, detta lekande. För det fortgår ju. Hahaha. Men jag ville gärna att det skulle behöva mitt tillstånd. Min acceptans. Jag ville att Universum skulle stanna upp för ett ögonblick och säga - Hör upp universum! (ropar universum till sig självt ... typ...) - Något stort har inträffat. Vi har äntligen fått klartecken att leka vidare. Det är ok att leka nu. För Björn, den där killen i Lerum, har sagt att det är ok. Han är ok med allt som händer nu. Hurra hurra!

Och jag föreställer mig hur universum liksom andas ut i sig självt. Jag föreställer mig hur tacksamt universum måste vara för att det har fått mitt tillstånd att vara som det är. Hahahahaha

Jag Gud vad jag hållit på. Och Gud vad jag håller på.

Och här sitter jag. Untouched. Unaffected.

Folkmord

2010-11-21T22:49:00.000+01:00

Filmkväll
Shooting Dogs.
Om folkmordet i Rwanda.

Jag grät så att jag skakade.
Nu har en stor tystnad tagit över här. Det finns tillfällen när ord kommer. Och det finns tillfällen när inga ord kommer.
Några ord försökte ställa sig i rad och bilda en mening. Men dom lyckades inte. Och det är ok. Det får vara alldeles stilla nu.

Obegripligt

2010-11-15T16:23:00.000+01:00

Ord och uttryck är på väg som är helt obegripliga. Risken för missuppfattningar är enorm. Som om chansen till något annat än missuppfattning existerade.
Önskan att bara sitta. Överväldigande är den.
Livet rör sig genom mig. Livet rör inte vid mig.

Personen Björn har relationer, tycks det som. Personen Björn ÄR ett ständigt relaterande till tankar, känslor och människor.

Jag har ingen relation till personen Björn.
Absolut ingen.
Jag har bara trott att jag hade det. Det var en dröm. I mig. Genom mig. Som aldrig rörde vid mig. Precis som vågen inte rör VID vattnet. Vågen är vattnet - i rörelse.

Personen Björn är jag - i rörelse. Och just därför kan jag inte ha någon relation till Björnpersonen.
Så enkelt och samtidigt så obegripligt.

En sak som är kul.
Alla dessa försök att beskriva är egodrivna.

Läsare har påpekat detta, med all rätt.
ALLT som Björn gör är ego. Björn är ego. Björns värld är ego. Hela världen är ego.
Allt som rör sig, allt som kommer och går är ego.
Det finns inget som heter MER ELLER MINDRE EGO.
Det finns bara ego.
Att gradera om något är mindre egodrivet än något annat är ett lysande uttryck för ego.

Men jag är inte ego.
Jag har inget med ego att göra.
Ego kan aldrig röra vid mig.
Ego kan varken skada mig eller hjälpa mig.
Jag har ingen relation till ego.
Punkt.
Det finns inte två.
Skall det vara så svårt att förstå?

Vem bryr sig?

2010-11-12T19:05:00.003+01:00

- Vem bryr sig?
Trött tonåring undrar.

- Alltså, jag fattar inte, hur orkar ni bry er?
Minnet av en undran.
Vi pratar sent åttiotal. En trötthet som satte in i dom sena tonåren.

- Men det är väl inte mitt problem?
Minnet av en undran. En förundran över hur dom vuxna skapar problem som dom sedan kräver att andra runt dom skall engagera sig i.

En hatkärlek till morgnar. Jag somnar om, igen och igen. Sover så länge som bara möjligt. Och lite längre ibland.
Missar bussen.
Minnen av en trött tonårings sovvanor.

Sitter längst bak i bussen.
Sitter längst bak i klassrummet.
Känner hur lärarna slänger ut krokar till mig. Hur dom vill hålla mig uppe och hindra mig från att sjunka.
- Snälla, Björn, kan du engagera dig lite? Det här är viktigt!

- Viktigt för vem?
Minnen av en uppriktig undran.

- Viktigt för dig Björn. För din framtid.
Lärare som säger att dom bryr sig - som känner att dom bryr sig - som får mig att känna att dom bryr sig.
Och samtidigt en känsla av att det är något skumt med hela "jag-bryr-mig-om-dig-konceptet.

- Vem bryr sig?
Minnet av en total och sann undran. En undran som var förvånansvärt vagt formulerad. Jag hade inget behov av att formulera min undran, varken för mig själv eller för andra.

En undran som just börjat brinna. Långt, långt kvar tills allt som är kvar är aska. Fullt med vedkubbar i denna brasa - känslor av alienation och en önskan att dissociera. Mycket som kan brinna - länge.

Minnet av hinkar med kallt vatten som slängdes på denna brinnande undran. Vem-bryr-sig-undran är kringgärdad av kulturella tabun och hemsökt av bilder som kan skrämma vettet ur en tonåring. En människa som inte bryr sig lever ensam och övergiven i en stökig och stinkande lägenhet som är full av pizzakartonger med halvätna, ruttnande pizzor som flugor och råttor kalasat på.
En människa som inte bryr sig har fett och stripigt hår, luktar illa och drabbas av psykoser där hon ligger i sin obäddade, stinkande säng och tittar upp i taket mitt på blanka förmiddagen ...

Så Björn engagerade sig. Björn brydde sig. Driven av en primitiv och stark önskan om att vara en del av flocken. Driven av en rädsla för att hamna utanför - och börja lukta illa ...

Men kärleken då?

Jo, den fanns där. Redan då såklart.
Kärleken till det som alltid finns här.
Kärleken till det jag i sanning är.
Björn 18 år ville sjunka in i det. Sjunka in i det han visste att han var. Sjunka in i det som redan, alltid är här.

Men lärarna slängde ut krokar. Föräldrarna slängde ut krokar. Samhället slängde ut krokar.
Rädslans krokar. Rädslan för det alla redan vet, innerst inne. Rädslan för att ingenting egentligen är viktigt. Rädslan för att ingenting egentligen betyder något. Rädslan för att det inte finns någon någonstans som kan bry som om någon eller något - någonsin....
Rädslan för att allt bryende bara är onödigt huvudbry ...

Satsanger och Nonduality återstod att upptäcka. Jag fick vänta i nästan tjugo år på detta språk, denna form, den jordmån i vilken min kärlek skulle komma att blomma.

För kärleken, ja den fanns där redan då - finns här - alltid. En kärlek utan början eller slut.
Kärleken till det som inte kan beskrivas, till det som inte är ett objekt ...
... till det som likt vattnets våthet förblir orört av alla vågor - och som just därför inte är separerat från vågorna.
Ingen separation. Ingen alienation. Ingen dissociation.

Ingen som kan bry sig.
Ingen som kan låta bli att bry sig.
Bara kärlek. Flödande av sig självt, bortom allt som tänkandet kan begripa.

Mr Tolle och lektion nr. 1 i ACIM

2010-11-09T13:34:00.002+01:00

Dom är så himla söta dom här små orden, dom älskar att rada upp sig, rad efter rad efter rad. Och där står dom sedan. Och visar upp sig. Kanske dom väntar på något. Vem vet... ?

Väntar dom på att någon skall säga att det dom gör tillsammans, genom att stå där och rada upp sig, är meningsfullt och vackert?

Med andra ord, väntar dom uppradade orden på att någon skall komma och investera i dom?

Och här kommer han ju, haha, den store investeraren, god för väldiga summor, och säger, - Tjena, killar och tjejer, där står ni och står. Fina rader ni står i. Jag gillar att raderna är så raka och att ni står så stilla. Vet ni, jag tror på en framtid för er. Ni har potential. Jag ser att det kommer växa fram många fler ordrader ur er. Det här är något som kommer växa, ja jävlar i mig, vad det kommer växa! Vet ni, jag slänger in tio millioner på stående fot, så bra är ni....

Jag var i Köpenhamn förra veckan och lyssnade på en man som också är god för väldiga summor, men som inte är någon investerare, Mr. - Say YES to what is - The power of NOW - Eckhart - A New Earth - Tolle. Han bara skrattar åt alla ord, och vi var många i publiken som skrattade med honom. Han var som bäst när han bara använde sitt sagolika minspel och sina händer, sina kluriga och knepiga gester. Jag skrattar högt här och nu bara jag tänker tillbaka på det. - Alla ni som sitter här, sade han till oss, kommer försvinna, som om ni .... och här lämnade han orden och gick till gesterna och ljuden. Han gjorde något som förde tankarna till såpbubblor, som man nuddar, och så låter det, nästan ohörbart ... da ... eller .... ta .... eller.... pa ....ett litet klickljud, och det där tyckte han var sagolikt roligt märkte man. Där satt han, den store underhållaren Tolle, och talade om för oss att vi var som såpbubblor som kommer försvinna, lika omärkligt och odramatiskt som just såpbubblor, med ett nära på ohörbart litet klick, ... pa.... ta .... da ....

Och vi skrattade med honom. Gud så märkligt. Egentligen.

På tal om ord alltså, vad är vi, dessa såpbubblor, annat än ordbubblor, berättelsebubblor, helt utan substans, genomskinliga - även om värken griper tag i våra muskler, och ångestens kalla hand tar hårt om vårt hjärta, - för all-tid, ordbubblor, nu.

Känslorna, de fysiska sensationerna, lika flytande, lika ogripbara som tankarna. Ogripbara för det vi är.

Vi,

all-tid orörda av all-ting,

Nu.

Ingen-ting, kan någonsin röra vid oss,

för ting, är ord, som likt bubblor, stiger upp i det hav vi är....

Tolle skulle säga till orden, som står här, uppradade, - Ni betyder ingen-ting. Jag investerar inte en enda dollar i er. Ni har ingen-ting med någon-ting att göra. Och ni har definitivt ingen-ting att göra med vad jag är. Tolle började faktiskt med att lära oss en läxa. Lektion nr. 1 ur ACIM (A Course In Miracles) - This table does not mean anything, this chair does not mean anything .... osv. Så där skall man hålla på. Under hel hel dag eller nåt. Oavsett vad som dyker upp, skall man säga att det inte betyder någonting ... någon-ting.

Är det måhända själva "tingandet" som är grejen, som skapar fiktionen, som är likt såpbubblor?

Oavsett hur raka och fina ordrader man möter skall man hålla i pengarna och säga till dom, - Hallå där killar och tjejer, ni betyder ingen-ting .... :)

Möjligen kan man lägga till .... med en slängkyss, .... men ni är vackra .... för det betyder ju ändå ingenting ....

Utanför restaurangen

2010-10-27T08:26:00.001+02:00

- Herregud, här är vi nu, där är restaurangen, vår första dejt, minns du, undrar han.

- Det känns som hundra år sedan, säger hon, det känns som ett annat liv, och ändå känns det som att ingen tid alls har passerat.

- Vad fan har vi egentligen gjort under dom här åren, undrar han.

- Ja, vart har dom tagit vägen, säger hon, och fattar verkligen inte. Dom står där utanför restaurangen där dom hade sin första dejt, och här och nu, i denna stund, vet hon, när tittar på honom, att han heller inte fattar.

Dom fattar inte men dom vet. Först anar dom, sedan vet dom, under bråkdelen av en sekund vet dom, innan tänkandet återigen suger in dom i storyn. Hon vet att ingen tid har passerat sedan deras första dejt för 10 år sedan. Det är inte bara som det känns - det ÄR så. Och han vet, bortom alla tvivel, i samma tidlösa stund, att dom bokstavligt talat inte lyft ett finger under alla dom här 10 åren. Ingenting har hänt.

Ingen ting.

Dom har älskat, skrattat, gråtit och pusslat med vardagspusslet. Dom har fått barn, skjutsat till dagis och skola, umgåtts med vänner, rest, upplevt och roat sig. Stridit, vunnit, förlorat, gett upp och tagit nya tag.

Och dom vet, där utanför restaurangen, när dom tittar på varandra utan att fatta någonting, att ingenting av detta har hänt.

Har dom någonsin träffats? Ägde den där första dejten någonsin rum? Dom vet båda att också det är en story. Varken mer eller mindre. En story som inte har någonting med dom att göra.

Det är så med berättelser. Dom handlar aldrig om oss. Dom handlar bara om dom påhittade figurerna i berättelsen. Och vi vet att vi inte kan vara några påhittade figurer.

Vi kan se berättelser komma och gå, men vi är alltid här. Vi ser hur berättelserna hela tiden ändras men att vi alltid är dom samma. Orörda, oförändrad av alla berättelser.

Berättelser eller metaberättelser eller berättelser om metaberättelser. Det gör ingen skillnad.

Denna berättelse är såklart inget undantag.

Livet förblir orört, gränslöst och öppet som himlen.

Och vi är livet, i livet som livet.

Med eller utan berättelser.

Kan inte göra mig hörd

2010-10-25T11:51:00.005+02:00

Jag sitter här och lyssnar till Avadhuts sång (Avadhut Gita). Jag sjunger med.

You can't be heard, or smelled, or tasted;
You can't be seen or sensed by touch.
Truly, you are the ultimate Reality;
Why, then, should you be troubled so?

Ja varför bekymra sig om att det inte finns ord för detta?
Jag har aldrig haft några ord för detta. Och om jag haft, skulle ingen kunnat höra dom. - You can't be heard, sjunger Avadhut. Och jag vet att det är sant.

Inte heller hade jag kunnat skriva om det. - You can't be seen or sensed by touch, sjunger Avadhut
Jag kan inte röra vid någonting.
Ingen datortangent reagerar på min beröring.

Det är känslan just nu. Bortom ord. Bortom förståelse.

Bilolyckor och andligt sökande

2010-10-24T00:41:00.003+02:00

Tidigare idag fick jag ett mail från en vän som läst mina senaste inlägg och undrat varför jag upprepar att

- ingenting kan röra vid vad jag är -

- När du skriver så kan det låta som att du försöker skydda dig, påpekade min vän.

En gång var jag med om en bilolycka. Jag fick punktering på vänster bakdäck i 140 km/h och körde in i sidan på en mötande bil. Efter en sladd på flera hundra meter hamnade min bil i diket där den började volta för att slutligen hamna på vägen igen. Ingen omkom men båda bilarna totalförstördes. Jag och den andre föraren kom undan med lindriga skador.

Minnet av olyckan innehåller diverse märkliga komponenter som dock kan kännas igen av många som upplevt liknande traumatiska händelser. En sak var att tiden nästan stannade upp. Händelseförloppet upplevdes i slowmotion - nästan bildruta för bildruta. Men det som var mest förvånande var stillheten och friden. Jag lärde mig senare att den här upplevelsen av stilla frid mitt i extrem turbulens och stress är vanligt förekommande.

För dom som roas av sådant, finns det en vetenskapliga förklaring på det här fenomenet. Den bygger på att hjärnan stänger av vissa funktioner för att kunna hantera stressen. Bland annat stänger den av dom områden som under normala omständigheter konstruerar sambanden mellan mig och det som händer i och utanför kroppen. Det kallas för att dissociera och ses som en psykologisk försvarsmekanism.

När hjärnan slutar konstruera ett samband mellan mig och det som händer blottläggs det som alltid är här - stillhet och frid. Det är enkelt och vackert. I det läget skulle man mycket väl kunna utbrista - ingenting som händer kan röra vid vad jag är...

Det är en sak som måste till för att hjärnan spontant skall gå in i det här tillståndet. Hjärnan måste bli övertygad om att den helt saknar kontroll över händelseförloppet. Den måste helt enkelt tvingas att ge upp.

Att vara en andlig sökare kan i långa loppet bara leda till en sak - kapitulation.

Hur lång tid den processen tar varierar såklart från person till person. Hur intensivt man söker spelar också in. Mitt sökande har dom senaste åren varit helt vansinnigt intensivt. Jag har i flera år haft en livssituation som gett mig nästan obegränsade möjligheter att hålla på. Vilket jag också gjort. Hållt på alltså.... Gud i himlen vad jag har hållt på!

Till slut brast sambandet mellan mig och detta galna sökande. Det var då jag skrev inlägget - Molnet i soffan.

Jag ser nu att det till slut inte gick att skilja på sökaren Björn och resten av min personlighet. Sökaren och sökandet tog över allt mer av personen och livet. Så när sambandet mellan mig och sökandet till slut brast, brast också, i någon mening, sambandet mellan mig och björnpersonen och hans liv.

Det var ett samband som aldrig egentligen fanns där - annat än som en mental konstruktion. För den som gillar eller tycker sig behöva vetenskapliga förklaringar kan man säkert finna att de områden i hjärnan som kopplar ihop mig med björnpersonen har släckts ner.

Förutom denna sammankoppling finns nog det mesta kvar. Allt kan hända. Mitt i stillheten och friden. Bilar kan krocka. Tårar kan fällas. Skratt kan bubbla fram. Blogginlägg kan skrivas. Men ingenting kan någonsin röra vid vad jag är. Man får kalla det stillhet och frid om man vill. Detta ogripbara, obeskrivbara.

Neti-Neti - medicinen för alla ord-allergiker

2010-10-18T11:17:00.001+02:00

Självklart behöver inte ord-allergi medicineras bort. Det räcker med att vara tyst. Gå ut i skogen, till stranden, stänga in sig i garderoben, vad som helst. Låta datorn vara avstängd ett tag.

Ord-allergi kan vara något mer än behov av vila. Det kan vara en känsla av att aldrig mer vilja gå in i språket eftersom språket fängslar. En total mättnad. En känsla av att ingenting egentligen finns att hämta i språket. Att allt som kan hämtas där är kattguld. Billiga, smutsiga piratkopior.

Nonduality-nördar, som jag, drabbas med återkommande intervall av ånej-inte-en-bok-till-syndromet. Jag har hört att många känt så före mig. Många har drabbats av en sådan leda, inte bara över orden och böckerna, utan över allt, så att dom beslutat att göra sig av med allt dom äger, lämna allt och ge sig ut på vägarna med en tiggarskål. En tiggarskål och Avadhut Gita.

Avadhut Gita är som friskt vatten för den som håller på att törsta ihjäl bland alla torra ord.

En röd tråd som löper genom hela Avadhut Gita är Neti-Neti = varken det ena eller det andra. Låt mig ge några exempel för er som ännu inte druckit den gudomliga nektar som flödar ur denna lilla bok.

How could the supreme Reality be of the nature of bliss?
How could the supreme Reality be of the nature of blisslessness?
How could the supreme Reality possess either knowledge or ignorance?
If the supreme I am is the one Existence, It’s everywhere, like space.

My nature is neither emptiness nor fullness.
My nature is neither pure nor impure.
I’m neither with form nor without form.
I’m the supreme Reality; my nature is uniquely
my own.

I’m beyond being a soul or not a soul; I’m forever shining forth.
I’m beyond being a cause or not a cause; I’m forever shining forth.
I’m beyond both nirvana and bondage; I’m forever shining forth.
I’m nectarean knowledge, unchanging bliss; I’m everywhere, like space.

Though you may be spoken of, you have neither name nor form.
Whether you are divided or undivided, there’s nothing here but you.
O mind, O shameless, wandering mind! Why do you weary yourself so?
I’m nectarean knowledge, unchanging bliss; I’m everywhere, like space.

Sådär flödar det på, sida upp och sida ner. Utan början, utan slut. Varken det ena eller det andra. Neti Neti.
Och tänkandet flödar med. Ingenstans tillåts tänkandet att gripa tag. Ingenstans finns ett fotfäste för tänkandet.
Tänkandets gripande rörelse slappnar av. Och det blir klart att varken tänkandet gripande eller flödande kan röra vid mig. Det flödar utan varken början eller slut. Neti Neti - Varken början eller slut. Neti Neti - Varken gripande eller släppande....

Jag är varken sökandet eller sökandets upphörande. Jag är bortom bägge. Berättelser om sökandet upphörande (som mina två senaste inlägg) har inget med mig att göra. Jag är varken sökare eller finnare. Jag är varken sovande eller vaken. Som Avadhut Gita säger

... I'm beyond both nirvana and bondage ...

Eller som här:

... I never wake from within myself; I’m never not-awake. ...

Vad kan sägas om björnpersonens beskrivande av tillstånd samt icke-tillstånd?
Neti Neti - varken det ena eller det andra. Jag är varken tillstånd eller icke-tillstånd.
Vad kan sägas om identifikationen med björnpersonen?
Neti Neti - Jag är varken björnpersonen eller något annat än björnpersonen.

Så, vad är värt att sägas?
Orden som flödar ur Avadhut Gita. Som friskt vatten.

En fluffig wisdom-one-liner

2010-10-15T13:09:00.004+02:00

Allt detta som kommer och går - som rök inuti mig - flyter igenom mig. Även bilden av mig själv som blåser på röken och får den att fladdra till, upplevs som en rökslinga som glider igenom mig.
Även detta beskrivande, dessa ord som likt rök, väldoftande för någon, stickande i näsan för någon annan, är ogripbara som rök. Ogripbara som doften av det kända, som ändå är så okänd.

Och så detta som jag är. Som alltid är. Ingenstans finns några spår av allt detta som kommer och går.
Dagböcker skrevs. Fyllda av berättelser om inre sår. Häromdagen deletade jag hela mappen med dagböcker jag hade på datorn. Alla dessa berättelser om mina sår, familjens sår, mänsklighetens sår. Svår, svår är denna väg där sår skall lämna spår i ord om det som kommer grävas ner i jord. ...

Var är den svåra vägen nu? Vägen fylld av spår från den kämpande björnpersonen är försvunnen.
Va!? - en hel väg fylld av spår är spårlöst försvunnen... det går inte att greppa.
Vägen lämnade inte ett spår - i detta enda ogripbara som varken kommer eller går.

Och björnpersonens gripande, begripande, beskrivande, reflekterande - denna bloggs huvudtema - var som en skugga som jagade sin egen skugga. Spårlöst försvunnen tycks det som. Men nu står det bortom allt tvivel att ingenting av detta någonsin varit här.

Jamen jag såg det ju! Det var verkligen här!
Ja, precis som en skugga verkligen kan tyckas vara här. Precis som man faktiskt kan se skuggan. Men den är ogripbar och helt utan substans.
Precis som bloggaren björns mentala rökringar.
Precis som meningen jag just skrev... pofffffff ....

Var finns spåren?
Fråga himlen!
Fråga himlen var spåren finns efter röken!

"Be the sky" kan tyckas vara en av dom fluffigaste wisdom-one-liners som finns. Om man vill göra intryck på någon som ännu inte tröttnat på wisdom-one-liners (en sån som jag när jag just upptäckt Osho ... ) skall man leverera "be the sky" med ett ansiktsuttryck som signalerar - gud, jag är helt överväldigad av min egen insiktsfullhet men samtidigt ödmjuk ....

Men egentligen är "Be the sky" inte fluffigare än något annat. Ingenting är mer eller mindre fluffigt. Allt är som ett ogripbart moln inom mig.
"Be the sky" lämnar ändå en efterklang här. Inte ett spår, men en lång efterklang.
Man kan tillägga. "Try not to be the sky".

MOLNET i soffan

2010-10-12T03:14:00.000+02:00

Idag låg jag hela eftermiddagen i soffan. I fosterställning. Solen lyste mig i ögonen under en lång period. Jag blundade. Jag hade en filt över mig.
Jag sov inte. Jag var liksom död men ändå fullt vaken. Det enda jag såg var MOLNET.

Ett moln av ord.
Björn och hans liv som ett ordmoln.
Som en fuktig dimma.
En dimma av orddroppar.
Ibland grått.
Ibland svart.
Ibland regnbågsglittrande i solen.

En disclaimer måste in här i början. Texten kräver det. Allt som skrivs här är en del av molnet. Även regnbågsglittret!
I den nondualistiska ordleken finns en berättelse om himlen som förblir samma klara öppenhet före molnet dyker upp, medan molnet är där, och efter att molnet försvunnit. Bilden med molnet och himlen gestaltar hur inget moln någonsin kan lämna ett spår i himlen.
Himmel & moln-metaforer handlar precis som hav & våg-metaforer, om ett uppvaknande till vår sanna identitet
Jag ser detta.
Jag ser också att dessa metaforer inte har någonting att göra med varken himmel eller hav. Dom har allt att göra med moln och vågor.
Därför säger jag inte att jag är himlen. Jag säger att jag är jag. Och jag berättar vad jag såg idag.
Slut på disclaimern.

När jag låg där med filten över mig och solen i ögonen förde jag min hand genom den dimma som var Björn. Jag kände ingenting. Inte ens en fuktig kyla.
Där fanns ingenting.
Ett MOLN av ingenting.
Ett MOLN av berättelser om ingenting bestående av ingenting.

Nu sitter jag här vid datorn och för återigen min hand genom MOLNET. Björn-berättelse-molnet.
Där finns ingenting
Ett jävla moln av absolut ingenting.

Ett väldigt moln av alla ord som någonsin tagit form i den här hjärnan. Ord som blivit till berättelser som blivit till Björn. Björn i ett oräkneligt antal versioner.

Och ingen version har någonsin haft ett enda dugg att göra med mig.
Ingen berättelse, hur insiksfull och vacker den än må vara, kan säga ett skit om vem jag är. Punkt.
Så står det i de nondualistiska skrifterna. Ibland vackert och regnbågsglittrande, ibland skarpt och klart som blixten. Men oftast så molnluddigt som det anstår de ordmoln dessa skrifter trots allt är.
Tusen och åter tusen gånger har jag nickat instämmande. Men aldrig har jag förstått.
Jag förstår inte nu heller. Det finns ingenting att förstå. Det finns bara ett ogripbart ordmoln att föra sin hand igenom. Ett ordmoln av absolut ingenting.
Ett moln som på sagolikt intrikata vis refererar till sig själv från ett oräkneligt antal perspektiv.
Men INGENTING i molnet refererar till mig.
I N G E N T I N G.
... detta ingenting har aldrig någonsin blivit sett som det blev idag.
Sett av ingenting.

Vad gör jag med detta uppenbara?
Absolut ingenting.
Det finns ingenting där att göra något med.

MOLNET tycks finnas men har absolut ingenting med mig att göra.
Har aldrig haft och kommer aldrig ha.
Ingenting kan vara tydligare.
Ingenting har någonsin varit tillnärmelsevis så tydligt.
Någonsin.

* * *

Hur såg förspelet ut?
Förspelet till MOLNET i soffan?
Det verkar som att det funnits ett långt och intensivt förspel.
Hela mitt liv vuxna liv har jag skrivit dagbok. År av ursinnigt försök att definiera vem den här personen Björn egentligen är. En närmast livlång kamp där nya berättelser om Björn slagits mot och besegrat dom gamla berättelserna.

Detta finns på pränt. I en lång räcka av dagböcker. Några sparade, de flesta slängda.

Den del av förspelet som ägde rum omedelbart innan soffan, var att jag under förmiddagen satt och gick igenom texter jag skrivit som jag ännu inte fört över till min nya dator. Texter om min sanna identitet... Jag kunde inte fatta att jag skrivit alla dom där orden! Men framför allt, jag kunde inte fatta vad dom hade med mig att göra!
Och så var det att själva mängden ord blev överväldigande. Jag orkade inte stå upprätt. Jag gick och lade mig i soffan.

När det sedan slog mig att det där ordberget bara var en liten bråkdel av allt jag skrivit under alla år, orkade jag inte resa mig ur soffan.

Kampen mot berättelserna har utkämpats under så många år. Jag har stridit med pennan i hand på slagfält av papper, och i datorernas tidevarv med ursinniga tangenttryckningar på slagfält i form av worddokument och blogginlägg.

En del av berättelsen är att det funnits ett inre och ett yttre slagfält. På det inre slagfältet har jag stridit med penna och tangenter. På det yttre slagfältet har jag brutit mig ur livssituationer och brutit med människor som jag upplevt som begränsande. Jag har sagt, - Jag hör inte hemma här! Jag har sagt, - Det här är INTE jag.
Hela tiden ovetande om att allt varit ett ordmoln utan minsta koppling till mig.

- Nej, ropade jag när jag var 21, jag är INTE musiker! Jag bröt mig ur musikerberättelsen och flyttade till tyskland där en ny berättelse tog form som 2001 skulle sluta med att jag ropade - Nej, jag är INTE homeopat!
Återigen bröt jag mig ur en livssituation som inte var något annat än en yttre manifestation av en berättelse, ett ordmoln som jag trodde hade med mig att göra.

Just nu kan jag inte för mitt liv begripa vad det gör för skillnad om det finns en musiker, homeopat, farmacevt eller Nondualist där i molnet. Vad har molnet med mig att göra?

* * *

Det finns inga berättelser som handlar om mig. Berättelsen att jag är öppen och fri som himlen verkar ligga nära till hands. Men nej, den hör hemma i molnet. Jag ser den tydligt. Den är inte jag.

Det förvånar mig att alla dom nondualistiska orden hör hemma i molnet. Men det gör dom. Utan undantag. Dom må vara hur regnbågsglittrande som helst.

Detta är den totala friheten och den liknar ingenting jag någonsin kunnat föreställa mig. Här finns ju för fan ingenting. Inte ens frihet.

Friheten finns i molnet. Känslan av mystisk enhet med allt och alla finns i molnet. Känslan av att det är över nu, den finns också i molnet.

Ordhuset i ordstaden

2010-10-10T20:37:00.004+02:00

Det enda jag vill prata om är ....
... att det inte finns något att prata om.

Denna önskan att prata om det opratbara kommer som en sug från alla håll samtidigt.

Det är som att hela ordhuset imploderar.
Ordhuset Björn.
Denna blogg en ordstad. Full av skyskrapor av ord.

Opratbarhets-pratet som sprängladdningar som detonerar i den ödsliga ordstaden.

* * *

Upplev-ANDE
Det är allt.

Orden - jag upplever något - kan aldrig uppleva någonting. Så enkelt är det.

Det enda som upplever är upplev-ANDE
-ANDE är allt.
Allt är -ANDE

* * *

Jag lutar mig tillbaka. Jag sitter här ensam i mitt rum. Det kan inte framstå klarare och skarpare att tanken - jag upplever något - inte kan uppleva någonting.
Som en skugga är den. Omöjlig att få grepp om. Men hur lätt som helst att se igenom.
Tanken - jag ser igenom - kan aldrig se igenom någonting.
En tanke kan aldrig se en datorskärm. Det är seendet som ser.

Samma sak med tänk-ANDE, lukt-ANDE, välja-ANDE, gör-ANDE etc.
Tanken - jag luktar - är fullständigt täppt i näsan. Det är uppenbart.

* * *

Föregående stycken står där som exempel på vilken sorts ord-hus den här ord-staden har byggts upp av.

* * *

Vad är jag?
Egentligen?

Hur kommer det upplevas när jag vet vad jag i sanning är är?
Fel fråga!
För det första. Jag kan aldrig vara en upplevelse. Jag kan däremot tyckas ha upplevelser.
För det andra. Det finns inga upplevelser. Upplevelser är en del av den skugglika efterkonstruktion hjärnan gör ibland, när den säger - jag upplever något.
Det finns inga upplevelser. Det finns ingen upplevare. Det finns bara upplev-ANDE.

Här kommer nu översta våningen på den ord-skyskrapa som just konstruerats:
Ja, jag vet det där om att jag inte kan definieras av någon upplevelse, säger tänkandet (för jag har läst dom och dom Nonduality-böckerna). Men det känns fortfarande som att jag upplever saker. När skall upplevelsen av ett jag som upplever saker försvinna?

Uppenbarligen kan ingen ord-skyskrapa, hur välbyggd och majestätisk den än är, få något ordhus att på riktigt fatta någonting. Av uppenbara skäl. Nondualism handlar om att klä av, ta bort. Inte om att lägga till. Framför allt inte om att lägga till en stor jävla skyskrapa av ord.
Frågan - Varför känns det som att jag finns när jag vet att jag inte finns? - är en klassiker. Det är en av de frågor som ställs på Satsanger världen över om och om igen. Och aldrig någonsin ställs den av någon som inte redan vet svaret. Vi frågar om saker vi redan vet. Varför?

Är svaret måhända:
Därför att ordhusen ännu inte har rasat.
Därför att vi tror att det bor någon i ordhusen.
Därför att vi tror att det är vi som byggt ordhusen.
Därför att det känns jobbigt att rasera något vi tror att vi lagt ner en massa arbete på.
Eller kanske ....
... för att vi plågas av en krypande misstanke om att jag själv är ett ordhus. Bara ett ordhus och inget annat. Och för att en nära förestående död alltid väcker en viss - hur skall jag säga - eftertanke. En önskan om dispans. En önskan om en sista önskan. Och denna sista önskan är att ett nytt ordhus skall byggas upp. Med andra ord. Önskan om ännu en bok, ännu en mp3a, ännu ett blogginlägg.

Hemma finns inga ord. Inte ens ordet - Hemma.
Jag stannar hemma nu och skiter i vad som händer med ordstaden. Må den implodera eller explodera. Eller kanske bara stå där. Jag behöver inte bry mig längre.

Vem vet. Kanske byggs det ett nytt ordhus redan imorgon. Men vad har det med mig att göra i så fall?

Bortomsuget

2010-10-07T11:16:00.000+02:00

Bortom orden vill jag.

Bortom upplevelserna vill jag.

Bortom personligheterna vill jag.

När jag säger bortom menar jag också innan. Jag vill stanna i det jag är. Rent varande. Rent upplevande. Rent vetande.
Drömmen skapar ord, upplevelser och personligheter. Den får göra det. Jag stannar här. Jag stannar HEMMA. Jag skiter i drömmen nu. Den får drömma på bäst den vill.

- Inte bra Björn, detta låter dissociativt.

Bortom pillandet med personlighetsstrukturerna vill jag. Bortom psykologiserandet. Jag går inte ut i det mer. Jag stannar hemma.

- Immanens Björn. Moder jord älskar alla sina barn. Öppna ditt hjärta för henne och låt den universella kärleken flöda i den materiella dimensionen. Hör du mig eller har du redan loggat ut?

Jag hör. (jag önskar jag hade öronproppar)

- Du vet Björn, längtan att transcendera är väldigt stark nu i dig. Men alltid finns där två poler. Alpha & Omega.
Du vet väl vad Nisargadatta säger?

Jag vill bortom ord säger jag. Ord tråkar ut mig just nu. Skit samma om det är självaste The Niz som uttalat dom. Ord är ord.
- Jag förstår det Björn, det kan bli så tillfälligt när viljan att transcendera tar överhanden. Nisargadatta säger:
"Love says "I am everything".
Wisdom says "I am nothing".
Between the two my life flows."
Jag vet att du hört det här förut. Men jag vill påminna dig. Det är wisdom som drar dig till sig just nu Björn. Men balansen mellan kärlek och visdom kan aldrig rubbas. Pendeln svänger till visdom nu. Den kommer svänga tillbaka till kärlek. Var lugn.

Du citerar The Niz som fan citerar bibeln. Det där citatet är taget ur sitt sammanhang. Senare i samma citat säger han:
"... since at any point of time and space I can be both the subject and the object of experience, I express it by saying that I am both, and neither, AND BEYOND BOTH."
Jag vill bortom. Jag är varken Alpha eller Omega. Jag är före allt. Jag är bortom allt.
- Jag hör en rädsla här Björn. En rädsla för att vara i världen, vara i ord och känslor. Det låter som att du inte är riktigt fri att leka. Du vet, den som är fri kan leka fritt och behöver inte springa och gömma sig i någon grotta.

Dom som säger att dom är fria och därför kan leka fritt, dom ljuger. Dom är inte fria från lusten att leka. Och när dom säger leka menar dom lusten att identifiera sig med personen /drömkaraktären. Lusten att glömma att det är en dröm. Glömma att man är en drömkaraktär. Fria människor leker fritt är rökridåer skapade av personer för personer. Jag är trött på personen!!
- Jag hör dig och vet inte riktigt vad jag skall säga.

Bra, säg ingenting. Om du vill kan du stanna HEMMA med mig. Hemma är ett annat namn på bortom.
Drömfilmen må vara lockande. Att glömma att det är en film må vara frestande.
Min längtan är bortom upplevelser.

BORTOM UPPLEVELSER / FÖRE UPPLVELSER

Hela Satsangcirkusen är en upplevelseindustri. Men det är här man känner suget från bortom - bortomsuget.

BORTOMSUGET

I Satsang finns båda sugen.
Bortomsuget och upplevelsesuget.
Satsang är en dualistisk setup. Såklart.
Medan bortomsuget kan anas här, mer påtagligt än någon annanstans, drar upplevelsesuget i oss med doften av något sakralt och upphöjt. Upplevelsesuget kittlar våra näsborrar med rökelse, smeker våra ögon med blommor och bilder på The Niz eller Ramana. Det vaggar våra personer med löften om att inga ansträngningar behövs. Att allt och alla är en aromatisk, väldoftande okayness-soppa. Det är upplevelsesuget. Som en mjuk och varm benzotripp utan varken början eller slut.
Men bortomsuget står här, omöjligt att missa, som ett berg, Som Ramanas Arunachala. Majestätiskt.
- Mmm

Bortomsuget är orört av upplevelsernas kommande och gående. Dessa personligheter vi vill gå in i och låtsas att vi är, flaxar som fåglar kring bortomsugets berg.
Så är det.
Hemma.
Jag vill stanna.
Hemma.
Nu.

Frågan som korsfäster oss

2010-10-04T12:28:00.000+02:00

Står jag på spel i mitt liv?
När livet är turbulent sveps jag lätt med i tron att jag verkligen står på spel.
- Ojoj, nu jäklar, nu måste jag lämna stillheten och gå in här och styra upp och väga och värdera och välja och fixa och dona.!!!

"Ojoj" är ett visst tonläge. Men det finns andra, tyngre tonlägen också. Skakande gråt till exempel. Eller rädsla som får blodet att frysa till is. När min kropp reagerar så kraftigt, står jag på spel då?

På ett mentalt plan kan jag lätt övertyga mig själv om att svaret ligger i frågans formulering. Kan JAG stå på spel i MITT LIV? Nej, självklart inte. Jag och mitt liv är ju två olika saker. Det hör man ju. Sånt kallar jag för insikts-plåster. Jag skulle kunna öppna ett eget litet apotek som bara säljer mentala insikts-plåster. Jag kan tillverka dom själv.

Jag har den senaste tiden raljerat ganska ordentligt med det inom Nonduality som jag kallat för insikts-plåster, tröst och Satsang-vaggande. Och det är jag inte ensam om. För en vecka sedan ställde jag mig bakom ett nytt motto - "Fuck tröst". Det var vågat. Det var rått. Det hade samma klang som Jed McKennas "The price of truth is everything".

Parallellt med "fuck tröst-temat" har något annat pockat på att uttryckas. Sanningen är ogripbar. Att vara i sanning är att inte gripa tag i någonting. Det är att inte sätta ner foten någonstans.
Vad som börjar träda fram ur detta är följande:

Trots allt, och jag menar verkligen TROTS ALLT, finns det en brännpunkt här. Och det är frågan - VEM ÄR JAG?
Frågan - Vem är jag - har ingenting att göra med varken tröst eller behov av att få grepp och sätta ner foten på några mentala konstruktioner. Vem är jag är FRÅGAN. Det är sannings-frågan. Frågan som bränner bort alla svar vi vill ikläda oss. Det är elden som bränner bort allt som inte är sant. Det är vägen till uppvaknandet. Det är processen. Naken, rå och enkel.

Jag säger enkel, men det finns inget behov av förenkling i detta som vill uttryckas nu. För även om processen kan formuleras med dom tre orden - Vem är jag - så finns det ingen karta som vi kan följa. Det blir alltmer uppenbart att även kartorna brinner upp i sanningen, en efter en.
Vi kan mötas i sanning - Satsang - och dela med varandra vad som brinner i sanningen just nu, i just den här kroppen. Och hur brinnandet ser ut i just mitt och ditt fall. Och vi brukar alltid känner igen oss i varandra. För även om det på ytan kan se väldigt olika ut är det samma eld, samma process av att bli alltmer naken. Tills bara sanningen återstår.

Låt mig återgå till det här med tröst eller inte. Tröst har att göra med personligheten. Sanningen behöver inte tröstas. Att säga att tröst är fel, är att konstruera ett fotfäste någonstans i dualismen. Det blir en fixering. Det är som att säga att törst är fel. Tröst eller törst, det spelar ingen roll. Varken rätt eller fel.

Förr eller senare kommer vi tvingas släppa en fixering vid en rå och mörkstämd Jed McKenna-andlighet. Det är dualism. Rakt av. Jed McKenna är. Punkt. Hans böcker är varken rätt eller fel. Om vi tror att vi behöver Jed McKenna så behöver vi honom. Vi kan stirra på nedbrytning och död i hundra år, barn kommer fortsätta födas och knoppar slå ut i blom. Om det är något som skall brytas ner och dö så är det våra fixeringar vid den ena eller den andra änden av dualismen. Vi kommer tvingas släppa. Punkt.

Frågan - Vem är jag - flyttar vårt fokus. Nonduality handlar om var vi har vårt fokus. Om vi vill ha vårt fokus på hur dualismen leker runt i personligheten då får vi ha det. Det är varken rätt eller fel.

På tal om fokus. När jag pluggade i Uppsala hade jag en kompis som brukade säga - Nu skall jag spika fast mig på stolen fram till tentan. Jag gillade det uttrycket. Spika fast sig på stolen. Killen hade ett grymt fokus. Han hade bestämt sig. Han skulle ha sin examen till varje pris. Efter att ha strulat runt en del i livet där han besökt diverse återvändsgränder, hade han bestämt sig. Nu jävlar spikar jag fast mig på stolen tills jag har min examen.

Dom halvkokta satsangisarna kan få tjafsa på om huruvida det finns EN NÅGON här som kan uppnå NÅGOT ... och om det finns något att uppnå. Jag har tröttnat på deras tjafs. Det är bara så jävla mentalt och skitnödigt. Varför inte arrangera en tävling där den som är mest non-existent vinner?

Jag menar allvar. Jag vill brinna klart i frågan - Vem är jag. Visst har ett och annat brunnit bort. Det är uppenbart. Men känslan av att stå på spel när det blåser upp till storm. Den uppstår ibland. Och när den gör det vet jag att jag inte är klar. Då vet jag att jag inte är här. Jag förstår mentalt att resan går från här till här. Men när det blåser upp till storm då är jag DÄR, därute i personligheten och vill fixa och dona.

När livet lunkar på är det lätt att vara HÄR. Men när det blåser upp då är det svårare. Jag förstår ju intellektuellt att det är jag själv som skapar turbulensen. Det är jag som betalar biljetten, det är jag som kliver på känslosvallens berg-och-dalbana, det är jag som sitter och kryddar manuset med en massa dramatik. Jag fattar det. Men jag tror inte det handlar om att begripa. Det handlar om att göra eller inte göra. Det handlar om att spika fast sig på stolen och brinna i frågan - Vem är jag. Det är vad det handlar om.

Det handlar om att låta bli att agera på rastlösheten, låta bli att gå till nöjesparken, låta bli att köpa biljett till känslornas berg-och-dalbana, låta bli att krydda manuset med dramatik. Det är vad Nonduality handlar om. För mig. Moi. Björn.

Apropå att spika fast sig. Eller snarare låta sig spikas fast. Nej, jag tänker inte på Jesus som person. Jag tänker på korsfästelsen som symbol. Jag vill avsluta med ett citat av Michael Brown, som jag transkriberade från filmen Leap! För övrigt en sevärd film för alla som är intresserade av Nonduality.

"... even the Crucifixion is a clue, the crucifixion says, nothing you can do physically with your hands can help you realize what is true, ... so hammer them down.
Nowhere you can go with these feet, no sacred site will help you know what is true, you might as well hammer them down.
Ok, now, you can start have an experience. Be with whats happening with you in the moment. And while you sit in there, the heat of the emotional body will start to come up. The fear, anger and grief that you have been running away from by your doings and by your going to different places, these will come up, and when you allow yourself to sit in this, it will awaken your feeling capacity to a point where you can realize what you are and where you are. That heaven is now. That you really died, People go, this is death, (pointing at the graves in the cemetry where the interwiev is filmed) This is not death. Its a physcal shift of the experience. ..."

Visst har Michael Brown ett fokus på personligheten. Men samtidigt inte. Han pratar om Heaven. Och jag hör Sanningen. - Sanningen är nu, hör jag honom säga. Sanningen är här.

Och vi har alla hört att det vi söker redan är här. Sanningen är inte det svåra. Det svåra är att spika fast sig på stolen och plugga tills man har sin examen. Utmaningen som kallar på mig är att sitta med frågan - Vem är jag - tills bara sanningen återstår. Att prata om att låta alla lögner brinna i sanningens eld kan också uttryckas som Michael Brown gör. Elden är "the heat of the emotional body" och lögnerna är att vi måste springa ifrån våra svåra känslor. Det här är något Adyashanti också pratar om. Som en practice. Att sitta i en svår känsla tills det brunnit klart.

Det sägs att vår längtan att springa till pilla-med-personligheten-parken och leka, är något gott. En sorts gudomlig kreativitet och leklust. Jag kan inte se att det behöver värderas som varken bra eller dåligt. Gudomligt eller demoniskt. Det bara är. Däremot kan jag se att det är det ultimata svaret på alla Satsangfrågor som har strukturen - Jaja, jag vet, jag inser det, MEN ..... YesBut-syndromet. Jag ser bara ett botemedel mot YesBut-syndromet och det är - korsfästelse ....

Och VEM kan vilja det???
Jaa, det är frågan. Eller en av tusen varianter på frågan. - Vem är jag.

Bara en tanke

2010-09-28T14:16:00.000+02:00

Frågor ropar runt denna jord. Dom ropas ut i natten. Frågor ur djupaste förtvivlan.
VARFÖR??
Varför finns ondskan?
Varför skadar vi varandra?
Och alla svar är som vind som blåser genom torrt gräs.
Teodicéproblemets alla lösningar låter som "rats feet over broken glass".

Varför far barnen illa?
Vi ropar ut frågan mitt i natten. Eller mitt på dagen. När vi ser en fetstilad kvällstidningsrubrik. Varför far dom gamla illa?
Varför far hela jävla civilisationen illa av att springa runt i ett jävla ekorrhjul som ingen kan ställas till svars för att ha konstruerat?
Vi ropar och ropar....
Varför, varför, varför .... gör det så ont att vara människa?

De flesta av oss ansar våra häckar och inreder våra hus och sitter där i höstmörkret och tittar på romantiska komedier.
Och dricker varm choklad.

Varför far barnen illa?
Vi kan lindra. Vi kan finnas där. Vi kan ge pengar. Och det gör vi. Många av oss. Men frågorna lurar där i mörkret. Vad driver människor till att skapa lidande?
Samsaras hjul.
Vakna upp!
Vinden blåser återigen genom gräset. Sssssshhhhsssss låter vinden. Vi anar detta svaga sus. - Vakna upp, tycker vi oss höra. Vakna upp ur drömmen.
Och innan vi vet ordet av har vi börjat springa runt i satsang-cirkusens ekorrhjul. Istället för att inreda våra hem i lugnande färger inreder vi våra tankestrukturer med lugnande insikter. Och vi leker denna lek så länge vi tror att det är något mer än en lek.
Vissa kanske fortsätter även efter att dom sett att också den hippa satsang-cirkusen är opium för folket ... som gamle Marx sade om religionerna. Jaa, och här sitter jag nu och har fan blivit beroende av att suga i mig dom där lugnande insikterna.

För nio år sedan dog min mamma i en bilolycka. Många strukturer i mitt liv gick sönder då. Det uppstod, som det sägs, en reva i drömväven. Jag tyckte mig få syn på det okända. Det som alltid är här men som aldrig går att greppa. Ett intensivt sökande inom Nonduality tog sin början. Och jag tyckte mig få grepp om det ogripbara. Och detta grepp gav en viss tröst. Tröst för mig. Opium för Björn.
Jag skall försöka styra undan från ett försök till psykologiserande av det ogripbara. Jag överlåter till religionspsykologerna att försöka få grepp om det ... Jag ser fram emot deras slutsatser ....

Men medan jag sprungit runt i satsang-crikusens ekorrhjul har jag också stött på några oroande insikter. En av dem är följande:

Så länge vi håller fast vid saker som kan tas ifrån oss så lever vi i en lögn.
Sanningens pris är ALLT.

Vad betyder det?
Jag vet inte. Och jag vill inte konstruera några svar här. Jag är trött på att konstruera svar. Allt jag kan säga är att dom orden ger en speciell klang i kroppen. Som om dom vore mer än vind genom torrt gräs. Och jag vill utforska varför det är så.

För det första går det här djupare och djupare ju längre man låter det verka. Det tycks inte finnas någon gräns för hur djupt det kan gå. Det är en dekonstruerande insikt. Inte en tröstande insikt.

Jag tänker känna mig fram här, helt fritt. Smaka på orden. Följa dom i lite olika riktningar.

Det första som kommer upp är ett spöke vid namn Värdenihilism. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att ha träffat på detta spöke. Mina möten med Värdenihilism har oroat mig. Det finns ett superego, ett föräldrajag där upp i huvudet, som har till uppgift att hålla ordning och reda bland de impulser som uppstår här i kroppen. Föräldrajaget går på regelbundna föräldrajags-möten där det bestäms vad som gäller. Vad man får göra och vad man inte får göra. Men föräldrajaget är ju något obeständigt. Något som kommer och går. Hur väl det fungerar hänger intimt samman med vilka specifika kolväten som råkar cirkulera i hjärnan vid den givna tidpunkten. Högst opålitligt. Och definitivt något som kan tas ifrån mig. ....

Vad betyder det att sanningens pris är ALLT? Betyder det att jag måste deala och i utbyte mot föräldrajaget få lite mer sanning?

Det är faktiskt en berättigad fråga. En återkommande fråga på Satsanger världen över. Grejen är den, att för mig är de svar som brukar ges ... som de flesta ord numera ... like wind in dry grass. Det är opium. Det är fluff. Inte bluff men fluff. Jo, kanske lite bluff också.... Jag vet inte.
Jag hade en liten tanke på att dra några av dom vanligaste svaren här, men jag avstod. Min hjärna svarar inte längre på drogen. Har jag blivit immun?

Vad kan tas ifrån mig?
Lugnande satsang-fraser kan definitivt tas ifrån mig. Dom kan ni ta. Jag kan vara utan dom nu.
Vad kan mer tas ifrån mig?
Nära och kära.
Och det är där det bränner till.
Det är där det hugger till i magen.
Jag har minnen av hur det var när jag fick veta att min mamma omkommit. Hur det var att se henne död på sjukhuset. Hur det vara att röra vid hennes kalla ansikte. Overkligheten. Smärtan. Sorgen. Allt som gick sönder. Hon höll i så mycket. Hon var så stark. Och när hon inte fanns där längre rasade så mycket samman.

Mina armar kan tas ifrån mig. Så att jag aldrig mer kan skriva. Eller kramas. Min talförmåga likaså. Min förmåga att tänka kan också tas ifrån mig. Jag kan bli som en guldfisk utan minne. Jag kan förlora förmågan att skilja på dröm och verklighet. Min förmåga att använda lugnande meditationstekniker för att dämpa oro kan försvinna. Jag kan bli som ett inferno av ångest. Helt oförmögen att kontrollera några känslosvall. Allt beror på små justeringar i nivåer av hjärnans signalsubstanser. Små små obalanser och hela helvetet brakar loss.

Så friden, lugnet, stabiliteten kan tas ifrån mig.
Och det här, det är bara början, det är bara på ytan. Den där dekonstruerande insikten går precis så djupt som man orkar låta den gå.
Och genom varje lager är allt bara lögner. Man sjunker ner genom lager på lager av lögner. Så säger insikten.

Allt är bara tankar säger Nonduality. Där finns jag-tanken och ägande-tanken. Se att det bara är tankar.
Ingenting kan tas ifrån dig! (fan, nu kom dom ändå, dom där svaren, det där opiumet)
För du är bara en tanke. Att du skulle äga något är bara en tanke. Det du äger är bara tankar. Du är inte egentligen fäst vid dina nära och kära, du är fäst vid dina tankar om dom, dina berättelser om dom. Och du är bara en tanke. Och att dina nära och kära är dina, det är bara en tanke.

Bara en tanke
Bara en tanke
Bara en tanke

Oj, jag svarade visst på opiumet ändå. Det känns rätt utspejsat det här ....

Kvartett

2010-09-21T23:43:00.005+02:00

Jag älskar stråkkvartett. Ni vet, guldkanten på minglet som är förspel till den exklusiva middagen, stråkklangerna som likt ett skimmer blandar sig med champagneglasens glittrande bubbel. Jag älskar det. När vår stråkkvartett - Clausenkvartetten - får vara den där skimrande guldkanten, har jag min dyra kostym på mig, med en rymlig innerficka där jag stoppar ner det diskret överlämnade kuvertet innehållande överenskommet antal femhundralappar. Mer guldkant. Violinistens snabba cash. Värdens och värdinnans biljett till en bjudning med klass. Överklass.
Det var ett tag sedan. Sist det hände var i december förra året. En stor middag på svenska mässan i Göteborg. Vi satt och repade hemma hos mig. Fyra musiker med kalendrar som var svåra att synka ihop. Men vi hittade tiden. Och vi förundrades. Över kvartettspelets magi. Vad är det som händer när fyra musiker spelas av musiken?
Instrumenten tycks spelas av oss. Och vi tycks spelas av musiken. Och något onämnbart tycks spela musiken. Är det lyssnandet som lyssnar fram musiken? Ur stillheten kommer allt detta. Till stillheten återgår allt detta. Stråkkvartettspel är en av de vackraste lekar som leker oss människor i den västerländska kulturens finrum.

Vad kan vara vackrare än stråkkvartett? Vilken umgängesform kan klinga skönare?
Ingen ting.
Det som är bortom alla jämförelser. Eftersom det är ingen ting. Och ingen ting kan omöjligt jämföras med någon ting.
Bortom personer och umgängesformer samlades vi ikväll. Drack kaffe och åt choklad.
Om någon tittat in genom fönstret hade dom sett fyra personer sitta där runt ett bord.
Men det var ingen ting som spelade ... ingen roll.
Ingen ting spelade... ingen roll.

Vad är det som händer när fyra personer (eller två, eller fler) samlas utan att någon skall ha eller göra någon ting?
Vad händer när ingen skall underhållas eller få några upplevelser eller insikter?
Vad händer när det inte spelar någon roll om någon spelar en roll ... eller inte?
Vem hade frågorna, vem hade svaren?

Ingen visste och ingen brydde sig. Plötsligt blev det så stilla att tiden kom av sig. Ingen kände att ... ååh, måtte denna stillhet bestå ... för evigt. Ljuva stillhet, lämna oss inte. Inte ens stillheten spelade någon roll. Och det blev sett att stillheten aldrig spelat någon roll. Det fanns ingen stillhet på dagordningen. Det fanns inga skratt på dagordningen. Det fanns ingen dagordning. Det fanns ingen dag. Det fanns ingen ordning. Det fanns ingen oordning. Det fanns ingen ting.
Och ingen ting satt på fyra stolar och skrattade och var stilla. Tankesnurrade ibland och skrattade åt det. Spelade en roll ibland och skrattade åt att det inte spelade någon roll.

En av dom roligaste punkterna på vår nonexisting dagordning ... var när någon föreslog att jag skulle skriva ett protokoll över vad vi kommit fram till.... Det bara bubblar i hela mig när jag tänker på det och inser att det är vad jag nu gör.
Trots allt.
Bara för att jag är en sådan himla komisk liten figur i detta fantastiska lustspel som kallas andligt sökande och finnande.

Tack för att du finns!
Tack för att du finns!
Tack för att du finns!

Det är vad jag finner mig själv skriva. Som sammanfattning av kvällen. En kväll som aldrig kan fattas samman eftersom kvällen aldrig var isär.
Vi kunde aldrig mötas eftersom vi aldrig varit isär .... eftersom ingen någonsin var där ... eller här.
Och vi möttes för att skratta åt det.

Du och du och du och jag.

Vi möttes för att vara stilla i detta ... ingen... ting.

Du och du och du och jag.

Som aldrig var där, eftersom vi aldrig varit isär.

Livets vind

2010-09-17T13:22:00.002+02:00

Jag är längtan. Jag är väntan.

Det är vad jag är. Också.

En tanke glänser till, lika förförande vacker för mig, som en kromad, solgnistrande original-oldsmobile-fälg är vacker för raggaren i Arvika. Min tanke är av märket ZenKitsch, en originaltanke från en av Zen-traditionens mest eftertraktade mästar-citat-årgångar. Om vi åker hem till filosofi-garaget och tar isär tanken, lägger delarna på bordet, tänder lysrören i taket, tar en klunk kaffe och tittar nyktert på den, ja då visar det sig att super-duper-insikts-tanken blott är en liten nördig tripp. Lika nördig som klockan för 49$ där alla klockslag är utmärkta med Now.
Med andra ord. Det är jobbigt att känna tomhet och längtan. Jag vill bedöva mig och gör det med hjälp av en liten headtrip. Konstigare än så är det inte.

Jag är inte alls ute efter att förringa coola insikter från fjärran länder och kulturer. Hela jag är ju för fan en enda cool insikt. Om man nu kan säga så.... Jag kanske borde förtydliga, jag är en insikt därför att - om jag inte siktar in mig på mina tankar om mig själv i relation till något annat så finns jag inte. Det var så jag menade. Tror jag.

Vad jag vill fråga är kanske vem som kan bli fri från längtan. Vem kan säga att han/hon inte längre väntar på något ... utan att det skorrar lite i mina öron.
Själv väntar jag på nästa Lotto-dragning, på att mina barnbarnsbarn skall komma på besök och lysa upp i min ensamhet, på operation, på att föda mitt barn, på att få en bedövningsspruta, på att hoppa, på att kladdkakan skall bli klar, på att mitt första sommarlov skall börja, på att mitt andra sommarlov skall börja, på att släppa bomben, på att få åka in i krigszonen och dela ut mat och medicin, på att solen skall gå upp. Väntan är vackert. Headtrippar om det eviga nuet och också vackra. Betongväggar likaså. Och genom nakna ögon och ett öppet hjärta - även petflaskor som ligger slängda i skogsdungen.

Var går gränsen mellan den som inte längre väntar på något och den som väntar?
Jag hör dig säga att en berömd spågumma berättade för dig när du var 20 år, att du skulle bli miljönär innan du fyllt 40. Jag vet att du köpt lotter i snart 20 år. Det närmar sig nu. Jag vet att du vänt och vridit på varenda krona i så många svåra år. Att du aldrig fått välja en resa ur en katalog med glansiga bilder. Varför skulle du inte vänta på storvinsten? Hur skall jag kunna förklara för dig att framtiden endast är en mental projektion av dåtiden? Har du ens bett mig förklara? Vet jag ens själv att det är så? Eller är det bara så att jag lärt mig förklara saker jag inte vet?

Är det kanske så att jag ivrigt väntar på att du skall köpa mina coola insikter? Väntar jag på att få befria dig från det lidande det innebär att vänta?
Vem har sagt att väntan är lika med lidande?
Var det Eckhart Tolle? Eller självaste Buddha himself?

Det är förbryllande detta. Och jag älskar att bli förbryllad. Förbryllning är vackert. För när Eckhart Tolle säger att han inte längre väntar på något, då skorrar det inte. .... vänta, jag känner efter ... nej, det skorrar inte. Det klingar rent. Hur kan det vara så?

Vinden blåser rakt igenom den mannen. Genom hans kropp. Ur hans mun ljuder ord. Luften som får stämbanden i hans strupe att vibrera är vinden från evigheten. Den blåser igenom honom som den blåser genom trädkronorna i skogen.
Det är ingen hemma. Bara livets vind som leker bland löven. Var finns den som slutat längta?
Jag ropar. Inget svar. Om jag skulle träffa Eckhart Tolle och säga, - Hej, Eckhart, så skulle han vända sig om och svara. Såklart han skulle. Men det skulle inte vara någon där som svarade. Bara en röst. En röst från evigheten. En ödslig vind. Gränslös och oändlig.
Men gud vilket tramsigt försök av mig att göra slut på förbryllningen och förklara vad som skiljer en person som Eckhart Tolle från andra personer. Jag låter det stå. Raderar inte. Ett fint avskräckande exempel kanske.

Jag hade tänkt fortsätta i samma stil och på fullt allvar skriva om vinden för att det är en sådan härligt luftig och lätt metafor. Vinden som blåser genom alla trädkronor. Livets susande och vinande. Evighetens viskande. Men jag hade svårt att hålla mig för skratt. Ett förbryllat skratt bubblade upp.

Vinden är längtan. Också. Varifrån kommer vinden? Vart är den på väg? En rörelse i sig självt.
Den sveper genom sig självt.
Som en längtan efter sig själv.
- Men herregud Björn, nu får du väl ge dig, hahaha
Nej, jag tänker inte ge mig. Jag längtar efter att sätta ord på det här.

Jag längtar efter människor som får mig att stanna upp. Bli stilla. Och minnas. Att allt som finns är livets viskande vind. Eckhart Tolle är en person jag längtar efter att möta. I alla fall på avstånd. Han kommer till Köpenhamn den 3:e november. Då kan jag få syn på honom.
Jo, jag har svårt att hålla mig för skratt och det är ett förbryllat skratt. Det handlar ju inte om personen Eckhart Tolle och ändå handlar det om honom. Och om Mooji som jag fick uppleva live i Stockholm när han var här för några veckor sedan. Och om Nukunu.
Och om dig.
Och dig, och dig som resonerar med evighetens viskande längtan efter sig själv.

Jag älskar att livets längtande vind inte stannar upp någonstans. Att den inte bygger bo i någon trädkrona. Att den blåser rakt igenom Eckhart Tolle och skapar en av de vackraste sånger som sjungits av en torr liten engelsktalande man med tysk brytning.
Men livets viskande vind bosätter sig inte i Eckhart. Livets vind kan inte bosätta sig någonstans i någon. Livets vind kommer som en viskning om att allt kommer ur ingenting och återgår till ingenting. Den viskar att det inte gör något att jag inte förstår. Den viskar att den vill sjunga genom mig ändå. Trots att jag försöker hålla fast den. Den viskar att jag är en rolig liten filur som tror att jag kan hålla fast vinden och klä den i ord. Den viskar att ingen kan få grepp om den. Den viskar att det ingenstans finns någon ting som kan stoppa den. Att det inte finns NÅGON TING. Punkt.
Att ting är som pratbubblor som ritats dit med osynligt bläck. Att ingen ting har ritat dit dessa pratbubblor och att det inte finns någon ting som kan läsa dessa pratbubblor.
Den viskar att TINGENS VÄRLD är en dröm utan början, utan slut. Att personer är ting. Att personer betyder ingen ting. Att ting inte betyder någon ting. Ting betyder ingen ting.
.... bla bla bla .... hahaha

Livets längtande vind bosätter sig aldrig någonsin i någon. Jag möter dig som har en kropp som är full av spänningar och kramp. Jag ser att du i många år försökt få grepp om livets vind. Göra den till din. Försökt styra den åt ett visst håll. Styra mot vissa ting. Styra bort från vissa ting. Jag ser att du försökt hålla fast den för att se vad den är och inte är. Är livets vind längtan? Är den dåtid, framtid eller the power of now? Men allt som hänt är att du spänt dina muskler. I konstiga formationer. I vackra formationer. En förbryllande dans.

Jag säger, - visa mig livet! Och du säger. - jag vet att jag ÄR livet. Eller är det du som frågar mig? Jag vet inte. Är det jag som svara att jag ÄR livet?
Ingen vet. Livet vet inte heller. Livet bryr sig inte om någon ting. Det är inte livet som med osynligt bläck avgränsar det obegränsade och kallar det för någon ting.
Vad är det som ritar alla dessa gränser?
För livet spelar det ingen roll. För livet är allt som finns. Kanske är det ting som ritat dessa gränser. Ting som är ingen ting.

Gud vad jag babblar. Men jag längtar efter att vila i att jag är denna längtan. Det är allt jag är. Så länge jag är det. Men fråga mig inte något om gränser som målats dit med osynligt bläck. Var finns gränsen mellan längtan och icke längtan?
Var börjar längtan och var slutar den?
Jag vet inte. Det känns som att ingen ting har ritat dit också den gränsen för att den skall kunna uppfattas av ingen ting. Bara vindens viskande. Livets längtan viskar. Den viskar mitt namn. Och när jag hör det så vet jag ingen ting. Då finns bara liv.

Kött och blod

2010-09-12T22:04:00.000+02:00

Vägen delar sig där framme. Vänster eller höger? Vad skall jag välja?

Närmare och närmare kommer jag vägskälet. Vad väljer jag, te eller kaffe?

Te eller kaffe som metaforer för allt det jag försöker fylla min kopp med.

Jag känner Zen-mästarens blick bränna rakt igenom mig när han säger, som svar på min fråga om vilken väg jag skall välja - Töm din kopp först!

Såklart. Meningslöst att rota runt i drömmen. Bisarrt att arrangera om däckstolarna på Titanic. Allt är samma sak ändå. Samma levande, vibrerande stillhet. Vakna upp! Sluta söka! Lägg ner skiten!

Tiden är en mental konstruktion. Väljaren är en mental konstruktion. Alla vägar är drömvägar. Alla destinationer är projektioner av det du redan är. Det ordlösa mysteriet. Stillheten. Stopp!

Nondualism är en -ism. Ett objekt. Ett konceptuellt bygge, som trots sin luftiga och stilistiskt rena design, har en viss tyngd. Som alla objekt som har en tyngd lyder det under tyngdkraftens lagar. Hos vissa predisponerade individer som jag själv, landar det först i huvudet. Plopp. Där ligger det.

Ja där ligger den och ryker. I huvudet. Den nondualistiska bomben. Att höra att allt i livet rör sig, allt kommer och går, ingenting består, det är hett. Hög energi. Alla har vi anat detta. men har någon önskat det? Vi ville ha tio guds bud ristade i sten. Vilket vi fick. Men plötsligt kan vi föra vår hand och arm rakt igenom stentavlorna. Dom är som hologram. Och orden, - ni skall inte ..., låter som grodors kväkande, fågelkvitter eller grannens motorgräsklippare.

Oroande.

Upphetsande och befriande.

Frihet och svindel.

Svindel och illamående.

Och all vilja att slå fast, att få grepp, att knyta ihop och konstatera, rullar igång. Det är oroande det här. Att ingenting betyder något. Eller med andra ord - att saker endast betyder vad vi vill att det skall betyda. Att målet hela tiden byter form och flyttar sig. Vi ropar nihilism. Vi ropar anarki. Vi söker en varm och fast hand att hålla i.

Nondualism i huvudet.

Det var några intressanta år. Med intressanta diskussioner. Med intressanta monologer. Uppslag till intressanta blogginlägg.

Jag gick som katten kring het gröt. När det blev för oroande backade jag in i drömmen igen. - Du kan visst välja .... Aaaah. Tänk vackra tankar och världen blir vacker. Aaaah. Känn tacksamhet och universum visar dig att du redan har allt du någonsin önskat dig. Aaaaah.

Sköna semestrar i drömmen.

Några av semsterbilderna finns insatta här i bloggen som gulliga små texter om Oneness och bliss.

Men bomben låg där och tickade. I huvudet. Den nondualistiska icke-läran gick inte att ignorera. Jag smakade på koncepten. Om och om. Vände och vred. Jämförde. Lade ut dom på bordet framför mig i olika mönster. Bestämde mig för att såhär skall det vara. Testade det nya mönstret i skarpt läge. Fick backning. Reviderade. Läste en ny bok. Hittade den felande länken. Satte dit den. Insåg att jag åter målat in mig i ett hörn. Rev ner hela skiten. Började om.

Någon sade. Björn, du är för mycket i huvudet. Vem bryr sig om alla dom där jävla orden?

Jag drack ur bhakti-bägaren. Och jag grät. Floder. Guru-bhakti. Så vackert så jag dog. Nästan i alla fall. Vad håller jag på med tänkte jag. Jag skrev ner min upplevelse av uppslitet hjärta, läste Rumi och grät en skvätt. Och sedan tänkte jag över vad det betydde. Undrade vad jag höll på med.

Jag måste göra ett karta, tänkte jag. Förstå vad den här processen går ut på. Så att jag inte går vilse. Vilket såhär i backspegeln är lätt bisarrt att tänka på eftersom alla nondualistiska lärare av rang säger att det är så detta sökande slutar. Det upplöses i en kaskad av vilsenhet.

BRAK!!

Det hela rasade ner, några våningar. Men fortfarande i huvudet. Nu enklare. Mer avskalat. Mindre fokus på mig och min process. Mer fokus på att försvinna in i det tomma, lysande mörkret. Nya ord. Enklare kartor. En mer grundläggande förståelse. I huvudet.

BRAK!!

Ännu några våningar ner i huvudet. Mer immanens nu och mindre transcendens. Ännu mindre fokus på mig och mer fokus på det mänskliga. Att vara människa. Mänskligheten. Människovarandet. Vad gör det för skillnad vem som lider om alla är EN mänsklighet? Vad gör det för skillnad vem som vaknar upp ur drömmen när hela mänskligheten är EN dröm?

Det gör HELA skillnaden.

Eller, det gör INGEN skillnad.

Metafysiska krumbukter. I huvudet.

BRAK!!

Bomben, den nondualistiska, faller genom den konceptuella förståelsens många skikt. Långa perioder av eufori över insikten att allt är lev-ANDE. Ingen lever. ALLT är samma levande liv. Ingen tänker. Det finns bara tänk-ANDE. Ingen känner. Det finns bara känn-ANDE.

Advaita-lingo i kubik.

Ingen gör någonting. Allt är funger-ANDE. Ingen är ansvarig. It's the function-ING. It's the condition-ING playing itself out. VEM bryr sig.

Flera vändor med moralisk ångest. Nihilism-spöket på nattliga besök. Andra nätter kom Solipsism-spöket. Inga treviliga typer. Men det gick över. Det också. Allt åter frid och fröjd - i huvudet.

DET RIKTIGA BRAKET!

BRAAAAAAAK!!!

Det skedde inte över en natt. Långsamt blev det tydligt vad som hänt. Nu ligger inte bomben i huvudet längre. Nu ligger den i magen.

Tack tyngdkraften!

Tack så jävla mycket ....

Ja visst är allt tankar. Visst är det så. I huvudet.

Metafysiken har blivit kött. Förståelsen har blivit blod. Och köttet äter metafysiken. Och blodet dränker förståelsen.

Vad är kvar?

En liten bräcklig kropp av kött och blod som vill veta vilken väg den skall välja.

Vilken väg skall jag välja? I hjärnan snurrar en skön gammal nondualistisk schlager. Har glömt texten, nånting med bla bla bla ... det finns bara nu och tiden är en dröm ... AND ALL THAT NONDUAL CRAP ....

Jag ser en textremsa rulla i bildens underkant som säger:

"All that nondual crap" behövdes för att röja väg, neråt, våning för våning, genom annat konceptuellt bråte. All that nondual crap var som en jälva borr.

EN BORR.

Jag smakar på ordet BORR.

Jag gillar smaken. Blodsmaken!

Och tro det eller ej, en djup och innerlig tacksamhet fyller mig. Jag älskar "all that nondual crap".

BLODSMAKEN!

Neråt går processen. Genom kött och blod. Genom hjärtat, i omgångar, i vågor, ner, ner på djupet och ända ner i magen.

Jag är inte tillbaka på ruta ett. Jag är inte på någon ruta alls.

Nu finns alla frågorna här igen. Är tiden bara en mental konstruktion? Men den här gången får frågan brinna i magen. Detonera där. Det är vad som pågår nu. Frågan om vilken väg jag skall välja hänger på en skör tråd. Tidens tråd.

Tidens tråd börjar i magen. Kanske är det så. Jag leker bara med ord här. Att klippa tidens tråd i huvudet. Det är en början. Att läsa Eckhart Tolles - The Power of Now, det är en fantastisk början. Effekten känns i hela kroppen. I huvudet, i hjärtat och i magen. Men den tidens tråd som sitter fast i magen, den bränner man inte genom att läsa en bok, hur fantastiskt skriven den än må vara.

En flaska Palinka

2010-09-09T14:26:00.001+02:00

... Berättelser, berättelser, berättelser. ...
Utan början utan slut. Jag hoppar på i farten. Mitt i en berättelse om ett trasigt hjärta, ett hjärta med en så värkande hemlängtan att inget annat än skrik och tårar kunde uttryckas ... om inte ... han fick lite hjälp på traven, av smäktande toner från en zigenares violinspel och en flaska Palinka. Då kunde hans tårar hitta hem, tillbaka till det hjärta som dom kom ifrån.
Vi är inne i en annan kultur, ett annat upptäckande, en annan period, i berättelsen om Björn. Mannen med en flaska Palinka framför sig på bordet var också zigenare. Han kom varje fredag eller lördag till restaurangen där J spelade. J var en av världens bästa zigenarviolinister (alla zigenarviolinister är det) och tillika pappa till min dåvarande flickvän A.

Jag var 19 år och jag var förälskad i en flicka och en kultur. Den romska, eller som dom själva sade då, i slutet av 80-talet, den zigenska kulturen. För er som inte så bekant med zigensk kultur kan Kusturicas filmer vara en bra introduktion. Jag är inte kulturvetare och har aldrig "studerat" zigensk kultur, men med vidöppet hjärta låg jag och lyssnade till när A berättade om hur det är att vara zigenare. Så allt jag vet är egentligen hur det kändes att lyssna till A:s upplevelse av en mycket säregen och vansinnigt vacker kulturell identitet.
A:s pappa var som sagt violinist, och i landet dom kom från, Ungern, hade musiker hög status bland zigenare. Dom klädde sig i dyra märkeskläder och bodde i hus eller lägenhet. Aldrig husvagn. Inga stora kjolar. Dom reste runt i världen och A:s pappa hade t.ex. jobbat några år på ett lyxhotell i Abu Dhabi. Hem kom han med guld och exklusiva statussymboler som t.ex. cigaretttändare i guld av märket Dunhill.

Men det som grep mig, det som drabbade mitt förälskade tonårshjärta med full kraft, var deras syn på lycka. Dom sökte inte lyckan. Dom dyrkade smärtan. Så upplevde jag det. Eller dyrkade och dyrkade. Dom älskade den. Dom älskade olyckliga slut. Kusturicas filmer är fulla av dom. Och dessa filmer gav enligt A en väldigt träffande bild av hur det är att vara zigenare.

Jag var ung och förälskad och totalt oförstående inför vad dom menade med att dom inte sökte lycka. Det såg ut som att dom sökte lycka. Men det gjorde dom inte. Jag förstod inte och kanske var det just detta som var magin för mig. Efter att ha varit förlovad med A - två gånger! - och brutit upp förlovningen - två gånger - så förstod jag fortfarande inte. Men jag hade lite mer känsla för det hela.

Mannen som kom till restaurangen där A:s pappa J spelade. Han var ett mysterium för mig. Deras sätt att bemöta honom var lika märkligt. Ingen sade, gud vilket tragiskt liv han har, han borde få hjälp. Nej, A sade bara, sådär är det att vara zigenare. Man gråter och man sjunger och man dricker en hel flaska Palinka själv och sedan ger man bort hela sin lön som dricks till kypare och musiker.

Men varför, varför är han så olycklig? A tycktes inte riktigt förstå. Jag minns inte om det var att frun lämnat honom och barnen inte ville veta av honom, som var grejen. Eller att hans affärskompanjon lurat av honom alla hans pengar. Skit samma. Det var inte därför. Det hade liksom inget med saken att göra. Han var zigenare. Det var så A såg det. Och detta drabbade mig hårt.

Nämnas skall att J, världens bästa zigenarviolinist ... spelade så vackert att han kunde få till och med statyer av sten att börja gråta. Och skönheten var smärtan. Smärtan var skönheten. Och smärtan var musik. Och musik var J:s fiol. Och det var restaurangen där J spelade och det var jag och A som satt där och det var Björn som för första gången i livet vågade öppna sig för möjligheten att lycka inte var något att eftersträva. För lycka kunde aldrig vara så vackert. Det visste jag då. Det var olyckan som skapade skönheten.

Men än idag minns jag hur det kändes när A berättade om hur deras folk drivits på flykt från sitt hemland någonstans i Indien. Fritt från minnet hade det folk som senare kom att kallas zigenare varit legosoldater hos en kung. Men då kungen under många år inte hade några krig att utkämpa hände det sig att dessa legosoldater med familjer fördrevs ur landet. Jag minns inte varför. Kanske ansåg sig kungen inte ha råd att betala dom. Så dom fick gå. Och resten känner vi alla till. Ingenstans är dom välkomna. Ingenstans får dom känna sig som hemma. Överallt jagar man bort dom. Än idag. Det hjälper inte att man kallar dom för romer.

Så varför var mannen som satt där med sin flaska Palinka framför sig så olycklig?
Det hade att göra med HEMLÄNGTAN. A förklarade det för mig. Dom kommer alltid längta hem. Dom kommer alltid längta efter ett hem och ingenstans finns det ett hem. Inte för zigenarna. Kungen som dom en gång arbetade för är väl död och begraven sedan x antal hundra år. Hans land kungadöme finns inte längre. Allt hopp är ute. Punkt. Slut.

Vad återstår? Att blöda och gråta och spela och skratta. Jovisst skrattar dom. Massor. En grov och mustig humor förgyller deras dagar. Smärta med guldkant.

Ifall någon som är rom (zigenare) läser detta vill jag bara säga såhär. Det här är vad A berättade för mig. Det här är hur jag tolkade och minns det hon berättade. Inget annat.

Denna hemlängtan. Gud i himlen. Den var min. Den ÄR min. Mannen med flaskan. Det är jag. Men jag dricker satsang-mp3or istället. Det är skillnaden. Vi längtar båda hem. Och vi vet båda att VI aldrig kommer hitta hem.

Ifall någon hoppas hitta ett hem i Nondualismens och Satsang-cirkusens snygga fraser och sköna, rökelsedoftande sammankomster. Fan vad lurade dom är. Där finns inget hem. Där finns bara en eld. En eld som äter upp den som längtar hem. Först äter den upp våra ideer. Sedan äter den upp våra roller. Sedan äter den upp våra kroppar. ... jag pratar om satsang-elden nu .... våra kroppar i bemärkelsen egon. De muskelspänningar, konstellationer av muskelspänningar, små danser av muskelspänningar som håller ihop hela denna lyckosträvande och redan ganska lyckliga lilla konstruktion vi kallar oss själva.

HEMLÄNGTAN är en så rå och förgörande smärta. Den dövas inte med sprit. Den dövas inte med musik. Den dövas inte med meditation. Den kan tillfälligt dövas med självbedrägeri. Men aldrig i längden.

Vad vet jag om detta? Vem är jag att tala om detta? Jag vet bara att jag blev förälskad i en flicka och en kultur som låter hemlängtan äta upp dom. För jag kände igen mig där. Och jag visste hur sant det var, det som A sade till mig, att vi ALDRIG kommer hitta ett hem.

Jag vill gärna runda av med att sätta på ett litet plåster. Jag älskar plåster. Jag lever på att sälja plåster. Plåster och lugnande och smärstillande mediciner. Det är mitt levebröd. Och så Satsang-fraser som svalkar och lindrar. Tillfälligt. För jag vet att det är tillfälligt. Men låt oss njuta av det ändå.
Det hem vi söker kan vi aldrig hitta. För vi ÄR detta hem. Vi är det som alltid är här. Det som aldrig förändras. Vi är vattnets våthet som ingen storm, inga vågor kan ändra och skada. Vi är stillheten, DET som alltid lyssnar till allt detta. Bruset på ytan. Stormarna. Rörelser i DET vi är. HEMMA.
VI ÄR HEMMA.

Sedan skall detta sjunka ner från huvudet och in i kroppen. Ner i magen. Men det är ett annat kapitel. Det enda kapitlet. Men jag älskar berättelser också. Och bitterljuva minnen.

Gud på burk

2010-09-05T09:39:00.000+02:00

Hon sitter i timmar varje dag med sina medicinlistor och sina receptlistor. Hon har dom i tjocka pärmar. Han ser hur dessa listor slukar allt mer av den tid de har kvar att leva tillsammans. They break my heart, dessa vackra gamla människor. Den ena sortens listor har hon fått från sjukhuset, den andra sorten från apoteket. Men dom ser nästan likadana ut, listjävlarna. Hon sträcker sig efter en överblick och en kontroll som glider allt längre och längre bort. Han försöker hjälpa henne och önskar inget hellre än att kunna lindra hennes oro. Han går till apoteket för att hämta ut hennes sömntabletter. Där möts vi, han och jag. Jag försöker vara hjälpsam och han visar förtroende för mig. Han berättar om sin frus galenskap, hennes sjuka jävla obsessande med dom där satans medicinlistorna och receptlistorna. Men han uttrycker det inte så. Det behövs inte. För vi vet båda. Jag har sett det så många gånger. Den gamla trötta hjärnan, som efter lång och trogen tjänst tappar greppet allt mer. Trotjänaren till hjärna som ändå kämpar tappert. Men det blir bara mer och mer galet.

Jag förklarar för honom, skillnaden mellan de två sorters listor hans fru fyller sitt liv och sin tid med. Den krympande tid de har att dela det vackra i livet. Den ena sortens lista får man från primärvården eller den sjukhusavdelning man skrivs ut från. Den andra sorten får man från apoteket. Den ena sorten, medicinlistan, talar om vilka mediciner man skall äta och därför BÖR ha recept på. Den andra sorten, receptlistan, visar vilka recept man de facto har liggandes i apotekets elektroniska receptregister. Apotekets lista blir inaktuell varje gång man gör ett uttag och skall därför kastas. Medicinlistan blir inaktuell varje gång man får en ny och bör därför kastas, den också.

INTE SPARAS, snälla, snälla älskade gamla människa. Inte sparas i pärmar och läsas som vore dom en gåta, ett kodat meddelande om meningen med livet och universum och allting.

- För helvete kärringjävel, kasta listjävlarna nån gång då. Vill jag ropa. Och det vill hennes man också. - Men, säger hans fru, denna intagande, ljuvliga varelse han en gång blev kär i och fortfarande, efter 60 år lever tillsammans med, - Men, säger hon, varför står mina blodtunnande tabletter inte med på den här listan? Och mannen, å vad jag älskar den här mannen, han säger, - jag vet inte älskling, jag skall fråga dom på apoteket. Om jag kommer ihåg. Om dom har tid med oss. Och han tänker att, fan vad dumma dom blivit, han och hans fru. Dom fattar inte det enklaste, det som ALLA ANDRA fattar. Och han skäms för att fråga. Han vill inte ta upp min tid. Men han frågar ändå. Och jag förklarar, och han fattar ändå inte. Jag förklarar en gång till och han fattar hälften. Men sedan, när han kommer hem, så har han glömt allt.

Och sedan, det här hände igår, så kommer han tillbaka, hela vägen, tillbaka till apoteket, tillbaka till mig, för att undra, varför han inte kunde hämta ut sin frus sömntabletter. Och jag förklarade ännu en gång, att läkaren skrivit ett expeditionsintervall på sömntabletterna. För frun är alldeles för förtjust i dom där små rackarna. Hon knaprar dom som vore dom godis. Nej, såklart inte, hon knaprar dom för att det är det enda sätt på vilket hennes gamla hyperspeedade hjärna kan få några timmars rast och ro. Så är det. Och jag måste säga att jag är glad att det finns något som kan ge henne vila. Och glad att jag får sälja det till henne. När tiden är inne. Men det är det inte ännu. Hon har varit för girig. Hon grubblade för mycket över dom kodade meddelanden om livet och universum som gömde sig i medicinlistorna och receptlistorna. Hon tänkte att om hon bara kunde matcha dom, få dom att vibrerar på samma frekvens, så skulle himlens portar öppna sig på något magiskt vis och allt skulle bli FÖRKLARAT.

Den älskvärda gamla kvinnan missbrukar sömntabletter. Så heter det i klartext. Och det är aja baja. Dessa små ovala underverk, som på något magiskt sätt sprider sig genom hennes kropp som ett mjukt vitt ljus och får allt att bli mjukt och lugnt. Åååå vad hon älskar sina Imovane. Dom är hennes allt.

Imovane 7,5 mg.

Gud på burk.

Svaret på hennes böner, på burk.

O Gud, skänk mig frid. Några timmars vila från den här världen som äter upp mig, långsamt.

Hur kan jag skriva att jag älskar den här gamla kvinnan? Jag skulle aldrig kunna säga att jag älskar henne utifrån nån sorts nondualistisk nonsensplattityd om att hon är jag. Jag kan bara säga att jag känner igen mig i henne. Hon begraver sig i sina listor. Jag begraver mig i mina nonduality-böcker och mina mp3or och youtube-klipp med Satsang-lärare. Det är egentligen ingen skillnad. För vi hoppas både hon och jag på att något skall klarna. Det är klarheten vi söker. Klarheten vi längtar hem till. Och vi är båda olyckliga för vi vet, både hon och jag att det är kört. Men vi kämpar på ändå.

Och självklart är listorna bara toppen på ett isberg för henne. Och nondualismen bara toppen på ett isberg för mig. Livet erbjuder så oändligt mycket mer saker man kan obsessa över. Så har mitt liv alltid sett ut, olika listor som skall matchas.

Det är så jag levt mitt liv. I en strävan att matcha önskelistorna. Men livet, åååh, livet fastnar inte på några listor. Jag är jävligt bra på att förklara för mina kära kunder att listorna hela tiden ändras och uppdateras och därför måste kastas. Kasta listjävlarna ber jag mina kunder. Snälla, snälla spara inte listorna. Och snälla, snälla, försök inte matcha dom för det går inte.

Och jag blir alldeles gråtfärdig när jag ser hur jag själv gör precis det jag råder andra att inte göra. Jag sitter där med mina önskelistor. Jag sitter där med mina listor över allt mellan himmel och jord. Och jag försöker matcha dom. Och jag vet att det är kört. Men jag gör det ändå.

Och även om jag skulle lyckas konstruera en magisk, realtidsuppdaterande superlista, som inkluderade och transcenderade själva listskapandets essens, så skulle det bara vara ännu ett uttryck för hur ...

.. Our dried voices, when

We whisper together

Are quiet and meaningless

As wind in dry grass

Or rats feet over broken glass ..."

Nu är tid att erkänna att jag inte fattar ett skit av det här med Advaita

2010-08-25T02:31:00.001+02:00

Varudeklaration:
Innehåll per 100 ord:
100 ord självcentrerad story.
Inga tillsatser av altruism eller annat skit. Bara ren narcissism.

Nondualism påverkar hjärnan. Helt klart. Och när hjärnan förändras så förändras kroppen. Viljan till kontroll påverkas. Viljan till tro påverkas. Viljan till mening påverkas. Viljan att förstå påverkas. Men det går SAKTA.

Hjärnans preferenser påverkas sakta men säkert. Det som tidigare skänkte njutning gör det allt mindre. Saker som tidigare framkallade ångest börjar sakta skänka allt mer njutning.

Metafysik känns allt oftare trist och jobbigt. Att dra linjer mellan olika abstrakta begrepp som källan-manifestationen eller absolut-relativt känns onödigt och toanödigt. Det känns som:
- Jaha.

Jag tror känslan kan beskrivas just så - som ett litet jaha. Om någon säger - jag har bytt däck på bilen idag så svarar jag - Jaha. Ok. Så bra. Kanske lägger jag till - Vilket märke bytte du till, vad kostade dom? Det är lite samma sak om någon har på sig sina djupa-transformerande-insikten-glasögon och säger - jag har insett att bla bla bla egentligen är bla bla bla. - Jaha, säger jag. Ok. Så bra. Var läste du det? Eller, var hörde du det?
Om svaret blir, - Nej nej, plötsligt blev det bara så klart. Det bara kom till mig. Och det var just den pusselbiten som fattades. Då säger jag, - Jaha, så bra. Kanske frågar jag också - Vad kostade det?

Jaa, vad kostar det att ha en djup-transformerande insikt?
Det kostar energi för kroppen och betalningsviljan avtar allt mer. Priset är inte så mycket tanke-energi som en sorts kontraktion i kroppen som är jobbig. Det första jag känner när insikten blommar upp är, - Shit, tänk om den försvinner! Jag måste skriva ner den. Och så skriver jag ner den. Det andra jag känner är en sorts rädsla - Tänk om insikten inte är viktig? Fast det tänker jag inte medvetet. Medvetet tänker jag. - Jag måste dela den med andra. Omedvetet tänker jag att jag behöver bekräftelse på att den är viktig. Det bästa är då att dela den med någon som har hög status i insikts-fabriken. Helst nån i ledningsgruppen. Allra helst VD:n. The Guru him-or-her-self.

Jag sträcker mig mot Gurun. Räcker fram insikten. Det är ganska jobbigt eftersom den är så tung. Och så väntar jag. Denna väntan är en anspänning. En oro. Tänk om den inte får godkänt. Låt säga att den får godkänt. Ett leende i samförstånd. Ett sorts outtalat löfte om att få vara med i ledningsgruppen, att få bli delägare. Tanken svindlar. Tänk att få vara med och äga en del av detta miljard-klass-insikts-aktie-kapital!
Mer förväntan. Åtrå. Oro. Tänk om det inte räcker!

Jodå, jag tror jag har hyfsad koll på vad Bossarna vill ha. Mina Bossar gillar zen-stuket. Dom älskar historien om eleven som kommer till sin zen-mästare och berättar om nån knockout-super-Satori som slutgiltigt blåst bort egot ... varpå zen-mästaren svarar - Lugn, det går över....
Sånt gillar Bossarna. Då myser dom. Då skrattar dom så att dom skakar. Och då gäller det att skratta med för att visa att man är med på noterna. Hahahahahaha. - Det går över. Hahahahaha. Ja jävlar vad tuffa dom är dom där zen-snubbarna. Nästan lika tuffa som vi.

Det där om delägarskap i insikts-fabriken var en parentes. Glöm det. Nu vill jag skriva om hur SAKTA hjärnan förändras.

Jag tänkte på hur länge jag hållit på och bollat med dom här Nondualism-insikterna. Insikter jag ätit, smält, skitit ut, gödslat med, skördat på nytt, ätit upp, smält och skitit ut. Runt, runt, runt. Jag blev lite nyfiken och gick in och skummade i mina gamla dagböcker. När jag började med den här bloggen i januari 2008 hade jag redan kört Nondualism-skiten runt, runt många gånger. Jag hade redan tvärtröttnat. Flera gånger om. Och börjat igen. Och tröttnat. Och börjat igen.

För fyra år sedan, 2006-06-09, hade jag kört fast ordentligt när jag pusslade med begrepp som bevittnande och identifikation.
- Varför säger så många Satsang-lärare att det är bra att bevittna och dåligt att vara identifierad med objekt. Är det inte ganska dualistiskt att bevittna och säga att jag INTE kan vara mina tankar o känslor?? resonerade jag .... och identifikation, att vara detsamma som tankarna o känslorna - varför är det inte bra, EGENTLIGEN?? Är det inte väldigt nondualistiskt och rätt att vara totalt identifierad? Jag slet som ett djur med den där paradoxen. Men så kom jag ihåg att Osho sagt att - Truth has to be a paradox - och vilade lite i det. Men det var ju bara nåt Osho sagt. Det gav ingen långvarig vila. Jag testade nya ingångar, tänkte att nån jävla ordning får det väl ändå vara. Alla dom här paradoxerna knäcker mig. Och till slut uppstod en öppning. Såhär skrev jag:

"... Nu är tid att erkänna att jag inte fattar ett skit av det här med Advaita. Men det är bra säger dom (Satsang-lärarna). Stanna i den känslan..."

Men det blev ingen långvarig visit. Jag var inte tillräckligt knäckt för att kunna njuta av not-knowing i no-story-land. Jag kavlade snart upp ärmarna och tog nya tag.

Men 2006-06-19, tio dagar senare, ramlade jag återigen in i not-knowing i no-story-land.

"... Detta för mig in på det jag just läste av Jon Kabat-Zinn. Han pratar om att landa i känslan av att inte veta varken vem man är, vad ens väg är eller någonting alls. Han skrev att med detta erkännande, att man inte vet, kommer en öppning. .... Samma grej som Arjuna Ardagh skriver så mycket om i boken Eldsjälar. Upplysningens kännetecken är att människor kan vila i mysteriet vilket är att vila i ”ATT INTE VETA”.

Men i nästa mening var jag redan tillbaka i story-land. Jag var tillbaka i knowing. Jag konstruerade genast en story om vilken bra grej det här med not-knowing var:

".... Men det är inte fråga om någon uppgivenhet. Det är en barnslig öppenhet och lust i detta. Nu när vi inte vet kan vi ju utforska livet och leva det. Det blir nytt och fräscht med varje andetag. Åhhh...."

Jaa, Åhhh, var ordet.
Åhhhh, så gulligt.
Så det här handlar inte om uppgivenhet? Det handlar alltså inte om att ge upp knowing, ge upp story-telling?Jag måste ha skämtat utan att veta om det.
Jag säger bara Åhhh. Åhhh som i - Åååååååååååhhhhhhhhh vad det verkar ta tid för hjärnan att förändras.

Själv tycker jag det här var en ganska skön illustration av insikters värde. Redan för fyra år sedan stod det alltså klart:

"... Nu är tid att erkänna att jag inte fattar ett skit av det här med Advaita. .."

Vad var den insikten värd? Man kan se hur den raderas ut redan i nästa mening:

".... Men det är bra säger dom (Satsang-lärarna). Stanna i den känslan..."

I samma andetag hade jag fattat att det var en bra grej att inte fatta. Det är bra för att dom (Satsang-lärarna) säger att det är bra. Jag hade fattat att det fanns en metod här som jag kunde hålla fast vid. Och ett mål:

"Nu när vi inte vet kan vi ju utforska livet och leva det. Det blir nytt och fräscht med varje andetag. Åhhh...."

Tänk vilket härligt mål, - ett liv som blir nytt och fräscht med varje andetag.

No-story land är NO-STORY-LAND. Punkt.

Neej, jag orkar verkligen inte utveckla detta mer. Det får fan räcka så. Jag hade tänkt skriva att det egentligen handlar om bla bla bla (tron) på bla bla bla (stories) Att bla bla bla (ingen story) kan vara bla bla bla (problemet) och att man inte behöver bla bla bla (göra motstånd mot någon story). Bara bla bla bla (sluta) bla bla bla (tro på stories) Till slut tvingas man också bla bla bla (inse) att bla bla bla (det inte finns någon story som är mer eller mindre story än någon annan story .....)
Men jag orkar inte. Allt jag kan nu är att skratta.

Egentligen borde jag göra den 9/6 till en personlig helgdag. Fira den på något sätt. Det är en klokhetens dag. Dagen då jag sade det klokaste jag någonsin sagt om Nondualism.

"Nu är tid att erkänna att jag inte fattar ett skit av det här med Advaita."

Vi dör i högmodets fängelse

2010-08-23T01:02:00.004+02:00

Desire.
Vad längtar jag mest efter?
Gå dit, viskar någon i mitt öra. Eller låt bli.
Om du låter bli, var så säker, en solig dag, när du glad i hågen sätter dig i din bil, då kommer det sitta där i baksätet och vänta på dig. Det kommer frysa ditt blod till is, riva sönder dig, äta ditt hjärta. Det kommer flytta in i din kropp och ta den rakt in i helvetet.
Det är så det funkar, viskar rösten. Men för all del. Låt bli om du vill. Fortsätt hoppas att du kan smita undan. Men det vet var du bor, var din dotter går i skolan, var din fru jobbar. Det vet allt, inte bara om dig, det vet allt om alla du känner.

Desire.
Keep on pretending, säger rösten. Sitt där på Satsangen, bada i stillheten, lek runt i no-story-land och dansa som livets flöde, viska - Om Shanti, med tårar i ögonen och vidöppet hjärta ...
... men en vacker dag, när du står där i duschen och sträcker ut handen efter handduken, då griper det tag om din handled och du är så jävla rökt.

Desire...
... inte som en pusselbit i ditt gulliga Nondualistiska pussel utan som det som får dina muskler att greppa om livet likt klor greppar sitt byte.
Hålla fast.
Äga.
Döda.

Högmod är så vackert.
Så högt och så modigt.
Så fysiskt men också så astralt och eteriskt. Dödsföraktande. Det har något triumferande i blicken, något starkt och högrest i kroppen, något sugande i blicken. Högmod är den vackraste leken av alla. Högmodet har så många vackra kläder, så många förföriska poser, så många sätt att luras.
Högmodet kan köra runt i en gammal rostig bil bara för att det står över vulgära statussymboler. Högmodet kan föreslå att alla skall sitta i en ring eftersom alla har något att bidra med. Högmodet står såklart över fossila hierarkiska maktstrukturer. Ja jävlar vilken len röst högmodet kan ha. Högmodet kan konsten att lyssna och bekräfta. Det kan leka med människors drivkrafter. Det kan konsten att vara ödmjuk.

Nej, nu skall jag skita ner händerna. Nu dyker jag ner i den, en av mina klibbigaste stories.
Tvivla inte på min kärlek till no-story-land! Tro inte att jag missat varningarna. Adyashanti liknar våra stories vid köksredskap (och ber om ursäkt för den tramsiga liknelsen. Men den fastnar). - Don't plug them into the wall, säger han. Dom kan inte göra någon skada så länge strömmen inte är påkopplad. - Just don't plug them in!!!

Det här är my take on Jed McKennas Spiritual Autolysis och då skruvar vi ur varningslamporna. Nu råder undantagstillstånd.

Vi sitter där med näsan i våra böcker, jag, min far, min farfar, min morfar, min morfars far. Alltmedan livets dans pågår därute, kär och galen, bubblande och sprakande och fullkomligt ofattbart vacker, sitter vi där med näsan i dammiga böcker och lägger våra ordpussel. Väver våra storys som gamla spindlar. Min morfars far blir skrämd av tidningsrubrikerna och skriver så här i sin bok - Guds Heliga Lag -
"Dagspressens fetstilsrubriker äro som oftast ruskiga nog. Mord, ej sällan flerdubbelt och på nära anhöriga, självmord, sexuella förbrytelser, personliga övergrepp, mordbrand, stöld, bedrägeri och förskingring, för att nämna det mera i ögonen fallande, har nästan blivit 'dagligt bröd' i de kristna staterna. ... De skriftlärdes lögngriffel har gjort DIN LAG om intet", så uttryckte sig profeten Jeremia, stående inför sin tids hotande sammanbrott, och frågan är, om det står bättre till nu."
Och Uppsalas egen Jeremia, min morfars far, David Hultgren, kavlar upp ärmarna. Han träder fram, banar sig fram genom hopen av skriftlärda, en av de få som fattat, kanske den ende, för att ställa allt till rätta.

Drömmar fulla av högmod. Vackra drömmar. Högresta och starka. Höga och modiga.

Min morfar undrar vart fan dagens antroposofi håller på att ta vägen. Det var bättre förr, på Steiners tid. Nåt i den stilen. Jag vet inte så mycket om vad han drömde. Han var en hemlighetsfull man. En allvarlig man. Jag har fått känslan av att han stod lite vid sidan om och betraktade. Ensam och missförstådd kanske.
Men han ger inte upp. Han vet att något inte står rätt till. Och någonstans där i dom dammiga böckerna finns nyckeln. Han läser och läser. Kanske finns nyckeln i en gammal bortglömd tidskrift utgiven i Dornach 1951. Något Rudolf Steiner sagt som dom andra inte förstått vikten av. Det ligger på honom, Labori Hultgren, att hitta nyckeln. Han har inte tid att gå ut och leka. Han har viktigare saker att göra, in his dry cellar.

Där sitter vi, jag och mina allvarliga förfäder.
"... in our dry cellars,
... Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats feet over broken glass ..."

Min farfar röker sin dyra cigarr och förbereder ett föredrag han skall hålla. Han inser att dom unga antroposoferna har glömt bort det historiska perspektivet. Det ligger på honom att rita upp den stora, mångfacetterade bilden, visa på dom långa linjerna.
Gud vad jag älskar att sitta där med honom! Han bjuder mig på en cigarr och ett glas av sin finaste konjak. Han är stolt över mig säger han. Det är så få unga människor som förstår vikten av att gå djupt. Dom unga, som saknar rötter i historien faller så lätt offer för quick fixes. Vi ser på varandra och uppfylls av ett samförstånd som bygger på den orubbliga vikten som kommer av en orubblig tro på lärdom och förståelse. Vi är som grenar på ett uråldrigt vackert träd. Ett träd byggt av kunskap och förståelse. Kunskapens träd ....
Vi skrattar inte åt detta. Vi njuter av hur intressant den bilden är. Min farfar börjar berätta om en artikel han läst där Steiner förklarat hur vanligt det är att missförstå vad kunskapens träd symboliserar....

Vi sitter där i vår torra källare och viskar, men vi drömmer att vi är högt, högt uppe och överblickar tiden och mänskligheten. Det är ensamt där uppe. Men tillsammans njuter vi av utsikten. En betagande utsikt över det drömlandskap vi själva vävt. Tillsammans känner vi oss modiga högt där uppe.
Högmodiga är vi.
Fy fan.
Vi sitter där hela gänget. Jag och min farfar och min morfars far, Uppsalas egen Jeremia. Vi sitter där i vår torra källare och viskar, våra röster som vind genom torrt gräs, som ljudet av råttor som går över krossat glas. Också min morfar sitter där med oss, han som ensam letar efter bortglömda nycklar i gamla antroposofiska tidskrifter som han binder in i vackra skinnband. Bokbindaren Labori. Det var viktigt att dessa tidskrifter bevarades. Låt oss binda in våra drömmar i skinnband. Låt oss....

Jag känner en sorg nu. Jag känner i min kropp hur tillfredställande det måste ha varit att se dessa skinnband stå där i hyllan. Bevarade för framtiden. Och jag minns hur min mormor (som var katolik och beundrade Jesuitprästernas lärdom. Gud vad hon beundrade deras lärdom. Och Gud vad hon hatade sin mans antroposofiska böcker. Böcker som likt älskarinnor fanns där mellan dem.
Vid det här laget är alla Laboris skinnband jord på en soptipp.
Vid det här laget är de flesta av de lärda jesuitpräster min mormor beundrade också jord. Jesuitprästernas samlade lärdom och makt som likt en älskare fanns där mellan henne och hennes man.

Jag gråter med dom nu. Det är inga befrielsens tårar. Det är bittra tårar. Det är fy-fan-så-jävla-sorgligt-tårar. Det finns ingen väg ut ur detta lärdomens landskap. Att tro att man kan lära sig hitta vägen ut ur lärdomens fängelse är bara mer lärdom. Man släpps aldrig ut. Man dör där innne. Precis som min morfar gjorde. Som hans far. Som min farfar.
Min pappa berättar att det enda min farfar pratade om under sina sista månader i livet var pengar. Han höll inget spirituellt föredrag om pengarnas historia. Nej, han pratade om sina pengar. Oroade sig. Undrade. Varför donerade han bort dom till Antroposofernas högkvarter i Dornach i Schweitz? http://www.goetheanum.org/
Pengar är trygghet. Pengar är kärlek. Pengar är nyckeln som öppnar så många dörra. Pengar är makt. Pengar är högmod.
Med pengar kan man lägga beslag på den där rymliga, ljusa penthouselägenheten med takterass.

Pengar ger utsikt.
Överblick.
Höjd.
Mod.

Pengar ger modet att göra som man vill. Modet att gå mot strömmen. Den som har pengar kan säga - ät skit - till psykopat-chefen. Då känner man sig modig. Brist på pengar gör oss till slavar. Brist på pengar får oss att ta skit och jobba över. - För barnens skull - Det är vad den som saknar pengar säger. - Jag gör det för barnen. Hade jag inte barnen skulle jag aldrig ta skit, då skulle jag vara modig och säga - ät skit - till psykopat-chefen.

Om man har pengar kan man bli ihågkommen. Man kan få sitt namn inristat någonstans. I sten. Eller i brons. Han var en god man. Han gjorde allt detta möjligt. Man kan bli omnämnd i högstämda tal. Vore det inte för denne mans generositet, skulle inte rörelsen blomstra som den gör. Utan honom hade det inte varit fullt av skrattande barn här, i denna vackra byggnad som vi kunnat bygga. Här hade inte kunnat finnas så många kreativa och hoppfulla människor som känner modet att bidra med något gott i världen. Han gjorde allt detta möjligt. Vi är så tacksamma.

Det bara är så. Med högmodet. Det är så basic. Högmodet är så enkelt, så fysiskt. Det är så enkelt att koka ner högmodet till en fysisk grej. Och när kroppen lägger av, när liemannen står i tamburen och väntar, då kan varenda jävla andlig bok kokas ner till hur mycket pengar du lämnar efter dig. Var han en bra man? Lämnade han något efter sig? Gav det något, läsandet av alla dessa böcker?

Halva natten satt vi uppe, jag och min far, och pratade om detta.

T.S. Eliots dikt förföljer mig.
"... This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper."

Vi dör in i detta.
There is no way out.
There are no good news in this.
Ingen jävla upplösning av storyn.
The ego is a closed loop.
The ego is the stories.

Jag står upp nu och ropar. Med hög röst. Det handlar inte om att detacha från några stories. Det handlar om att låta storyn knäcka dig och äta dig.
Jag vet inte varifrån dessa arga ord kommer. Jag tror det är för att jag vet att alla djupa insikter vi kan tänka oss, ALLT fint och djupt och sant som sägs av Tolle, Adyashanti, Mooji och Wilber också sagts av Steiner. Denne Dr. Rudolf Steiner spelade i insikternas Premier League. Det retar ihjäl mig men jag vet att ingenting jag läst efter Steiner tillfört någonting. Steiner kokade ihop det jävligt skickligt, alla världsreligionerna, alla de främsta filosoferna fram till 1920-talet. Okej, han råkade missa postmodernisterna med några decennier men vad fan, det hade han bakat in, lätt som en plätt, om han levt nu.

Jag vet att jag kan sitta där med med min farfar och röka cigarr och berätta om Adyashanti och Jed McKenna och se honom nicka belåtet. - Jaja, skulle han säga med sin sköna norska Bergensdialekt (lite som en norsk skånska) , - det där är något som Steiner utvecklar i boken "Die Philosophie der Freiheit". Och så skulle han sätta in det i en större kontext. Som han alltid gjorde. Som alla goda antroposofer alltid gör.

- Jo, Steiner pratade mycket om vikten att vara i stillhet i no-story-land. MEN han betonade också, ...(det finns alltid ett MEN inom Antroposofin, alltid en gyllene medelväg,) ... att om det icke-konceptuella medvetandetillståndet dominerar får de luciferiska krafterna övertaget.. Eller nåt sånt. Han skulle nicka belåtet om han fick se ett YouTube-klipp med Mooji. Han skulle säga att den mannen har många fina egenskaper och influenser från båda Vedanta och Existentialisterna, men att viljes-elementet är lite för svagt. Steiner betonade alltid vikten av att det finns en balans mellan å ena sidan .... och så skulle han, alltmedan att sakta blossade på sin cigarr, komma med en väldigt intressant utläggning om viljeskrafternas betydelse som motvikt med det förföriskt luciferiska som Mooji representerar.

Alltid ett steg före, alltid ett snäpp över. Det är lärdomens högmod. Och det finns ingen väg ut. It fucking kills me.

Det dödar inte mitt ego för att något annat skall få lysa igenom eller träda fram. Det sliter inte bort masken för att blotta mitt sanna ansikte. "Your Original Face" som det talas om inom Zen är det ansikte jag hade innan mina föräldrar föddes, innan min farfar och morfars far föddes, innan Big Bang. Det där sista (innan Big Bang) tycker jag är läckert och det har jag stulit från Ken Wilber. Hur såg mitt ansikte ut innan Big Bang?
Det är en stylad Koan som duger att somna till....

Smile or Die

2010-08-20T01:24:00.003+02:00

Att zooma ut suger i magen. Att zooma in sjuder i blodet. Pulsen dundrar på i 200 när jag vågar språnget rakt ut i synapsklyftan. Jag befinner mig nu mitt i det gnistrande vackra fyrverkeri som är en del av en tanke. Jag faller fritt mellan sprakande, dånande urladdningar av signalsubstanser med magiska namn som dopamin, noradrenalin, serotonin och tanke-heroin .... Från ett neuron till ett annat. En längtande transmittor-substans-man, kär och galen av åtrå till den väntande receptor-kvinnans famntag. Nej, nog med neuro-kemi-poesi nu. I det mikrokosmos som tanke-kreerandet är finns inget annat än rå och brinnande lust. Livslust. Det HÄR är inzoomad tanketrans. Det finns inget som är sexigare än detta.

Och ändå, när man zoomar ut ... är detta inget annat än ljudet av "... wind in dry grass, or rats feet over broken glass ..."

Är någon tanke sannare än någon annan? Jag läste om en bok idag som jag blev sugen på att köpa. - Smile or Die ~ How positive thinking fooled America and the World - skriven av Barbara Ehrenreich. (på svenska, - Gilla läget ~ hur allt gick åt helvete med positivt tänkande). Jag vet att hennes böcker är ren och högoktanig synpunktspornografi. När jag läst hennes bok - Barskrapad - var jag euforisk av ilska och förbittring över hur såå mycket i världen kunde vara såå fel ...
- Björn, koppla in dig nu, viskade en röst. Gör det bara. Beställ boken! Du älskar sånt här! Kvinnan kommer strimla allt det där som du inte tycker om, narcissismen och framgångs-fascismen. Hon kommer göra slarvsylta av kulturella fenomen som The Secret och förhoppningsvis förvisa en hel generation av äckligt rika och skenheliga frikyrkopastorer, Christian Science-fanatiker och motivations-författare/talare/konsulter/coach-jävlar/etc till ett liv i rännstenen. Där dom hör hemma, ha!
- Koppla in dig Björn så att du kan njuta av slakten. Du vet att du kommer kamma hem storkovan. Barbara är en vinnande häst! Hon har metaperspektiven, hon ser dom stora linjerna. DOM ANDRA (hahaha) kommer tvingas bita i gräset.

En kort anspänning där jag var nära att klicka hem boken som e-bok, följdes av ett djupt andetag. Aahhhhhhhhhhhhhhh ... :)
Jag kände skrattet bubbla upp i magen. Vad härligt det är att bli förförd tänkte jag. Jag älskar att Maya vill förföra mig. Jag älskar att hon ser mitt dömande som något vackert och sant. Hon ser MIG!! Hon tar mina synpunkter på allvar. Hon är inte som dom där Satsang-lärarna som irriterar mig med sina plattityder om att allt är som det är ... för att det ÄR. Nej, Barbara ser krigaren i mig. Domaren Björn som med visdom och makt kan ställa saker till rätta. Hon vill älska med mig. Allt jag behöver göra är att koppla in mig.

Och tro mig, jag VILL!
Men,
det
går
inte.

Jag får inte upp den,
den intellektuella blodtörsten,
illusionen om att en tanke är sannare än någon annan. Något i min hjärna är totalkvaddat.

Och jag älskar att det är totalkvaddat. Jag älskar att alla tankar är olika toner i SAMMA neuro-kemi-poesi-symfoni. Fyrverkeriet i frikyropastorns hjärna, han som säger att Gud vill att du skall bli rik, är lika hisnande vackert som det fyrverkeri som sprakar fram Barbara Ehrenreichs magnifika böcker.

Varför kan jag inte koppla in mig?
Är det för att jag sitter och håller hårt i nån nondualistisk dogm om Suchness/Wetness som säger att vågen och vågdalen är lika våta?
Jag gjorde det ... länge ... (rodnar). Kanske finns det en tid för dogm-greppande. Jag vet inte. Just nu kan jag inte se att det behövs.

Varför inte bara säga att det finns preferenser? Varför inte se hur dessa preferenser spelas ut som vore det hela ett dataprogram. Knackat och klart. Det ena ger det andra. Knacka in en given uppsättning kod och personen blir hooked på The Secret. Knacka in en annan uppsättning kod och personen dreglar över böcker som - Smile or Die - av Ehrenreich. Och den ena kan inte leva utan den andre. Ta bort The Secret och "Smile or Die" hade inte blivit till. Ta bort Christian Science och du hugger av den gren som The Secret sitter på. Ta bort Kalvinisterna och Christian Science hade aldrig uppstått. Ta bort fattigdomen och krigen i Europa och Amerika hade aldrig koloniserats av Europeer.

Men hjälp, det där var ju en fånig lek. Såklart att man inte kan mappa upp och begripa hur det ena ger det andra på det där pretentiösa sättet. Det exploderar i komplexitet och mystik innan man hunnit räkan till femtioelva orsakssamband. Om man inte heter Ken Wilber förstås. Men då måste man å andra sidan vara begåvad med förmågan att speed-läsa två böcker parallellt, stänga in sig i ett hus i bergen och ägna minst ett år åt att helt ostört skriva ner och organisera alla sina femtioelvaTUSEN orsakssamband på små gula post-it-lappar som sedan sprids ut över golvet i ett gigantiskt rum så att det ser ut som en jävla majsåker därinne (jo, Ken berättar faktiskt att han brukar göra just så. Och VEM mer är såå galen? Vem orkar när man vet att man ändå kommer tvingas göra om proceduren några år senare. Wilber har faktiskt reviderat sina kartor i flera omgångar och Wilber-vetarna delar upp hans olika verk i olika faser. För närvarande är han på väg mot sin femte fas. ...
Vem orkar?

Nej, allt man kan göra är att se att det finns preferenser. Allt man kan göra är att vara inkopplad på dessa preferenser och leva ut det drama och lidande som blir konsekvensen ... tills man inte kan vara inkopplad längre. Men preferenserna finns kvar...

My God, nu är jag ute på djupt vatten här. Hur skall jag knyta ihop det här på ett vettigt sätt? Jag tror jag skiter i det. Det blir ofta såhär. Plötsligt tvärtröttnar jag på mina utläggningar och känner skrattet bubbla upp i magen. Jag har kommit till den punkten nu. Så jag går och käkar en macka :P
...
Nu är jag tillbaka. Bara för att jävlas lite tänker jag försöka knyta ihop det här. Men jag tror jag får hålla en av mina idoler, Jed McKenna, i handen en stund känner jag. Han säger något i stil med att personligheten är dom kläder man ikläder sig när man går ut bland folk (för att inte skrämmas). Och i personligheten ligger att ha preferenser. Nu ligger det nära till hands att tänka - Aha, så det är vårt sanna jag, vårt I-AM, vår själ, som ikläder sig personlighetens kläder... Nänä, säger Jed. Vi är alla vampyrer. Det finns inga själar i kropparna. No ghosts in the machines. Det är bara kläderna som vandrar runt. Ett konglomerat av betingning där preferenser ingår som en aspekt. Men det bor inte NÅGON bakom dom här ögonen. We are the hollow men ... åh, där hakades Eliots dikt på -
"... our dried voices, when
we whisper together
are quiet and meaningless
as wind in dry grass
or rats feet over broken glass ..."

Det bor ingen liten man i huvudet som tittar ut genom dom här ögonen. ... The little man in the head... Usch, det låter faktiskt ganska sjukt. Perverst på nåt vis. Själ-konceptet är bara vackert så länge man inte kört Spiritual Autolysis på det. Jag har en preferens för vampyr-modellen. Pure bloody conditioning playing out it's programming.

Om man vill använda ett mjukare språk kan man säga att det är stillheten som tittar ut genom varje ögonpar. Livet. Gud. Whatever. Jag har en preferens just nu för The Unknown.

Så, har jag knutit klart nu? Nej, såklart att jag inte har. Det flyter bara ut mer och mer känner jag. Så nu går jag istället och knyter mig, som i att knyta fast nattmössan. Så kan jag fortsätta prata i nattmössan sedan....

".... quiet and meaningless
as wind in dry grass
or rats feet over broken glass..."

Ja, gud vilken preferens jag har för den dikten just nu.

Guds Heliga Lag

2010-08-18T10:13:00.006+02:00

Jag blev sugen på att leka runt med lite story kring några demoner som bor här i kroppen. Demoner vi också kan kalla för heridetära kognitiva strukturer... vilket vi gärna gör, när vi har just dom demonerna i oss. Men dessförinnan vill jag komma med en disclaimer. Den gäller inte bara för det här inlägget utan för allt jag skriver.

Disclaimer:
Det ligger i själva story-berättandets magi en föreställning om att vissa stories är mer sanna än andra. Eller sanna och sanna, i alla fall mindre osanna. När jag sluter ögonen och drar ett medvetet andetag vet jag att detta är själva hoaxen. Meta-stories är en lysande exempel på stories som än i dag kan lura mig. Så fort jag identifierar en story som en meta-story, med andra ord, en jävla story om en jävla story, så lyssnar jag lite extra noga. Men som sagt, i stillheten, som stillheten, ur stillhetens klarhet lyser ett kännande/vetande - Alla stories är lika mycket story. På ett vackert sätt. Vi behöver inte dissa här. Det blir ju bara en annan story. Alla stories är lika mycket stories precis som vi alla människor är lika mänskliga, lika levande, lika vackra och lika galna ....

Sedan kan det låta som att man älskar vissa stories och människor mer än andra. Som att man börjar dyrka ett blomblad på mänsklighetens blomma på bekostnad av dom andra blombladen. Men allt är ju en, berusande vacker och galen mänsklig story om EN BLOMMANDE MÄNSKLIGHET. En blomma som fäller blad samtidigt som det kommer nya knoppar. Jackie O'Keeffe får mitt hjärta att slå snabbare när hon säger att allt, ALLT som sägs på Satsang är rubbish (med irländsk accent). Och ändå håller hon hårt på Satsangformatet. Jag lyssnade till henne igår (skall snart åka och vara med på någon Satsang) och då var hon hård med att alla som vill prata måste komma fram och sätta sig i stolen och presentera det dom vill säga i form av en fråga. Men hon säger detta väl medveten om att hela Satsang-leken är just en lek. Och att allt som sägs där är lika mycket story som allt annat.
Jag vill runda av denna inledande disclaimer med några vackra ord från T.S. Eliot, som på ett underbart sätt illustrerar vad ALLA ord är. Även T.S. Eliots ord. (från början av dikten The Hollow Men)

"We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats feet over broken glass
In our dry cellar..."

Just precis, "like wind in dry grass" är våra storys. Också våra Satsang-lärares vackraste ord. Som "rats feet over broken glass" låter våra stories. Också dom heta orden som likt lava rinner ur våra munnar när vi ägnar oss åt spiritual Autolysis.

Nu till storyn.
Jag ägande mig ju åt spiritual autolysis häromdagen. Det var lite läskigt. Att inse hur djupa rötter vissa tankestrukturer har i kroppen är skrämmande. Man kan tro att man genomskådat och avslöjat en lögn, men den lever kvar, som herpesvirus i kroppen, en vacker dag blommar den upp, som ett varande sår, eller som en såå tröttsam och uttjatad story.
Alltid när jag hört om superegot har jag tänkt mig att det sitter i huvudet. Jag har också tänk mig det som föräldra-rösten som flyttat in i huvudet. För att sitta där och döma. Men jag fattar nu, den där rösten sitter inte bara i huvudet, den sitter i varenda cell i kroppen. Och rösten är inte bara mina föräldrars röst, den är mina far- och mor-föräldrars röst. Det är min farfars fars och morfars fars röst. Vadå historia, vadå längesedan? Dom här rösterna andas NU i den här kroppen. Dom här rösterna kämpar just nu, i den här kroppen, för att FÅ GREPP om tillvaron. Ursinniga röster. Rädda röster. Galna röster. Vackra, mänskliga, levande och älsvärda röster.

För några månader sedan fick jag ett brev på posten från en släkting. I brevet låg en liten bok på 94 sidor som författats av uppfinnaren och egenföretagaren David Hultgren, min morfars far. Det var en rörande bok skriven av en rörande man. Jag önskar jag kunde möta den här mannen. Jag önskar jag kunde möta honom när han var en liten rädd pojke. En liten, liten pojke i en stor och skrämmande värld. En värld där man tvingades ty sig till en psykopatisk sadist-gud om man inte ville brinna för evigt i helvetet. Stackars söta, vackra lille David. Jag önskar att han och jag kunde skratta tillsammans. Jag önskar att jag kunde möta David som ung man, att vi kunde gå ut på stan nån gång, supa oss fulla och göra några riktigt galna bus. För så här skriver David i sin bok med titeln - Guds heliga lag.... oh my god, spänn fast er nu och försök hålla er för skratt. Det här är MIN morfars far ... Här följer de två första styckena ur första kapitlet:

"Den fruktansvärda laglöshet, som i vår tid fräckt höjer sitt huvud, har förvisso inte en utan många rötter. Men att en av dem, sorgligt att säga, är att söka i själva kristenhetens ringaktande av GUDS lag, är otvivelaktigt. Man kan t.om. få höra evangelii förkunnare öppet påstå, att den kristne inte har något med lagen att skaffa. Ja, om den fälldes nedsättande omdömen: "Den är ju uteslutande negativ", "Dessa gamla bud" o.s.v. Om nu detta sker på det färska trädet, vad skall då icke ske på det torra?
Och det som sker borde göra även de eljes skumögda klarseende. Dagspressens fetstilsrubriker äro som oftast ruskiga nog. Mord, ej sällan flerdubbelt och på nära anhöriga, självmord, sexuella förbrytelser, personliga övergrepp, mordbrand, stöld, bedrägeri och förskingring, för att nämna det mera i ögonen fallande, har nästan blivit 'dagligt bröd' i de kristna staterna. Man kan undra, huru mycket längre det skall kunna gå, innan HERRENS ord: "Laglösheten skall taga överhanden" träffar in på vår egen tid. "De skriftlärdes lögngriffel har gjort DIN LAG om intet", så uttryckte sig profeten Jeremia, stående inför sin tids hotande sammanbrott, och frågan är, om det står bättre till nu."

Och där satt nu David, vid sin skrivmaskin, min morfars far, Uppsalas egen Jeremia och försökte få grepp om livet. Precis som jag. Han skrev ner sina stories precis som jag skriver ner mina. Jag önskar jag kunde ha suttit där med honom och pratat lite eller bara varit stilla. Tillsammans hade vi kunnat lyssna till den gamla klockans tickande och njutit av en kopp gott te. Jag tror han var en fin man. En vacker man. En man som jag kunde ha tyckt om.

Faktum är att jag sitter här med honom nu. Han finns i mitt hjärta, i mitt huvud, i min kropp. Det är så det funkar. Hans knutna nävar är mina knutna nävar.

En av Davids många söner, Labori, skulle sedemera bli min morfar. Folkskolläraren Labori var en allvarlig man (med ett något märkligt namn, hans bröder hade fått helt vanliga namn). Jag minns min morfars arbetsrum. Hur det luktade där. Dammiga böcker. Rummet var enormt, jag var sju år, och jag kunde inte fatta hur han kunde ha läst alla böcker som var uppradade i bokhyllorna. Men det var hans liv, att läsa böcker. Och nästan alla böckerna handlade om Antroposofi. Många böcker hade han bundit in själv, och dom var i själva verket samlingar av antroposofiska tidskrifter. Årgång på årgång. Ordning och reda. På hans stora skrivbord stod ett inramat porträttfoto av mästaren, Dr. Rudolf Steiner, Antroposofins grundare.

Jag minns hur speciellt det kändes när jag såg samma porträtt på min farfars skrivbord. Min farfar, Sophus Clausen, var under många år ordförande i Norges Antroposofiska Sällskap och redaktör för deras tidsskrift Libra. Min farfar hade lika många böcker som min morfar. Men det fanns några skillnader mellan dom två som jag noterade. Min farfar Sophus rökte alltid stora feta cigarrer när han satt i sitt arbetsrum.

Jag önskar jag hade kunnat träffa Rudolf Steiner också. Det var en man som hade koll på grejerna. Jävlar vilken koll han hade! Han sysslade inte med andlighet. Bara så ni vet. Han sysslade med GeistesWISSENSCHAFT - andeVETENSKAP. På bilden ser ni killen som har koll. STENKOLL. Han hade en PhD i filosofi som han på tyskt manér aldrig lät någon glömma. Man tilltalade honom Herr Doktor Steiner eller så tilltalade man honom inte alls.

Allt detta är såklart story men det är inte historia. Det handlar inte om några andra snubbar som levde för längesedan. Det handlar om hur det här bodymindet Björn är programmerat. Det som får mig att ticka är kod, mänsklig kod, och det spelar ingen roll om den koden knackades ner igår eller för hundra år sedan. Det är koden som bestämmer hur programmet beter sig.

Jag nämnde i förra avsnittet min far, Asbjörn, och att han var präst i den antroposofiska kyrkan KristenSamfundet i Göteborg. Jag vill berätta något mer om min far. Något som fyller mig med stolthet och tacksamhet. När jag var liten hade han också det där porträttet av Dr Steiner på sitt skrivbord. Men när jag var tio år gammal slutade min pappa som präst och startade istället ett Naturläkemedelsföretag tillsammans med min mamma. Jag vill inte berätta så mycket om vad som fick honom att ta det här steget. Det är hans berättelse att berätta. Men det som står klart för mig är att han då, när jag var tio år gammal, gjorde något mycket, mycket modigt och svårt. Han vågade släppa taget om mästarens hand. Den starka, varma, trygga hand som både min farfar och hans far före honom hållit så hårt i. Min far är modig! Jag är stolt över honom. Min far är lekfull. Han är djup och precis som jag, liten galen. Han säger ja till livet. Det är stort. Riktigt stort och vackert.

Som tonåring läste jag flera tjocka böcker av Rudolf Steiner. Jag minns en bok som i svensk översättning heter - Hur man uppnår kunskap om högre världar. Boken innehöll övningar för hur man kan träna upp sin mediala förmåga. Det tyckte jag verkade coolt och lockande. Men hela tiden trummade han in budskapet. (fritt ur mitt minne) - Våga aldrig gå den här vägen själv! Om du inte har en detaljerad karta och vet exakt vad du kan förvänta dig att möta, så kan det gå riktigt illa.
Det må ligga en del klokskap i det där. Kanske hade David Icke kunnat bespara oss sina paranoida rymdödlehistorier om han haft en klok lärare som talade om för honom vad han skulle möta när hans medvetande halkade ur den kollektiva drömmen och in i nya, ännu galnare drömvärldar. Hade David Icke varit utrustad med Antroposofins karta hade vi istället fått höra honom prata om arimanska och luciferiska andevarelser från gud vet vilken astral dimension, eller om elementarväsen i naturen som gör så att växterna växer. Jag älskar att det finns en FÖRKLARING på varför växterna växer, ... hahaha,... gud förbjude att växter bara växer för att det är det växter gör ....

Men nu hade inte David Icke någon karta. Eller så hade han det. Det finns ju så många kartor där ute över drömlandskap i drömlandskap att det är omöjligt att hålla koll på. Och jag älskar att vi inte kan hålla koll på det. Jag tycker det är vackert. Jag tycker det är bortom vackert. Bortom bortom. Livets lek är så vild och het att mitt tyckande aldrig kan vara något mer än ett litet tometbloss i natten. På någon liten planet, runt någon liten stjärna, i någon liten galax, i något litet universum.....

Jag slutar här. Utan att vara säker på om jag lyckades göra någon poäng. Utan att knyta ihop. Utan att behöva påminna om att allt jag skrivit är "...quiet and meaningless, as wind in dry grass, or ratfeet over broken glass ....